Dagens skola underlättar inte klassresor

Jonas Frykman menar att skolan har påtagit sig rollen att förvalta barnens kulturella identitet och överlåtit åt hemmen att coacha barnen. Därmed låser man fast barnen i deras sociala position. Det saknas inte uppfriskande idéer i boken men källorna hanteras osystematiskt och resonemang som är trovärdiga blandas med sådana som inte är det.

Det är valår i år och enligt flera opinionsundersökningar rankar väljarna skolfrågor högt. Svenska elever presterar under genomsnittet i den ena internationella mätningen efter den andra och orsakerna till förfallet debatteras livligt. Förlaget Historiska media i Lund drar sitt strå till stacken genom att ge ut etnologen Jonas Frykmans debattbok Ljusnande framtid – Skola, social mobilitet och kulturell identitet från 1998 i ny utökad utgåva. Professor Frykman är något av en grand old man inom svensk etnologi och det är med grundmurat självförtroende han yttrar sig, inte bara om skolan, utan om klassresor, mödrar, fäder och söner i Sverige under hela 1900-talet.

Boken inleds med en analys av hur medier och allmänhet såg på bråken, skadegörelsen och vantrivseln i skolan i slutet av 90-talet. Reaktionerna var enligt författaren ett uttryck för moralpanik – ett fenomen som Frykman undersökte redan i sin bok om 1930- och 40-talets ungdomskultur (Dansbaneeländet 1988). ”Moralpaniken” omformar verkligheten utifrån vissa fasta föreställningar, menar Frykman: ungdomen är på väg åt fel håll, sedefördärv och moralisk upplösning hotar, staten måste gripa in.

Frykman har även framträtt i samband med dagens skoldebatt med ett liknande budskap. Att klanka på ungdomen är något man gjort sedan Sokrates dagar, påpekar han. (Eventuellt har etnologiprofessorn haft ett populärt citat i åtanke: ”Våra dagars ungdom älskar lyx. Den uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor […]” Citatet i fråga har tillskrivits Sokrates, men verkar inte varit känt före 1950.) Därmed vill Frykman emellertid inte påstå att skolans problem är en konstruktion. Bekymren är verkliga, men den berättelse som moralpaniken dikterar riskerar att skymma andra, större sammanhang.

Skolan fick i uppgift att ta på sig en roll som tidigare varit reserverad för hemmen: att förvalta barnens kulturella identitet.

Frykman argumenterar för att de politiker och pedagoger som styrde den svenska skolan till den position den har i dag har begått ett allvarligt misstag när det gäller elevernas personlighetsutveckling. Skolan fick i uppgift att ta på sig en roll som tidigare varit reserverad för hemmen: att förvalta barnens kulturella identitet. I stället för att se eleven som en passiv mottagare av lärdom skulle skolan utgå från hans eller hennes egen individuella särart.

Vad Frykman försöker leda i bevis är att den välmenande fokuseringen på eleven som individ fick oförutsedda och negativa resultat. Genom att bejaka elevernas befintliga positioner fryser man dem, hävdar han. Skolan förlorar därmed sin förmåga att möjliggöra klassresor, ja, till och med förmågan att ingjuta känslan i eleverna av att förändring är möjlig.

Frykman dristar sig alltså att ifrågasätta alla lärarutbildningars credo att ”möta eleverna där de är”. Skolan borde i stället, säger Frykman, erbjuda ”en god annorlundahet”. I skolan ska man inte vara en hel individ. Man ska vara just elev: en speciell roll, där man kan lämna den identitet familjen dikterar bakom sig för några timmar om dagen eller för hela livet. Det är onekligen en uppfriskande tanke.

I bokens nyskrivna slutkapitel utvecklar Frykman sitt resonemang och anknyter mer direkt till dagens diskussion om elevers bristande kunskaper. Dagens pedagogik – ”otydlighetens pedagogik”, kallar Frykman den med ett uttryck lånat av den brittiske sociologen Basil Bernstein – har inte gynnat elevernas kunskapsinhämtning.

De fria studierna, att utvecklas tillsammans med kunskaperna, kan vara en alldeles lysande målsättning för det fria lärandet i universitetsmiljö, men skapade mest förvirring i grundskolan […] Familjen kom att ta över delar av ansvaret för kunskapsinhämtande, studieplanering och läxarbete.

Läsvana hem klarade av att coacha sina barn till högre studier, men det gjorde inte arbetarklasshemmen. -Resultatet har blivit att den sociala snedrekryteringen till högre utbildning består.

Ljusnande framtid innehåller alltså en del guldkorn, men det är ingen lättläst bok. Frykmans resonemang är ibland självmotsägande och man kan också fråga sig vem boken egentligen är skriven för. Förlagets val av omslag – ett snedställt färgfoto och en titel skriven med vit krita på en svart tavla – signalerar närmast att man tänker sig en bred målgrupp. Men Frykmans språk är knappast inkluderande. Han talar om ”dyadiska relationer”, ”Ferdinand Tönnies välkända Gemeinschaft kontra Gesellschaft”, och ”en strukturerande struktur” – ”för att använda Bourdieus välkända definition av habitus.” Förekomsten av ordet ”knäsätta” i en text brukar också vara ett tecken på att professor ropar till professor.

Texten är över huvud taget svår att placera i ett fack. Den vidlyftiga, för att inte säga orerande tonen gör att Ljusnande framtid känns som en debattbok. Författaren ”tycker mer än hans forskning kan stödja”, som recensenten i den kulturhistoriska tidskriften RIG påpekade när boken först publicerades 1998. Frykman själv beskriver sitt verk som ”en studie i hur modernitetens identitet formades och hur överskridandets vardag organiserades i 1900-talets svenska skolor”. Boken används som kurslitteratur i etnologi på universitetsnivå.

Författarens förhållningssätt till sitt källmaterial är emellertid väldigt fritt, även med etnologiska mått mätt. Undersökningen sägs vara baserad på ett omfattande material om utbildning och kulturell identitet, samt ett avhandlingsprojekt. I materialet ingår ett stort antal intervjuer med personer födda under 1920-, 1940-, och tidigt 1970-tal. Dessutom har Frykman använt sig av memoarer och skönlitteratur.

Den osystematiska hanteringen av källor gör att trovärdiga och mindre trovärdiga resonemang blandas huller om buller. Granskar vi till exempel kapitlet där skolans inverkan på könsroller diskuteras finner vi å ena sidan ett intressant resonemang kring minskad fadersauktoritet: de kunskaper fadern satt inne med var inte längre relevanta för söner på väg uppåt i samhället. Intervjumaterialet visar att det i stället ofta var mödrarna som stöttade sina pojkar så att de kunde läsa vidare. Klassresan innebar på så sätt alltid ett uppbrott från fadern.

Å andra sidan finner vi att Frykmans definition av traditionell nordisk maskulinitet under 1900-talet bland annat bygger på Njals saga (nedtecknad omkring år 1280). ”Traditionell maskulinitet” blir på så sätt en oproblematiserad, historiskt oföränderlig enhet. ”Det är faktiskt först i detta moderna samhälle som manlighet kom att vara ett ord som borde stå i pluralis”, hävdar Frykman. Men den nyare historiska forskningen har tvärtom visat att det fanns flera olika manligheter redan under medeltid och tidigmodern tid. Munken, legoknekten, den gifte mannen och drängen representerade inte ett och samma manlighetsideal.

Resonemanget kring klassresornas effekt på äktenskapsmönstren innehåller också en del tvivelaktigheter. Frykman menar att klassresenärerna tenderade att gifta upp sig, med kvinnor ur den etablerade medelklassen. (Både klassresenärer och elever är för det mesta av manligt kön i Frykmans bok, även om det sällan påpekas.) I familjerna som bildades var det alltså hustrun som hade kontakterna och den kulturella kompetensen. Svenska familjer blev därmed ovanligt jämställda. Problemet med detta resonemang är naturligtvis att ekvationen inte går ihop. Hur räckte medelklasskvinnorna till för både medelklassmännen och alla klassresenärer ur arbetarklassen? Det är ett demografiskt mysterium.

En ytterligare kritik, som kanske ska riktas lika mycket mot förlaget som mot författaren, är den bristfälliga presentationen av Frykmans medarbetare. Boken baseras som sagt delvis på ett avhandlingsprojekt vid etnologiska institutionen i Lund, men namnet på doktoranden finns inte i brödtexten. Först genom att följa en hänvisning placerad två stycken senare får vi veta vilka som varit inblandade i arbetet.

Olika vetenskapliga discipliner har olika traditioner när det gäller hur man refererar till andras forskningsinsatser, och författaren av denna recension är inte insatt i hur Lundaetnologins praxis ser ut. Jag är heller inte personligen bekant med någon av de inblandade och vet inte hur deras överenskommelse såg ut när boken publicerades. Men nog hade det varit rimligt att nämna dem som samlat in material och gjort intervjuer med namn i brödtexten. Hade detta varit en naturvetenskaplig studie hade de antagligen stått som medförfattare.

Om inte annat borde i alla fall informationen i notförteckningen vara korrekt, men så är inte fallet. Här står att ”fil kand Gunnel Olsson skriver en doktorsavhandling på temat ’Vi i femman’” – men en snabb bibliotekssökning visar att Olsson disputerade för över tio år sedan. Hennes avhandling heter Mellan rum: En studie i fysisk och mental utveckling av kommunikation med utgångspunkt i en mellanstadieklass och gavs ut år 2003 på Brutus Östlings bokförlag Symposion.

Man kan över huvud taget rikta kritik mot att förlaget ger ut en gammal bok som om den vore helt nyskriven. Det har visserligen tillkommit ett nytt slutkapitel och ett kort förord, men resten av texten har inte uppdaterats på något systematiskt sätt. Det talas om ”slutet av vårt eget århundrade”, och den senaste svenska filmen med skolanknytning är Bo Widerbergs Lust och fägring stor, inte Anna Odells Återträffen. Förlaget verkar ha haft bråttom, ett intryck som förstärks av ett antal korrekturläsningsmissar. Bland annat innehåller tre slutnoter endast ordet ”Utgår.”

Ljusnande framtid är alltså en något slarvig produktion och innehållet är blandat. Icke desto mindre har etnologen Jonas Frykman något att säga oss om skolan i dag – ett tecken så gott som något på att den humanistiska forskningen behövs i samhällsdebatten.

Hanna Enefalk är universitetslektor i historia vid Uppsala universitet.