Deckaren tränar läsaren i att bli misstänksam

Dessa två böcker vädjar till deckarnörden inom oss och är kanske ett tecken på att vi kommer att få se en ny våg av skarpsinniga pusseldeckare. Ett genomgående tema i båda böckerna är att detektivromanen inviterar läsaren att själv tänka som en detektiv och granska texten i jakt på eventuella luckor och inkonsekvenser.

Vilket år föddes Sherlock Holmes? Vid vilket universitet studerade han? Dessa och andra frågor ställer deckarförfattaren Dorothy L. Sayers i essän ”Holmes studietid”. Essän är en av de texter Sayers skrev inom genren ”Sherlock Holmes-studier”, en genre för petimeternoga fans av den store mästerdetektiven eller, om man så vill, Sherlock Holmes-nördar. För Sayers, och andra med henne, var det viktigt att utreda den fiktiva värld som skapats av Sir Arthur Conan Doyle som om den inte alls vore fiktiv utan baserad på verkliga händelser och det viktigaste var kanske att hantera Sherlock som om han vore en riktig människa.

Det som följaktligen intresserar Sayers är de ställen i Dr Watsons återgivelser av Holmes-historierna som inte går ihop enligt logikens alla lagar. Dessa textställen är som upplagda för att utredas, för i berättelser som ständigt kretsar kring logikens förträfflighet blir ologiska sammanhang särskilt komprometterande. Sayers ger i essän ”Holmes studietid” och i sina andra Holmes-essäer intressanta exempel på sin egen skarpa slutledningsförmåga på ett roande sätt. Hennes vedermödor påminner också om att läsaren i många sammanhang beter sig precis som en detektiv, och att det i alla fall finns många paralleller mellan en viss sorts efterforskande läsning och mästerdetektivens förhållningssätt till sina mysterier. Det ska dock framhållas att det främst är roande för de redan Holmes-frälsta. Kan man inte sin Holmes, så ska man kanske inte heller befatta sig med dessa essäer.

Den inbitne Sherlock Holmes-nörden kan emellertid njuta av att Sayers essäer nu översatts till svenska av Per Olaisen och förpackats i en vackert formgiven liten bokpärla. Förutom essäer om Holmes innehåller volymen även titeln ”Aristoteles och detektivromanen”, som också kan intressera allmänna deckarfantaster och, för den delen, Aristoteleskännare. Sayers sätter här fingret på likheterna mellan den typ av berättelse som Aristoteles föredrar i Om diktkonsten – tragedin – och detektivberättelsen. Sayers beklagar att Aristoteles själv var för tidigt ute för att förunnas den ultimata utformningen av denna berättelseform: ”vad han innerst inne önskade var en bra detektivberättelse, och det var inte hans fel, stackars man, att han levde tjugo sekel för tidigt för att frossa i höjdpunkterna i Trent’s Last Case, eller upptäckterna i The Hound of the Baskervilles.”

Detektivberättelsen överlag har genom de senaste hundra åren givit upphov till en stor mängd kommentarer och kritiska tankar. En hel arsenal av dessa har samlats i antologin Mordets enkla konst? – En antologi om detektivromaner och detektiver, sammanställd av Magnus Röhl. Boken innehåller stort som smått, ordnat i kronologisk ordning utifrån bidragens urspungsår. Ordningen uppges vara vald främst för att undvika andra problematiska indelningsval och för att på så sätt göra några nedslag i vad som tyckts och tänkts om detektivberättelsen. Följden blir att sambanden mellan de olika bidragen får svårt att framträda, medan det däremot blir tydligt att det finns en hel del som publicerats om genren under det senaste seklet. Det bör nämnas att det också, naturligt nog, finns en hel del som inte fått plats.

Antologins inledande urval ger ett första intryck av att texterna främst är av det ”nördiga” slag som Sayers essäer om Sherlock Holmes, det vill säga att det krävs en viss inblick i genren och även en viss textkännedom för att kunna få behållning av läsningen. T. S. Eliots text om Wilkie Collins Månstenen kan vara av stort intresse för den som är bekant med bådas författarskap, men helst även med Charles Dickens, eftersom texten till stor del handlar om honom. Men för den läsare som är helt okunnig om deckargenren och om dessa författare erbjuder texten inte mycket vägledning. Siegfried Kracauers filosofiska utläggning om detektivromanen från 1925 ter sig även den onödigt insnöad och tillkrånglad. Intrycket kommer sig delvis av den tid som förflutit sedan texterna först skrevs men gör det inte desto mindre besvärligt för en oinvigd läsare. Den inbitne deckarkännaren kan dock få ut ett och annat av både dessa texter och andra i volymen. Det är därtill tacksamt att så många tidigare oöversatta texter samlats på detta behändiga vis. Precis som med många samlingsvolymer är det nog så att denna bok inte nödvändigtvis bör läsas från början till slut, utan snarare utifrån behov och vid valda tillfällen för särskilda sammanhang.

Samlingen innehåller en del verkliga pärlor, som redan nämnda ”Aristoteles och detektivromanen”, av Dorothy L. Sayers (om än i en annan översättning än i förut nämnda bok). Andra är exempelvis ”Tolv punkter om detektivberättelsen” av Raymond Chandler och en text av Jorge Luis Borges som heter kort och gott ”Detektivromanen”. Borges talar i sin text om läsaren av detektivberättelser som en läsare som uppfostrats att anta en speciell, misstänksam läsart: ”När han exempelvis läser I en by i La Mancha …, antar han förstås att det som hände inte hände i La Mancha. Och när han läser vidare vars namn jag inte vill nämna, undrar han varför Cervantes inte ville nämna byn. Förmodligen därför att Cervantes var mördaren, den skyldige.” Enligt Borges är denna berättelseform en form som har ”bevarat sin klassiska kvalitet” och som ”skapar ordning i en tid av oordning”, på ett tacksamt vis.

Pierre Bayard är en annan tänkare vars text, ett utdrag från den mycket läsvärda boken Vem dödade Roger Ackroyd? (2001), vittnar om den misstänksamma läsarten. Han vill bevisa att lösningen i Agatha Christies välkända deckare Dolken från Tunis egentligen är felaktig och att det i stället är en annan som är den riktige mördaren. Bayard är förstås en lika inbiten deckarnörd som flera andra redan nämnda. Hans text rekommenderas att läsas i sin helhet och helst efter att man nyligen läst Agatha Christies roman. Även här blir det uppenbart att Borges tes om den misstänksamme läsaren kommer till sin rätt: Bayard (och Sayers) läser sin text med yttersta noggrannhet och med ett skarpt öga för eventuella luckor i texten. Kanske kan man kalla Bayard och Sayers med flera för ett slags detektivberättelsens idealläsare?

En annan text som ger behållning är Lilian och Karl G. Fredrikssons text ”Använd bara pitolerna i nödfall” om den parodiska barndeckaren, och särskilt Åke Holmbergs böcker om Ture Sventon. Iakttagelserna är intressanta och text-exemplen underhållande, även om texten ibland tycks något hårt redigerad. Nils-Olov Franzéns böcker om Agaton Sax, som artikeln också uppges handla om, hamnar väldigt i skymundan i förhållande till den desto mer ingående diskussionen om Ture Sventon. Det är roligt att barn- och ungdomsdeckarna på detta sätt har fått komma in på ett hörn bland alla bidragen.

Maureen T. Reddys text om ”den feministiska mottraditionen”, sammanfattad genom författarskapen Amanda Cross, Sue Grafton, Sara Paretsky och Barbara Wilson, är ett uppfriskande val. Hennes genomgång är pedagogisk för den som inte är särskilt bevandrad vare sig i feminism eller i de nämnda författarnas alster och hon visar tydligt vilka val de kvinnliga författarna gjort för att vända på ett maskulint paradigm inom genren. Ett urval av några andra studier från genusperspektiv skulle emellertid kunnat ge en mer rättvisande bild av hur feministiska frågor utvecklats inom genren än detta enda bidrag förmår göra. Likaså ger Pim Higginsons bidrag om franskspråkig afrikansk litteratur insikter om andra perspektiv än de gängse, men eftersom det är det enda bidraget med denna utgångspunkt blir det inte mycket mer än en antydan om andra möjliga infallsvinklar på genren.

Redaktören för denna volym har tagit på sig en uppgift som är både angenäm och otacksam: att samla något (mycket) av det som tänkts och tyckts om detektivberättelsen. Uppgiften är angenäm eftersom det finns mycket att välja bland och eftersom en hel del av det som skrivits om genren håller en mycket hög nivå och förmår vara underhållande litteratur samtidigt. Den är otacksam av precis samma anledning: att välja betyder också nödvändigtvis att välja bort. Ibland förundras jag över urvalet. Det tycks som om ambitionen inte har varit att samla det viktigaste som sagts om detektivromanen, utan att andra faktorer som originalitet och kuriositet varit viktigare.

I en relativt sett nyskriven text skriver exempelvis Lisa Zunshine om detektivromanen från ett kognitivt perspektiv och kommer fram till ungefär detsamma som Borges, nämligen att detektivromanen tränar upp en viss sorts misstänksamhet hos sina läsare. Zunshine menar att detektivberättelsen sätter igång ett spel med vår metarepresentationella förmåga och vill få oss att ”redan från början och så länge som möjligt […] misstro orden från nästan varje gestalt vi möter”, och går sedan över till att jämföra en läsares benägenhet att läsa detektivberättelser med tyngdlyftning – med intressanta resultat. Andra kuriositeter är texter av Bertold Brecht, Maksim Gorkij och redan nämnde T. S. Eliot.

Boken avslutas med en text av den svenske filmvetaren Michael Tapper, som på några få sidor får sammanfatta hela den svenska tradition av polisgestalter som han skrivit många hundra sidor om i avhandlingen Snuten i skymningslandet från 2011. Bidraget bryter av mot resten av boken eftersom det handlar om ett specifikt svenskt perspektiv på genren, medan de andra har rört sig på internationella farvatten. Samtidigt är det just denna polisromantradition som blivit kännetecknet för den svenska kriminalromanen både nationellt och internationellt och därför blir texten ett lämpligt sätt att snäva in perspektivet efter en lång exposé av deckarkommentarer.

Medan Dorothy Sayers På tal om Sherlock Holmes närmast kan locka till sig läsare som redan är bekanta med både genren och Sayers och Conan Doyles berättelser, kan Magnus Röhls antologi Mordets enkla konst? bli användbar för både experter och den som vill bekanta sig med genren. Det kan dock krävas viss vägledning för den helt obevandrade. Om boken används som kurslitteratur kan det behövas komplement för den som på ett lättillgängligt sätt vill få en bra överblick över genrens utveckling.

”Det var ett intressant fall på det hela taget”, skulle man liksom Ture Sventon kunna avsluta med att säga. Det är inte minst intressant att notera att dessa två böcker, som båda vädjar till deckarnördarna inom oss, kommer ut just nu. Har det plötsligt blivit inne att fullständigt grotta ner sig i deckarkunskap eller att läsa deckargåtor som en riktig ”old school”-fantast med penna, kartor och diagram för var de misstänkta befann sig i högsta hugg? Kanske är marknaden redo för en ny våg av logiskt skarpsinniga pusseldeckare av 2010-talssnitt eller en ny deckardrottning av Agatha Christies eller Maria Langs märke? Det är i alla fall uppenbart att deckaren är en genre som aldrig upphör att fascinera.

Sara Kärrholm är docent i litteraturvetenskap och lektor i Förlags- och bokmarknadskunskap vid Lunds universitet.