Det ensamma geniet är inte starkt

Förnuftet ter sig som en superkraft som evolutionen har skänkt oss människor, men ändå präglas det av så många fel och brister. De senare talar mot föreställningen om det ensamma geniets förmåga att lösa problem, hävdar Hugo Mercier och Dan Sperber i sin bok. Det är i stället de kritiska diskussionerna mellan forskare som ligger till grund för framstegen.

Förnuftet har ofta lyfts fram som en förmåga som skiljer människan från djuren. I exempelvis religionshistorien återfinns otaliga berättelser och myter om hur människorna fick förnuftet av gud eller gudarna. Förnuftet tycks ofta ses som ett slags kognitiv superkraft som evolutionen enbart har skänkt oss människor, menar Hugo Mercier och Dan Sperber i sin tankeväckande bok Förnuft & Fördom – Varför vi tänker som vi gör. Men om nu förnuftet är ett slags superkraft som särskiljer oss från djuren, hur kommer det sig då att vi människor begår så många misstag när vi just tänker logiskt? I dag är det allmänt vedertaget att alla människor har förutfattade meningar och fördomar (så kallade mig-bekräftelser, på engelska confirmation bias) som påverkar hur vi ser på världen. Att bara använda våra sinnen och vårt förnuft leder oss sällan rätt, snarare tvärtom. Att det finns något som kan kallas för ”bondförnuft” är därför högst tveksamt. Men vilka implikationer får dessa lärdomar och psykologiska insikter om hur vårt förnuft fungerar?

En möjlig, om än negativ lösning, är att ge upp och konstatera att förnuftet är opålitligt och bristfälligt. Tyvärr kan en sådan inställning lätt lånas ut till personer som förespråkar relativism och ett allmänt ifrågasättande av vetenskapens värde. En annan lösning är att framhålla att det finns två olika modus som kan användas för att komma fram till slutsatser. Antingen tänker vi intuitivt (snabbt) eller så tänker vi reflexivt och analytiskt (långsamt). En sådan uppdelning har bland annat populariserats av Daniel Kahneman i boken Tänka, snabbt och långsamt. Men för Mercier och Sperber är varken pessimisternas avvisande av förnuftet eller Kahnemans förklaringar tillräckliga om vi vill förstå varför vi människor har ett förnuft. Hur kan förnuftet både vara en evolutionär superkraft, samtidigt som det är en förmåga som är behäftad med många fel och brister, frågar de sig. För att uttrycka sig på ett annat sätt: Varför har vi människor ett förnuft och vilka funktioner fyller i så fall förnuftet?

För att vi skall fungera som människor behöver vi dra slutsatser om vår omgivning och hur vi antar att den kommer att fungera. Ett vardagligt och trivialt exempel kan se ut på följande sätt: Om vi exempelvis ser en grå himmel och regntunga moln när vi skall gå hemifrån på morgonen antar vi att det kommer att börja att regna och drar slutsatsen att det finns skäl att ta med oss ett paraply. Men förnuftet är inte endast till för att dra slutsatser om verkligheten.

Förnuftet kan också hjälpa oss att legitimera och rättfärdiga våra handlingar inför andra människor. Utöver detta behöver vi också bedöma andras motiv och dra slutsatser om hur vi tror att de kommer att agera och resonera. Detta tycks ske ungefär på samma sätt som när vi drar slutsatser om vädret (”vår omgivning”) i exemplet ovan. Men för att den sociala samvaron skall fungera är det även nödvändigt att andra människor gör bedömningar om mig, mina motiv och handlingar. Samtidigt som dessa förutsägelser om vår omgivning är helt avgörande för all form av social interaktion har vi lätt för att övertyga oss själva om att just våra egna tankar, idéer och handlingar är bättre och mer legitima än andras. Vi har också mycket lätt att genomskåda andras tankar, idéer och handlingar som sämre eller underlägsna våra egna. Ur ett psykologiskt perspektiv är vi alla slavar under självbekräftelsen (bias) och våra sinnen är ofta lata när det gäller att granska våra egna argument och slutsatser. I all sin komplexitet talar dessa fel och brister starkt emot föreställningen om det ensamma geniets förmåga att lösa problem, menar Mercier och Sperber.

Även erkänt stora genier, som fysikern Werner Heisenberg (1901–1976), är egentligen aldrig helt ensamma med sina tankar. De ingår oftast i nätverk av forskare och kollegor som de kan använda som diskussionspartners och kritiska läsare, något som visar att universitetens kollegiala granskningar faktiskt har betydelse för forskningsresultat. Det ensamma geniet är därför en myt som det finns anledning att vara skeptisk till, om vi skall tro Mercier och Sperber. När det gäller Heisenberg har bland annat vetenskapshistorikern Mara Beller kunnat visa med hjälp av en stor mängd olika källor (bland annat brev, intervjuer och självbiografier) att han inte formulerade ”en matematisk beskrivning av det som skulle bli osäkerhetsprincipen” i ett vetenskapligt eller intellektuellt vakuum. Heisenbergs insikter var ”en reaktion på Schrödingers ståndpunkt, och kom till genom att han brottades med Bohrs och Diracs tankar och återanvände idéer som mindre kända fysiker såsom Norman Campbell och H. A. Sentfleben hade lagt fram”, menar Mercier och Sperber.

I motsats till dem som hävdar att förnuftets främsta funktion är att hjälpa och förbättra individens förmåga att dra ”bättre” slutsatser om verkligheten är det mer rimligt att studera förnuftet ur ett interaktionistiskt perspektiv, menar Mercier och Sperber. Förnuftet är både inriktat på det sociala samspelet och på den enskilde individens fördelar. Genom att ta fram argument för mina egna ståndpunkter samtidigt som jag bedömer och granskar andras ageranden, och dessa i sin tur bedömer mig, uppstår ett komplicerat socialt samspel som kräver avancerade kognitiva förmågor. Mercier och Sperber förklarar denna process när de säger:

Det interaktionistiska synsättet gör däremot två motsatta förutsägelser. När vi tar fram argument bör vi vara partiska och bekväma; när vi bedömer argument bör vi vara krävande och objektiva – krävande så att vi inte förleds av dåliga eller felaktiga argument att godta felaktiga idéer, objektiva så att vi är beredda att ändra våra idéer när någon ger oss starka motiv att göra det. (s. 406)

Tyvärr är historien fylld av exempel där de bästa och mest rationella argumenten inte har gått segrande ur diskussionen. I stället för empiriska belägg eller goda argument har tvärtom den som har kunnat vilseleda flest personer eller som har använt mest våld för att visa att han har rätt (det är vanligtvis en han i historien) ofta fått sista ordet. Dessa problem och invändningar, som också utgör en del av mänsklighetens historia, är något som Mercier och Sperber tyvärr inte berör i sin bok. Deras diskussion är främst teoretisk och beläggen för hur förnuftet fungerar är primärt hämtade från psykologiska experiment i västerländska forskningsmiljöer. Dessa invändningar skall dock inte ses som argument för att ignorera Merciers och Sperbers slutsatser, snarare tvärtom. Samtidigt måste deras hypoteser och förslag testas kritiskt mot en mängd olika data.

Men det finns också anledning till skepsis när vissa forskare vill dra sig undan i ett slags elfenbenstorn för att tänka ’de stora tankarna’, eftersom det finns ytterst litet stöd för att isolerade forskare har den bästa förmågan att lösa vetenskapliga problem.

Trots denna invändning visar Mercier och Sperber på ett övertygande sätt att det finns goda skäl för att försvara och upprätthålla den fria och oberoende pressen, ett levande intellektuellt diskussionsklimat med högt i tak, humanistisk bildning, samt universitetens betoning av extern granskning (peer-review) och det fria seminariet. Ett starkt demokratiskt samhälle innehåller också en forskningspolitik som ger utrymme för innovativa och osäkra projekt (det vill säga projekt som vi inte säkert vet om de kommer att ge några användbara eller omedelbara resultat). Vi behöver också oförutsägbar grundforskning liksom ett starkt stöd till kultur och bildning. Först då kan risken och problemet med våra (och alla andras) personliga övertygelser (bias) minimeras i samhället. För universiteten och forskning gäller det att upprätthålla vetenskapliga krav och utsätta forskningen för oberoende kritisk prövning innan resultaten kan accepteras.

Men det finns också anledning till skepsis när vissa forskare vill dra sig undan i ett slags elfenbenstorn för att tänka ”de stora tankarna”, eftersom det finns ytterst litet stöd för att isolerade forskare har den bästa förmågan att lösa vetenskapliga problem. Som Mercier och Sperber visar är det kritiska diskussioner mellan forskare och ett upprätthållande av de vetenskapliga metoderna samt extern granskning som garanterar att forskningen kan göra framsteg. Dessa krav är speciellt viktiga inom universitets- och forskarvärlden, men principerna är allmängiltiga. I stället för att hävda att ensam är stark är det nödvändigt att acceptera den positiva slutsatsen att ”tillsammans kan människor komma fram till lösningar som ingen av dem skulle kunna komma fram till på egen hand” . Denna slutsats är ett starkt argument mot alla som hävdar att det ensamma geniet eller den upplyste ledaren skall lösa alla problem. Ensam är inte stark, utan svag.