I begynnelsen var ordet och ordet blev film

Rastlös sökare och troende tvivlare – Existentiella frågor i filmer av Ingmar Bergman
Caroline Krook

Verbum
231 sidor
ISBN 9789152637159

| Respons 5/2018 | Låst recension | 12 min läsning

Ingmar Bergman brottades med en gud som tiger och inte ingriper i världens lidande. Det som blir kvar efter Bergmans livslånga kamp är det heliga i det mellanmänskliga, menar Caroline Krook. En annan infallsvinkel på Bergman erbjuder Jan Holmberg i sin bok om denne filmskapare som författare. Skrivandet för hand var avgörande för resten av skaparprocessen. Holmberg lyfter fram detta som ett slags liturgi och själva handskrivandet som en omedveten maktdemonstration.

Dagen efter Ingmar Bergmans död 2007 ägnade Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter sina kulturbilagor åt regissörens liv och verk. Det hela hade givetvis förberetts noga. Stora delar av materialet är vilande tills döden är ett faktum. Pressläggningen inför dödens ankomst må uppfattas som makaber, men är inte främmande för Bergman. Genom hans dagböcker, manuskript och produktion är döden ständigt närvarande. Han kanske inte har väntat på den dagligen, men temat är ständigt närvarande genom allvar och humor. Redan hans födelse är märkt av döden. Bergman skriver att man trodde att han skulle dö och därför fick nöddöpas. Berättelsen har senare visat sig vara falsk, men är talande för Bergmans kamp med de yttersta frågorna. Symtomatiskt är att den sista teaterföreställningen han regisserade 2002, vid 84 års ålder är Henrik Ibsens Gengångare. Han lade in repliker från Strindbergs Spöksonaten, vilket gjorde Ibsen ”skitförbannad” (Bergman samtalade med vissa döda).