Breven ger djupare förståelse av verket – och osminkad bild av människan Nietzsche

Friedrich Nietzsche var en mycket flitigt brevskrivare och nu finns ett gediget urval av hans brev för första gången i svensk översättning. Det är en utgåva som trots vissa brister måste anses vara en mycket värdefull gåva till alla Nietzsche-intresserade i Sverige. Särskilt de tidiga breven, som ger mer handfasta uppgifter om hans tänkande, är en riktig guldgruva för Nietzscheforskarna. Breven ger också en osminkad, inte alldeles smickrande bild av människan Nietzsche. Hans överspända brev före sammanbrottet kan ses som en marknadsföringskampanj som alltmer går över styr.

Friedrich Nietzsche var, också med en äldre tids mått, en flitig brevskrivare. Den tyska, definitiva Nietzscheutgåvan, den så kallade Kritische Gesamtausgabe, innehåller nästan 2850 brev av filosofens hand (inklusive en del brevutkast) i 16 volymer. Utgåvan rymmer därtill en bedövande rik kommentardel i åtta volymer, vilka också innehåller värdefullt bakgrundsmaterial, såsom samtida recensioner, systern Elisabeths brevförfalskningar, tredje parts brev om Nietzsche etcetera. Av detta har blott Nietzsches korta brevväxling med Strindberg från vintern 1888–1889 varit tillgänglig på svenska. Det är därför synnerligen glädjande att Symposion i sin dödsföraktande, sedan 2000 pågående utgivning av Nietzsches samlades skrifter nu ger ut ett generöst urval, totalt 671 brev från Nietzsche, men också, i fotnoter, ett mindre antal brev till honom, allt i två eleganta volymer i danskt band.

Det första brevet är skrivet av den femårige parveln ”Fritz Nitzsche” till farmor Erdmuthe sommaren 1850, det sista är daterat Turin den 6 januari 1889 och ställt till den store historieprofessorn Jacob Burckhardt i Basel. Mellan dessa tidpunkter ligger ett stycke fascinerande själs- och kulturhistoria, som vi kan ta del av i en närmast ofantlig sekundärlitteratur om mannen och verket. Men det är i breven, där Nietzsche ofta är mer ogarderad än i sitt förvisso frispråkiga verk, som vi får den så att säga ofiltrerade versionen, direkt från källan.

I nämnda brev till Burckhardt, det berömda, mångciterade ”vansinnesbrevet”, skriver Nietzsche: ”Något som är obehagligt och som ansätter min beskedlighet är att varje namn i historien i grund och botten är jag.” Under några veckor har Nietzsche då, i ett utdraget, maniskt skaparrus, skickat ut närmare hundratalet brev, många mer eller mindre storhetsvansinniga; några är ställda till tidens stora maktspelare som Bismarck, kejsar Wilhelm II och den italienske kungen Umberto I. De allra sista breven är undertecknade Dionysos alternativt Den korsfäste, och Nietzsche säger sig ha haft en rad inkarnationer, i brev till Cosima Wagner bland andra Buddha, Alexander den store, Caesar, Napoleon, ”kanske också Richard Wagner”. I åter andra brev ser han sig reinkarnerad i kända förbrytare som figurerar i tidens boulevardpress.

Det är lockande att läsa breven under Nietzsches sista vakna tid som en djuppsykologiskt funtad berättelse om primära, under lång tid bortträngda allmaktsfantasier, som nu med ens löper amok då Nietzsche och värld blir ett. Men, det vet man i dag, Nietzsches sammanbrott var inte följden av överansträngning, av ensamhet, motgångar eller annan psykisk och fysisk påfrestning utan fysiologiskt förorsakad av en syfilisinfektion som han ådragit sig decennier tidigare, förmodligen redan vid ett bordellbesök som student i Leipzig 1866, en infektion som slutligen ledde till ett irreparabelt funktionsbortfall av viktiga hjärnfunktioner (paralysis progressiva löd diagnosen på nervkliniken i Basel dagarna efter hans insjuknande).

Tokbreven alltså som en närmast mekanisk produkt av en hjärna i sönderfall? Det finns en annan läsart. Att Nietzsches väg till det ofrånkomliga sammanbrottet tog sig detta och inte andra uttryck är förstås givet av hans livshistoria. I ljuset av denna är det möjligt att se utspelen som ett medvetet rollspel, där Nietzsche, halvvägs in i ett själsligt mörker, i brevformen ikläder sig skilda masker för att väcka uppseende och intresse för sin person och för sin radikalt nya, irrläriga eller ”heterodoxa” filosofi. Strategin låg nära till hands för den gamle filologen Nietzsche. Som yngling drillad i de klassiska språken vid det humanistiska elitgymnasiet Schulpforta – senare i Basel dessutom ensamt ansvarig för undervisningen i klassisk grekiska på stadens gymnasium – måste han ha varit förtrogen med en av många klassiska språk- och stilövningar, nämligen det fingerade brevskrivandet i kända historiska personers namn (en tradition som går tillbaka på den oerhört inflytelserika antika läroboken Progymnasmata av Afthonios, använd över hela Europa ända in på 1800-talet i undervisningen i grekiska).

Det som talar för en sådan läsning är bland annat att andra brev från tiden före den slutliga kollapsen överraskande nog är hållna i en nykter ton, så till de närmaste, inför vilka Nietzsche inte har minsta behov av att dikta ihop en världshistorisk persona. Det omtänksamma brevet till modern Franziska kort före julafton 1888 utgörs exempelvis till största delen av en lång och saklig redogörelse för den senaste tidens tilldragelser i Turin. Först i slutet av brevet berättar han med illa dold stolthet och kanske någon överdrift om den uppskattning som nu vederfars honom utanför Tyskland, av ”idel högt uppsatta och framstående personer”.

Och visst hade han anledning att vara förhoppningsfull. Georg Brandes, den berömde danske kritikern, skickar Nietzsche ett erkännsamt brev den 26 november 1887 (varav delar är förtjänstfullt återgivna i den svenska utgåvan). Därmed inleds en vänskap per korrespondens, som på ett sagolikt sätt kommer att befordra Nietzsches allmänhumör vid en tidpunkt då den svårt sjuklige Nietzsche, närmast bortglömd för världen, med en svårförståelig disciplin i det tysta skrev vidare på ett verk som nästan ingen brydde sig om. Snart har Brandes tillsänts alla Nietzsches verk, och i april och maj 1888 håller han fem offentliga föreläsningar i Köpenhamn om Nietzsche. I ett översvallande brev från den 10 april det året sänder Nietzsche Brandes sitt curriculum vitae. Det börjar: ”Jag föddes den 15 okt. 1844, på slagfältet vid Lützen. Det första namn jag hörde var Gustav Adolf.” Levnadsloppet fortsätter i samma högstämda stil och är pepprat med storvulna skrytsamheter, uppenbart nedskrivna för att tilltala en allmänintresserad offentlighet uppe i Norden, det vill säga den som kan tänkas bevista Brandes föreläsningar. Snart avlägger Brandes rapport: sedan en stor tidning skrivit om den första föreläsningen var salen nästa gång fylld till bristningsgränsen, 300 personer.

En stor del av Nietzsches brev från denna tid och fram till sammanbrottet är visserligen överspända men ändå målmedvetna försök att värva översättare och andra kulturpersonligheter som kan sprida hans skrifter över Europa – så exempelvis Strindberg, som tipsats om Nietzsche av Brandes. Det är i dessa värvningsbrev till ditintills för Nietzsche obekanta personer vi finner de drastiskt tillspetsade liknelserna, den överdrivna självapoteosen, de självpåtagna poserna och rollerna. Inte så litet ger brevväxlingarna, i de fall då vi också har tillgång till svarsbreven, intrycket av en lätt unken manlig socialiseringsprocess, där man hetsar varandra till nya höjder, speciellt när det gäller kvinnofrågan, där Strindberg och Nietzsche genast finner sig vara på jämställd fot, med ömsesidiga hyllningssånger till den andre som föga överraskande följdfenomen.

Men det är en marknadsföringskampanj som alltmer går över styr. Vissa begrepp och metaforer, som för första gången dyker upp i ett sakligt sammanhang, börjar föra ett egenliv där Nietzsche förlorar kontrollen över dem. Det myckna talet om hans verk som dynamit, exempelvis, och de därur sprungna maktfantasierna (i verket mest effektfullt iscensatt i Ecce homo, avsnittet ”Varför jag är ett öde”), går tillbaka på ett uttryck som Nietzsche återfinner i en recension av Bortom gott och ont, vilket han med belåtenhet meddelar sin väninna och välgörare Malwida von Meysenbug redan 24 september 1886.

Det är ingen överdrift att säga att breven blir Nietzsches öde. I brev nås han av det glada budskapet att han snart ska upptäckas och vinna anhängare, i brev stiliserar han sig själv till dynamit, till öde, världshistoria, i brev går han in i ett själsligt mörker, och i brev, de sista vansinniga, lämnar han åt eftervärlden ett genmäle som tillåter vilda spekulationer om genialitetens närhet till sinnessjukdomen. Allt detta är viktiga förutsättningar för en livskraftig mytbildning om filosofen som skådade så djupt ner i tillvarons och varats avgrunder att han beslogs med vansinne, en mytbildning som har värvat Nietzsche fler läsare och anhängare än kanske någon annan filosof, varför man i slutändan måste säga att den självinscenering som började och slutade i breven marknadsmässigt var mer än lyckad.

Han blir en icke-person som i stor utsträckning, åtminstone om man jämför med andra betydande europeiska intellektuella, saknar samtalspartner i nivå med honom själv, framstående tänkare, författare, vetenskapsmän som han brevledes kan utbyta idéer och tankar med.

Efter brytningen med Wagner och efter det att han på grund av sjukdom anhåller om och beviljas avsked från sin professorstjänst i Basel 1879, bara 34 år gammal, är Nietzsche i perioder en mycket ensam person. Han är bannlyst från Wagners av tidens berömdheter livligt frekventerade Bayreuth, och många gamla beundrare avskyr honom som en renegat som avfallit från den rätta läran, från Schopenhauers metafysiska musikestetik och Wagners allkonstverk (båda förstås konstitutiva element i Nietzsches förstlingsverk Tragedins födelse). Också gamla vänner, som Erwin Rohde, känner sig främmande inför Nietzsches nya, naturalistiska och hårdsmälta tänkande, som inleds med Mänskligt, alltförmänskligt 1878. Han blir en icke-person som i stor utsträckning, åtminstone om man jämför med andra betydande europeiska intellektuella, saknar samtalspartner i nivå med honom själv, framstående tänkare, författare, vetenskapsmän som han brevledes kan utbyta idéer och tankar med.

Fler än den kloke Karl Jaspers har velat se Nietzsches tänkande som en experimentalfilosofi som prövar olika förhållningssätt till existensen. Men trots att brevformen är synnerligen lämpad för en intellektuell byteshandel av vågade och nya tankar ser vi förvånansvärt litet av detta i Nietzsches sena brev, däremot mer av ensidiga utläggningar av böcker som Nietzsche är i färd med att skriva eller redan har avslutat, till exempel i breven till sin förtrogne allt-i-allo Heinrich Köselitz. Denne är tilldelad den beundrande adeptens roll, vilket, det måste i rättvisans namn vara sagt, inte hindrar att han tipsar Nietzsche om en underskön vändning ur Rigveda, som ger Morgonrodnad dess titel men också motto: ”Det finns så många morgonrodnader som ännu inte setts lysa” (se Nietzsches brev till Köselitz från den 22 februari 1881). I slutändan är den omfångsrika kvarlåtenskapen (Nachlaß) – bestående av arbetsnotiser, utkast, excerpter ur viktiga verk etcetera – en viktigare källa än breven för vår förståelse av framväxten av Nietzsches mogna verk, som snarare är monologiskt framvuxet, i ett Nietzsches samtal med sig själv och de många vetenskapliga och filosofiska arbeten som hans självstudier leder in honom på.

Å andra sidan avlägger breven under ”vandringsåren” 1879–1889 ett tungt biografiskt vittnesmål om hans person. Och liv och tänkande är intimt förknippade i fallet Nietzsche. Det rörande och berömda triangeldramat mellan Nietzsche, vännen Paul Rée och den 21-åriga, högintelligenta och precis som Nietzsche svårt sjuka Lou Salomé utgör det mest slående exemplet på det.

”Våren är förbi här: vi har sommarvärme och ljusa dagar. Det är min förtvivlans tid. […] Återigen har jag haft ett antal svåra anfall!” heter det till Franz Overbeck den 17 mars 1882. Men så med ens, i flödet av otaliga lamentationer till de närmaste: en helt annan ton, uppsluppen, livsbejakande. Det är som om Lou likt en plötslig uppenbarelse väcker honom ur en lång dvala våren 1882. Breven från denna tid vittnar om en sinnesstämning som erinrar om det sista årets eufori men helt utan dess monomana besatthet av den egna personen. Efter syster Elisabeths rapporter om Lous påstådda bakdanteri av honom under en vistelse hos Wagners i Bayreuth under sommaren – där Nietzsche själv inte stod högt i kurs – genomgår han emellertid en djup kris, där han på en och samma gång tillber och förbannar den älskade. ”Vad skall jag göra? Varje morgon känner jag en förtvivlan inför hur jag skall klara av dagen. Jag sover inte längre; vad hjälper det att marschera i åtta timmar! […] Ikväll ska jag ta så mycket opium att jag tappar förståndet”, skriver han i ett brevutkast den 20 december 1882 till Lou och Rée, som kamperar ihop. Några dagar senare heter det i brev till vännen Franz Overbeck: ”Om jag inte upptäcker alkemistkonststycket att förvandla också denna – dynga till guld så är jag förlorad.”

Orden ger oss en handfast ingång till många av Nietzsches sena skrifter, som i överförd betydelse är ett slags alkemistiska konststycken, produktiva bearbetningar av levt liv. Det stormiga triangeldramats själsliga toppar och dalar, återspeglingar av de många långa promenaderna med Lou ger honom nytt stoff: ”under tio helt klara och friska januaridagar blev min Zarathustra till, det mest lössläppta av alla mina verk” (brev till Köselitz den 19 februari 1883). Utan Lou, ingen Zarathustra, profeten som stiger ned från berget för att vinna lärjungar. I själva verket kan man i brevväxlingen mellan Nietzsche och Lou, det har Rüdiger Safranski visat i sin Nietzschebok, utvinna mycket som har direkt bäring på Zarathustra-dikten.

På liknande sätt får Nietzsches tyngsta tanke, den eviga återkomsten av det samma – ”den högsta formen av bejakande” – sin fulla innebörd först då vi sätter den i förbindelse med Nietzsches akuta sjukdomsanfall som ibland kunde plåga honom flera dagar och nätter i sträck. Breven vittnar om ett ständigt pågående växelspel mellan smärta och lindring, mellan kaos och ordning, olust och lust, raserande och skapande, en dialektik som vi så väl känner igen i det sena verket, som vi i viss mening måste se som Nietzsches privata bejakande av den egna lidandehistorien.

Annars är det i de tidigare breven vi hittar mer handfasta uppgifter om Nietzsches tänkande. För Nietzscheforskaren är de en riktig guldgruva, med rikliga uppgifter om hans lektyr och litterära planer. Oerhört centralt, utan motsvarighet i verket eller i Nachlaß, är ett brev till Carl von Gersdorff från slutet av augusti 1866, ett litet filosofiskt manifest som förebådar det som komma skall, både den av Schopenhauer färgade konstnärsmetafysiken i Tragedins födelse, men också den naturalistiska vändningen i Mänskligt, alltförmänskligt några år senare. I brevet hyllar Nietzsche Friedrich Albert Lange, en nykantian som precis kommit ut med en kunnig och elegant filosofihistoria, Materialismens historia och kritik av dess betydelse för samtiden. Lange, som i Kants efterföljd kritiskt avfärdade alla transcendenta hinsidesföreställningar som ett otillåtet bruk av det spekulativa förnuftet, gav ändå de metafysiska tankebyggnaderna ett relativt berättigande, eftersom de precis som kristendomen var trösterika och erbjöd etiska ideal. Nietzsche refererar pregnant Langes position i några punkter och avslutar: ”Följaktligen, menar Lange, släpper man filosoferna fria, under förutsättning att de är uppbyggliga. Konsten är fri, även på begreppens område. Vem vill vederlägga en sats av Beethoven, och vem vill beskylla Raphaels Madonna för en villfarelse? – Du ser, till och med inför de mest kritiska ståndpunkter har vi kvar vår Schopenhauer.”

Men breven ger inte bara en fördjupad förståelse av verket, utan också en osminkad bild av människan Nietzsche. Bilden är inte alldeles smickrande, speciellt inte för den unge Nietzsche, som gillar att utmärka sig och ställer mycket höga krav inte bara på sig själv utan också på omgivningen. Sitt eget för en nutidsmänniska ofattbart ambitiösa bildningsprogram vill han överföra på andra. I brev från slutet av oktober 1861 ger han faderligt, inte utan en bismak av ordergivning, sin femtonåriga lillasyster Elisabeth förslag på julklappar som hon bör önska sig: noterna till Schumanns Frauenliebe und Leben (tonsatta visor med text av Adelbert von Chamisso) samt två teologiska verk av Karl August Hase, professor i Jena. Speciellt illa till hamnar den sympatiske vännen Paul Deussen (sedermera mycket framstående indolog), som till en början endast motsträvigt och med kritiska förbehåll ägnar sig åt att läsa den av Nietzsche anbefallde Schopenhauer, vilket genast väcker Nietzsches misshag. När Nietzsche kallas till professor i Basel 1869 skickar Deussen sina lyckönskningar men beklagar sig samtidigt kort över sin egen, hårda tillvaro i arbetet på en ännu oavslutad Platon-dissertation. Nietzsche väljer att missuppfatta brevet kapitalt och säger i en kort biljett upp bekantskapen. Efter ett oförstående, men försonligt brev från Deussen kommer ett utförligt svar, fyllt av förolämpningar, vilka kröns av följande krigsförklaring: ”För att tala klarspråk så förefaller hela ditt resonemang i alla dina brev som oändligt obetydligt och trivialt: och hur ett sådant ytligt tänkande och en sådan ofilosofisk brist på livsallvar dessutom kan vilja para sig med stolthet, den löjliga bonddrygheten att inte vilja erkänna någon som står högre – det kan jag blott förstå med stor möda och med en djup suck över den mänskliga dårskapen.” (Brevet skickades men finns bara bevarat i utkast, daterat till andra hälften av februari 1869.)

Nietzsche ger med tiden i breven ett alltmer sympatiskt intryck, och läsaren som påbörjar den andra brevvolymen är glad att slippa det omständliga och närmast parodiskt högtravande missionerandet för Wagner och Schopenhauer. I de sena breven är det dessutom svårt att inte drabbas av medkänsla med den i förtid hastigt åldrande, skelögde och halvblinde sjukpensionären som svårt märkt av sjukdomar måste få hjälp av de få vännerna för att kunna bekosta utgivningen av sina skrifter, som sålde i något hundratal exemplar. Mest av allt måste man beundra hans intellektuella nyfikenhet och enorma arbetsförmåga, hans oavlåtliga strävan att tänka sina hårt förvärvade insikter till deras yttersta konsekvenser, oavsett vad man kan ha för uppfattning om verket i övrigt.

Översättningen och urvalet, med ett utförligt efterord och sparsamma kommentarer är gjorda av Peter Handberg, en av fyra huvudredaktörer för Nietzsches samlade skrifter. Det är egentligen en omöjlig uppgift för en person. Tyvärr, tycker den petige recensenten efter stickprovskontroller, haltar det rejält på många ställen. Det saknas konsekvens i formalian, citat- och hänvisningstekniken är bristfällig, de alltför sparsamma kommentarerna tycks ibland nyckfulla, för att inte säga rent missvisande. Översättningen är förvisso överlag av god kvalitet, men ändå är alltför många ställen slarvigt direktöversatta, utan hänsyn till idiomatiskt korrekt svenska (så exempelvis i brevet till Gersdorff från den 25 maj 1865, där Nietzsches inledande kritik av studentnationslivet i översättningen är så vanställd att den blir obegriplig). Den allvarligaste invändningen är ändå att läsaren inte ges en rimlig chans till vidare studier på egen hand. I ett långt brev till Paul Deussen, daterat den 2 juni 1868, är 24 namn nämnda, de flesta av dem framstående filologer, många av stor betydelse för Nietzsches ungdomsarbeten. Alla utom åtta saknas i det knapphändiga registret, exempelvis Valentine Rose, vars pseudoepigrafiska arbete utgjorde en viktig inspiration för Nietzsches studier av Diogenes Laertios och Demokritos; i översättningen ges han dessutom det missvisande namnet von Rose.

Jag misstänker att manusarbetet har dragit ut på tiden och att det gått fort på slutet, vilket förstås är en fråga också för förläggaren och inte bara kan lastas utgivaren, tillika översättaren. Någon månads redaktionellt heltidsarbete, under konsulterande av de tyska originalbanden, hade kunnat undanröja de flesta av bristerna i en edition, som ändå måste anses vara en mycket värdefull gåva till alla som intresserar sig för Nietzsche här i landet.

Fredrik Agell är fil. dr på en avhandling om Nietzsche.