Begreppet fascism riskerar att förlora sin precision

Jason Stanley menar att fascism inte ska ses som en historiskt specifik rörelse utan som ett fenomen som tar sig skilda uttryck i olika sammanhang. Det finns fördelar med ett sådant perspektiv, men när begreppet frikopplas från sitt historiska ursprung riskerar det att förlora sin precision. Stanley hittar tecken på fascism överallt.

Fascismen är på väg till USA. Åtminstone får man det intrycket av de böcker som efter Donald Trumps valseger 2016 har varnat för en amerikansk form av fascism. Först ut var historikern Timothy Snyder, som bara månader efter valet gav ut Om tyranni, ett manifest som manade till motstånd mot de chauvinistiska och repressiva krafter som krupit fram i Trumps kölvatten. Ifjol kom Madeleine Albrights Fascism – En varning, där den före detta utrikesministern band samman sina erfarenheter som tjeckoslovakisk flykting med en kritik av antiliberala rörelser, som hon på inte helt glasklara grunder klumpade ihop som ”fascism”. 

I likhet med Timothy Snyder och Madeleine Albright är det Donald Trump som fått Stanley att fatta pennan.

Som det senaste bidraget till fascism goes to America-genren publiceras nu Yale-filosofen Jason Stanleys Fascismens metoder på svenska. I likhet med Timothy Snyder och Madeleine Albright är det Donald Trump som fått Stanley att fatta pennan. Fascismens metoder, som i någon mån tar vid där Stanleys How Propaganda Works från 2015 slutade, bottnar i en oro över förändringar i den amerikanska inrikespolitiken. Det gäller inte bara den alltmer aggressiva retoriken mot invandrare och minoritetsgrupper eller den nuvarande administrationens fantasier om att mura in USA:s befolkning. Stanley är också bekymrad över det systematiska fängslandet av landets afroamerikanska invånare – i dag utgör svarta amerikaner nästan en tiondel av hela världens fångar – och en alltmer konservativ lagstiftning i frågor om abort och familjeplanering.

Stanleys perspektiv är den judisk-europeiske migrantens. Hans bok inleds och avslutas med skildringar av hur hans far- och morföräldrar flydde nazismen och fann skydd i USA. Han återkommer särskilt till sin farmor, som fick erfara det tyska koncentrationslägret Sachsenhausen inifrån. Men även om Stanley är öppen med sin personliga koppling till fascismen skriver han i första hand som forskare. Fascismens metoder är inget manifest eller personlig berättelse, utan ett politiskt-teoretiskt försök att identifiera fascismens ideologiska grundvalar.

På knappt 250 sidor går Stanley igenom det som han kallar för fascismens metoder. Först och främst aktiverar fascismen idén om en ”mytisk tid”, det vill säga en förlorad guldålder som påstås ha präglats av harmonisk enhet. Att det ”aldrig är det faktiska förflutna som fetischeras” gör inte dessa bilder mindre slagkraftiga, snarare tvärtom. Vidare ger fascismen näring åt en antiintellektualism som går ut på att underminera förnuft och kritik till förmån för simplistiska slagord och appeller till människors affekter. Stanley understryker särskilt fascistiska rörelsers strävan efter att utarma språket och bryta ned förmågan att beskriva världen nyanserat. ”Fascistisk politik går ut på att ersätta genomtänkt debatt med rädsla och vrede”, skriver han. Han visar hur extremhögern använt sig av diverse konspirationsteorier – från Sion vises protokoll till den bisarra pizzagate-historien under det amerikanska presidentvalet – i syfte att ”destabilisera den gemensamma verklighet som är en nödvändig förutsättning för det demokratiska samtalet”. 

Stanley argumenterar också för att fascismen bygger på en offermentalitet, som framställer samhällets dominerande grupper – vita, rika, män – som de verkliga förlorarna. Den slår därför mot alla marginaliserade – invandrare, fattiga, feminister – vilkas blotta existens utmanar de dominerandes privilegier. Ett särskilt stort hot utgörs av kvinnor och sexuella minoriteter, som om de inte håller sig på mattan riskerar att underminera den rådande ordningen. ”Eftersom den traditionella patriarkala familjen är helt grundläggande för fascistisk politik behäftas allt som på något sätt avviker från denna med panikkänslor”, skriver Stanley. ”Tanken på transpersoner och homosexuella förhöjer känslan av ångest och panik över hotet mot den traditionella manliga könsrollen.”

Slutligen visar Stanley hur fascismen i sitt upphöjande av det naturliga romantiserar landsbygden och brännmärker staden. Om landet representerar det sunda och traditionella står staden för dekadens och normupplösande blandning. Om de hårt arbetande invånarna på landet står i direkt kontakt med jorden, är stadsinvånarna lata parasiter som köper sin mat i butiker. Jordbrukaren är den fascistiska idealmänniskan: en man som försörjer sig själv (och sin kvinna/familj) utan att belasta staten eller välfärden. I en intressant iakttagelse påpekar Stanley att fascismen och nyliberalismen tycks förenas i en socialdarwinistisk syn på ekonomiskt utbyte som ”fria” individers konkurrens med varandra. ”Fascismens bild av individens frihet liknar libertarianens föreställning om individens rättigheter – som innebär rätten att tävla men inte nödvändigtvis att vinna eller ens överleva.”

Stanley understryker att fascismen inte ska förstås som en historiskt specifik rörelse, utan som ett politiskt fenomen som tar sig olika uttryck i olika sammanhang. ”När politiker som använder sig av fascistiska metoder väl har kommit till makten bestäms deras regimer till stor del av särskilda historiska villkor”, skriver han. ”Dagens fascism ser kanske inte exakt ut som den gjorde på 1930-talet.”

Självklart finns fördelar med ett sådant perspektiv. Som Primo Levi konstaterade har ”varje epok sin egen fascism” och det finns ingen anledning att reducera fascismen till den form som den tog sig i Italien och Tyskland efter första världskriget. Men när begreppet fascism frikopplas från sitt historiska ursprung riskerar det samtidigt att förlora sin precision. Jason Stanley tycks hitta tecken på fascism överallt: hos Richard Nixon, Paul Ryan, Modi i Indien, Hutu-extremisterna i Rwanda. Även om han aldrig uttryckligen kallar dem för fascister använder han deras citat och idéer för att illustrera sina teorier. Som en följd av detta vattnas begreppet fascism ut, ibland till den grad att det framstår som en etikett på alla rörelser som någonsin närmat sig etno-nationalistiska tankegångar.

”Fascismens kärna är lojaliteten med den egna gruppen, etniska identiteten, religionen, traditionen, eller, med ett ord, nationen”, skriver Stanley. Men nationalism, tänker jag när jag läser honom, är inte per automatik samma sak som fascism. Som Stanley själv påpekar kan nationalismen i vissa sammanhang ha en progressiv kraft. Det gäller inte bara tredje världens självständighetsrörelser på 1900-talet, utan även vissa av dagens postkoloniala konflikter. Palestiniernas eller kurdernas ”lojalitet med den egna gruppen” är inte fascistisk och detsamma kan i princip sägas om alla ursprungsbefolkningar som kämpar mot förtryck.

Men vad är det då som får nationalismen att slå över i fascism? En faktor som Stanley tyvärr inte uppmärksammar tillräckligt är att fascistiska rörelser är antidemokratiska. Ersättandet av folkstyret med envälde utgör en röd tråd i fascismens genealogi, från Mussolinis ledarprincip till Orbáns trixande med den ungerska konstitutionen. Så länge den stora majoriteten ställer sig bakom demokratin är fascismen begränsad till obskyra sällskap i samhällets marginaler. Det är enbart i tider av växande folkligt motstånd mot demokratin, som den kan ta de avgörande stegen från ölkällaren till riksdagshuset.

Det är därför inget sammanträffande att fascistiska rörelser vinner mark i dag, när den liberala demokratin tycks befinna sig i sin djupaste kris sedan 1930-talet. Fascismen är inte bara ett index på en misslyckad revolution, som Walter Benjamin en gång hävdade, utan också på en misslyckad demokrati. Det växande stödet för högerradikala rörelser i Europa och USA kan knappast förstås på annat sätt än som en reaktion på en liberal demokrati, som har gett upp de gamla idealen om frihet och jämlikhet. Om friheten i dag kringskärs av alltmer komplexa massövervakningssystem, har jämlikheten fått stryka på foten till förmån för inkomst- och förmögenhetsskillnader som närmar sig Dickens dagar. Det växande missnöjet med etablerade demokratiska partier utnyttjas i dag skoningslöst av demagoger, som mer eller mindre öppet positionerar sig som motståndare till demokratin.

Jason Stanley gör dock inga direkta kopplingar mellan den liberala demokratins kris och fascismens återkomst. Hans beskrivning av demokratin är idealiserad. Det återkommande påståendet att USA är ”ett av de bästa exemplen på vad liberal demokrati kan vara” bortser från många av de strukturella problem som Stanley själv belyser. Att Ungern och Polen utgjorde ”till synes välfungerande liberala demokratier” må ha stämt under ett par år kring millennieskiftet, men knappast i ett längre perspektiv. Den högst tvivelaktiga utsagan att ”förnuftet alltid segrar i den liberala demokratins offentliga debatter” problematiseras visserligen en aning, men enbart i förhållande till högerextrema politiker som sprider lögner och desinformation. 

Det sammantagna intrycket är att Jason Stanley inte riktigt skriver om den bräckliga demokrati som existerar år 2019. Kanske borde han ha gjort det. Vid ett tillfälle i Fascismens metoder påpekar han att ”imperier på nedgång är särskilt känsliga för fascistisk politik […]. Det ligger i varje imperiums natur att bygga hierarkier: imperiet legitimerar sina koloniala strävanden med myten om sin egen överlägsenhet. I samband med imperiets nedgång drabbas dess befolkning ofta av en känsla av nationell förödmjukelse, som fascistiska politiker kan mobilisera i olika syften.” 

Det ligger i varje imperiums natur att bygga hierarkier: imperiet legitimerar sina koloniala strävanden med myten om sin egen överlägsenhet.

Han syftar naturligtvis på gamla imperier som det osmanska eller tyska, men resonemanget kunde lika gärna tillämpas på dagens USA. Den fukuyamanska myten om det liberaldemokratiska tusenårsriket var uppenbarligen överdriven: vid historiens slut väntade ett katastrofalt Irakkrig och en ekonomisk krasch. Människorna blev både förödmjukade och förgrymmade. Och fram ur dammet trädde Donald Trump. Historien upprepar sig alltid två gånger: först som tragedi, sedan som tragedi igen.