Begreppet vuxen har en snårig historia

Syftet med Maja Bondestams ambitiösa studie är att spåra den genomgripande förändring i synen på vuxenhet som den moderna tiden förde med sig. Utifrån olika perspektiv problematiserar hon vuxenheten genom närläsningar av ett rikt och skiftande material. Att följa Bondestams vindlande spår handlar i mångt och mycket om att få syn på sig egen ålder och moderna vuxenidentitet. 

Var är de vuxna i rummet frågade Ulf Kristersson när han installerades som moderat partiledare år 2017. Åtskilliga har undrat över dessa vuxna. Vilka åsyftades? Att ordet ”vuxen” låg i tiden avslöjar en snabb sökning i Kungliga Bibliotekets databas över digitaliserade svenska dagstidningar: antalet träffar år 2012 är knappt 3000, men år 2015 användes ordet ungefär 40 000 gånger. Och på den nivå ligger ”vuxen” fortfarande i den mediala offentlighet som dagstidningarna utgör. Det är något med vuxenheten som oroar. Man kan anta att Kristersson förmodligen avsåg ett antal föredömliga kvaliteter oavsett ålder när han önskade fler vuxna, men säkert inte de asylsökande individer som Migrationsverket genom medicinsk åldersbestämning bedömer vara 18 år och därför juridiskt sett också vuxna i Sverige. Sedan 1974 är myndighetsåldern enligt svensk lag just 18 år, inget annat, och rättslig handlingsförmåga förväntas av var och en som passerat åldersstrecket. Paradoxalt nog är dagens arbetsföra vuxna samtidigt uppmanade att se sin vuxenhet i termer av ett ständigt vuxenblivande. Arbetsförmedlingen och andra myndigheter uppmanar oss att vara inställda på ”ett livslångt lärande”, så att vi kan förbli attraktiva på en arbetsmarknad där kompetenskraven ständigt förändras. Så när är man vuxen? Vad innebär det att vara vuxen? Vem avgör vem som är vuxen? Är innebörden i att vara vuxen under omförhandling? Hur kan man förklara vuxenheten i relation till de kulturhistoriskt mångbottnade kopplingarna mellan ålder och politik, kropp och makt?