Det judiska polen i förintelsens skugga

Den tysk-judiske författaren Alfred Döblin reste 1924 till Polen för att skildra det blomstrande judiska livet i landet. När man läser den i dag ser man lätt varsel om den katastrof som skulle komma. Den svenske författaren Peter Handberg gjorde 2018 en resa i Döblins fotspår och fann då mest vagt uttydbara lämningar där hans föregångare hade funnit liv. Hans bok kan läsas som ett försök att bromsa den glömska som tiden oundvikligen kommer att medföra.

På mitt skrivbord ligger sedan en tid två böcker – Världens yttersta platser av Peter Handberg och Resa i Polen av Alfred Döblin. De handlar båda om Polen, är båda sprungna ur resor gjorda i sökandet efter det judiska. Det skiljer bara 94 år mellan dem, men de skulle lika gärna kunna vara skrivna i olika galaxer. När Döblin gjorde sin polska resa hösten 1924, fanns där en hel judisk värld för honom att stiga in i och omslutas av. Handberg följde Döblin i spåren hösten 2018 och fann då mestadels vagt uttydbara lämningar där hans föregångare funnit liv: skuggan av en bönekapsel på en dörrpost, övervuxna gravstenar på judiska begravningsplatser, skiftningar i landskapet som markerar gränserna för en massgrav. Men han fann också vittnen.

Varje gång som jag närmar mig skrivbordet för att skriva känner jag dess dragningskraft. Jag går fram och tillbaka, från kortsida till långsida till kortsida, och försöker finna ut hur jag ska börja.

Dessa två böcker ska förenas i en text. Det borde inte vara svårt, men svårt är precis vad det är. Mellan de två resorna finns nämligen ett tomrum. Det är mycket mörkt och mycket djupt; man anar att det i själva verket är oändligt. Varje gång som jag närmar mig skrivbordet för att skriva känner jag dess dragningskraft. Jag går fram och tillbaka, från kortsida till långsida till kortsida, och försöker finna ut hur jag ska börja. Ytterst är det en fråga om sekvens. Ska jag gå framlänges längs den historiska kronologin (alltså: börja med Döblin) eller baklänges (det vill säga: börja med Handberg)? Sedan inser jag att ingetdera riktigt duger. Det är med tomrummet man måste börja.

Så här kan en sådan början se ut: Våren 1943 utkom guideboken Das Generalgouvernement på det tyska bokförlaget Baedeker. Förlaget var fram till mitten av 1900-talet stilbildande för hela den europeiska resehandboksgenren, faktiskt så till den grad att förlagsnamnet i decennier användes som synonym för själva guideboken som sådan. (Det vanliga tyska ordet, Reiseführer, fastnar numera en smula i halsen.) Bokens författare var en Oskar Steinheil. Jo, det är sant, han hette faktiskt så, ett namn som hämtat ur spelserien Wolfenstein eller en nazisploitationfilm från 1970-talet. Denne Steinheil reste, precis som Döblin före honom och senare Handberg, genom det som då kallades Generalguvernementet, de polska landområden som inte direkt hade införlivats i det tyska riket efter invasionen 1939. Efter angreppet på Sovjetunionen i juni 1941 inkluderades även Galizien (nu västra Ukraina) i provinsen.

Liksom Döblin och Handberg skrev Steinheil om det han såg. I boken redogör han för regionens städer, rekommenderar krogar och hotell, pekar ut sevärdheter och särskilt vackra vägar. I Lublin kan man till exempel äta på Brauerei Vetter på Bernardiner Straße 15 eller på Deutches Haus vid Adolf Hitler Platz, vilken enligt Steinheil dessutom är stadens representativa mittpunkt. Skogarna runt staden är mycket vackra, påpekar han och uppmanar sina läsare att ta chansen att vandra i dem.

Som Döblin och Handberg skrev jag, men det stämmer bara i en mycket ytlig mening, bara så till vida att de alla tre befann sig på samma geografiska platser, att de skrev om dem och att det skrivna sedan publicerades. Egentligen stämmer inte ens det där med att de reste genom samma geografi, åtminstone inte om man med det menar något mer än vissa landområden. Steinheil gjorde sin resa 1942. Varje beskrivning av Generalguvernementet som ett lockande resmål, upprättandet av den geografin, måste därför ställas i relation till det som slaktplats: det dödens landskap som det var då och som det i en mening alltid kommer att förbli.

Steinheil reste genom ett land som i allt högre grad präglades av ett intensivt arbetande utrotningsmaskineri. Visst måste han ha sett det, frågar sig Handberg, och radar sedan upp bevisen, mycket noggrant, det ena efter det andra. Från utkiksplatserna runt Lublin ser man krematorieskorstenarna i Majdanek. Skogarna runt staden var redan 1942 fulla av avrättningsplatser. Mellan träden marscherade noga övervakade kolonner för att aldrig återvända. (Massgravarna finns där än, många av dem omärkta.) Tåg passerade med fullpackade boskapsvagnar på väg till utrotningslägret i Bezec, lastbilar likaså. Klart att han såg det. Även en blind hade kunnat uppfatta något av det som pågick.

I Bezec intervjuar Handberg en polsk man. Under kriget var han anställd som trafikbiträde vid den tyska järnvägen. (Det vill säga en av förintelsemaskinens många smörjkarlar.) Genom en kikare såg han vad som skedde inne i lägret: ”Det var på långt håll. Men i kikaren kunde jag se alltsammans, förstår ni, och de mördades och kastades i gravarna. Det fanns inget krematorium, bara gropar. Först senare, det var soligt, det måste ha varit sommar, det uppstod en lavin [av förmultnande kroppar], vinden kom vanligtvis från väst, och så byn, stanken var något ohygglig. Så kom det en tysk från lägret ridande på häst. […] och tysken frågade: ’Luktar det illa, tycker ni, stinker det?’ Och vad skulle ha hänt om man hade sagt att det gjorde det? Och jag kan inte ens beskriva hur fruktansvärd stanken var. Vi sade ingenting. Därefter: tystnad.”

Han citerar en annan iakttagare, Andrzej Wojcik, som bodde nära Krepiecskogen en dryg mil från Lublin (ett av de områden som Steinheil prisar för skogarnas skönhet): ”Barnen drevs till gravar som grävts upp där [i skogen] och tyskarna sköt dem. Från mordplatsen hördes barnens gråt och skrik… Fruktansvärda skrik. […] Avrättningen varade från åtta på morgonen till åtta på kvällen. Nästa morgon gick jag dit, ben, händer och huvuden stack upp ur jorden. Marken runt gravarna var täckt av blod.” Om allt detta står inte ett ord att läsa i Steinheils guidebok. Eller vänta. Ett par ord finns faktiskt där, ord som på sitt sätt säger allt: ”jetzt ist sie judenfrei.”

Kanske är det orättvist av mig att börja den här essän på det här viset. Orättvist mot Döblin menar jag. Förtjänar inte hans Resa i Polen att nu, nästan ett sekel senare, finna läsare som öppnar den för dess egen skull? Vore inte det justa att läsa honom utan andra motiv, att låta honom komma först? Jag vill vara tydlig med att jag tycker att han borde göra det, att en sådan läsning borde vara möjlig. Samtidigt går det aldrig att bortse från historien. Med vissa historiska händelser förhåller det sig nämligen så att de inte bara förändrar framtiden utan också det förflutna. De blir ett slags historiska slukhål, som sväljer allt som kommer tillräckligt nära och stör den prydliga ordning som vi vanligtvis föreställer oss präglar tidskategoriernas inbördes förhållande. Förintelsen är en sådan händelse. Därför tvingas jag erkänna detta: det går inte att läsa Resa i Polen i dag utan att i den se varsel. Boken är helt enkelt full av mycket vassa skärvor av det kommande. Att läsa den är att gång på gång skära sig på dem.

Vissa av dessa varselskärvor är explicita, tydliga spår av den antisemitism som redan fanns på plats när Döblin skrev boken, som funnits där i århundraden och som under de kommande årtiondena skulle accelerera. Som när Döblin beskriver judarnas situation i Lódz: ”Judarna är varken utlänningar eller inhemska”, heter det. ”Men vad är de då? […] Deras grannar kallar dem klartänkt och uppriktigt för ’vägglöss’.” På en husvägg i staden finner han en affisch: ”Polacker, handla inte av judar! Polska köpmän, ta inte mer betalt än judarna. Det är inte enbart i ert intresse utan hela nationens plikt.” Eller när han i en sovvagn mellan Warszawa och Gdansk lyssnar till en polack som länge lägger ut texten om judarna med det Döblin kallar ”ett hat som övergår i äckel”: ”Inget förtryck påverkar juden det minsta. Under sabbaten sitter han åter där likt en kung och gör sig själv säker. […] De är inget annat än saprofyter, destruenter, svampar som lever av döende materia, parasiter. Det är en bakterieras.”

Vad är detta om inte undergångsvarsel? Är de inte också ett slags minnen? Hos Handberg stöter jag för första gången på begreppet försvarssynagoga. På fotografierna syns veritabla fästningar, utrustade med skottgluggar och krenelering, en rest av det liv som den judiska minoriteten sedan generationer levt i Östeuropa. Också Döblins resa interpunkteras av den sortens insikter. Under sitt besök i Lwów vandrar han genom de judiska kvarteren. Eller snarare: han vandrar genom det som återstår av dem sedan de raserats under en pogrom 1918. Ruiner, rasmassor, svedda skorstenar. ”Stadsbefolkningen deltog”, noterar Döblin, även det både varsel och minne.

Scenen återkommer igen och igen under Handbergs resa, men då förstås uppskruvad i kolossalformat. Hela resan är en ruinvandring, hela landet ett ruinlandskap. Av det judiska Polen som Döblin fann, visserligen inklämt mellan främlingskap och hemhörighet, men också, som han skriver om Warszawas judiska kvarter: ”högst levande”, återstår nuförtiden nästan ingenting. Minnena finns där förstås, för evigt inpräntade i dem som såg hur det gick till när den judiska livsvärlden slogs i spillror. Det skedde på ett sätt som inte är olikt hur gravstenarna från judiska begravningsplatser hackades till grus och användes som fyllnadsmaterial, lades som gatsten eller togs tillvara i återuppbyggnaden efter kriget. En hel värld sönderdelades och försvann under en annan. För den som inte känner till den mycket handgripliga brutalitet med vilken det skedde vore det kanske lockande att säga att det är som om jorden hade öppnat sig och slukat hela denna värld hel. Det är fel. Jorden öppnade sig inte. Den bröts upp med våld och tvangs att svälja.

Varslen i Döblins bok är också av en art som är vaga och spöklika – något skymtar bakom ett buckligt fönsterglas, en plötslig rörelse i ögonvrån, dofter som bara nästan bryter fram i medvetandet. På den judiska begravningsplatsen i Vilnius ser han hur en kolonn polska soldater under skrän och sång marscherar tvärs över gravarna. På en annan begravningsplats drabbas han av svindel – är det av torgskräck eller föraning? – inför människomassorna som tränger ihop sig där, dagen före Jom Kippur. (”Livsfarlig trängseln. Fruktansvärda skrik…”) Beskrivningarna av myllrande järnvägsstationer och trånga tågkupéer har samma effekt. De öppnar revor i rymdtiden. Ur dem spiller framtida scener över Döblins samtida. Varslar gör också vissa ord, förstås omedvetet men mycket tydligt, trots att de aldrig sätts samman: ”judefrågan”, ”slutgiltig”, ”lösning”.

Hur kan man inte inför dessa ord, när de nedtecknas på just denna plats, inte omedelbart associera till massgravarna och skjutplatserna?

På det här viset laddas till och med bokens mest oskyldiga detaljer med något olycksbådande. På väg med tåg till Zakopane trollbinds Döblin av de frostnupna skogarna utanför fönstret. ”De står så levande invid varandra i diken, sänkor”, skriver han: ”En säregen fin intimitet.” Diken. Sänkor. Hur kan man inte inför dessa ord, när de nedtecknas på just denna plats, inte omedelbart associera till massgravarna och skjutplatserna? Det är anakronistiskt, i egentlig mening omöjligt, men de tränger sig likväl in i beskrivningarna.

Döblin beskriver det som att rumslighetens själ når honom där på tåget. Kommer det någonsin att vara möjligt att betrakta landskapet så igen? Att se något annat än död i det? Frågan är förstås hjälplöst naiv; landskapet blir betraktat på det viset varje dag, och vad värre är, det sågs på det sättet redan medan mördandet pågick. Minns om inte annat Steinheils Baedeker. Inget av detta hindrar en dock från att fråga sig just det. Eller för den delen: från att slås av den hisnande dissonansen mellan det pågående och det avslutade livet. Som Handberg uttrycker det då han avbryter läsningen av en redogörelse för hur Przemyels judar förintades och ser ut genom bussfönstret: ”Jag ville se dagens orter som alla vilade i dödens skugga, ibland utan att ens vara medvetna om det.” Och på ett annat ställe: ”Det är som om skogarna ännu suckade av undansjunket lidande på vilket mossan växer. […] Också träden är vittnen.” Framtiden må bryta in i det nu där Döblin reser, men det förflutna slår sig också hela tiden in i Handbergs resa. En känsla av att ingenting någonsin är över, så beskriver han det.

Innan jag går fullständigt vilse bland dessa tidsförväxlingar måste jag säga något om de två författarna och deras sätt att arbeta. Som reseskildrare liknar Döblin en kamera. Han ställer sig i ett gathörn, kliver in på en teater eller i ett bönehus och registrerar den ena detaljen efter den andra. I texten växer de till ett väldigt panorama. Folklivet sätts i rörelse, byggnadernas olika detaljer framträder, vädret och vinden och landskapets hållpunkter besjälas. Jag kan över huvud taget inte se mig mätt på det; jag läser och läser om och läser på nytt. Boken är skriven på en häpnadsväckande prosa, som förmedlar en häpnadsväckande känsla av liv. Man tumlar genom texten, skuffad framåt som flanören i folkmassan. Vi måste minnas även detta, tänker man, inte utan förtvivlan: minnas livet, inte bara döden.

Precis som med kameran eller för all del flanören, som passerar snarare än deltar, finns det emellertid i Döblins bok också en uppenbar distans mellan honom själv och de människor han skildrar. Han talar varken polska eller jiddisch och har inte i alla sammanhang tillgång till någon som kan tolka. I de judiska miljöerna släpps han inte alltid in, utomstående som han är. Det är inte så att han inte vill komma närmare. Han förmår bara inte. Det främlingskap han upplever, och längtar ut ur, blir till ett tema i boken. ”Skulle gärna ha trängt djupare i allt detta: men jag förblev döv och stum”, heter det till exempel i dess avslutande kapitel. Likt en kamera tar Döblin oss alltså visserligen nära inpå det han skildrar, men han främliggör det samtidigt. Vi får syn på 1920-talets judiska Polen, men vi ser det som på ett foto, ur ett perspektiv som kringskärs av linsens, det vill säga Döblins, begränsningar.

Om Döblin liknar en kamera, är Handberg ett mer noggrant kalibrerat undersökningsinstrument. Kanske kan han närmast liknas vid en seismograf, men i så fall en som ställts in för att mäta rörelser i tiden, snarare än i rummet. Han läser av de historiska kontinentalplattor som ligger dolda djupt under det samtida och synliggör deras annars osynliga konvulsioner och spänningar. Inte så litet påminner han om Sven Lindqvist. Han är kort sagt en mycket precis iakttagare av världen, som exakt vet hur det sedda ska omvandlas till text utan att känslan av närvaro går förlorad.

Handberg arbetar i Världens yttersta platser vidare med det frågekomplex som han började utforska i sina tre böcker om det post-kommunistiska Europa, publicerade i tät följd under lika många år i mitten av 2000-talet. I en av dem kallar Handberg sitt projekt för en färdskrift i förbrukad historia. Det är en pregnant formulering som med exakthet fångar vad det handlar om: att se spåren av de förflutenheter som ingen längre vill kännas vid, de som städas undan och döljs. Det sker kanske inte alltid av illvilja, ibland räcker det med ointresse, men det får alltid moraliska konsekvenser. Eller för att tala med Handberg: dessa händelser fortsätter att verka, likt ett giftigt avfall i själens grundvatten.

Det är svårt att inte tänka på den formuleringen när man läser Handbergs beskrivningar av hur synagogor och begravningsplatser fortfarande täcks av antisemitiskt klotter, hur förbipasserande rycker på axlarna inför hans frågor om platsen för en massgrav eller ghettots gamla gränser. Eller för den delen, hur tyska krigskyrkogårdar, där även SS-män vilar, hålls i klanderfritt skick medan de minnesmärken som tillägnats deras offer ofta förfaller eller saknas helt. Giftet finns där än; man städar fortfarande undan det förflutna. För bara några år sedan försökte den polska regeringen göra det straffbart att tala klarspråk om polackers delaktighet i Förintelsen. (En blixtbelysning av medansvaret, funnen hos Handberg: längs spåren till dödslägren väntade bönder beväpnade med yxor på de fåtaliga som lyckades fly från tågen.)

Det är helt enkelt omöjligt att skaka av sig vetskapen att majoriteten av de judar som befolkar Döblins skildring kommer att vara döda, mördade, bara tjugo år senare. Framtiden förändrar det förflutna.

Jag skrev att det inte går att läsa Resa i Polen utan att skära sig på det man vet väntar. Det är helt enkelt omöjligt att skaka av sig vetskapen att majoriteten av de judar som befolkar Döblins skildring kommer att vara döda, mördade, bara tjugo år senare. Framtiden förändrar det förflutna. Så är det med vissa historiska händelser, skrev jag, och jag menade det verkligen. Men poängen kan också göras bredare. Handbergs bok befinner sig, precis som du som läser det här och jag som skriver det, på andra sidan av det där slukhålet. Vad betyder det? Att avståndet till det ökar, att det är vi som driver på förändringen.

När man tänker efter är det egentligen en helt banal sak. Det är bara så det är med historien. Den känner inga lagar, bara denna: allt förlorar tids nog sin mening. Jag menar verkligen allt. Alla människor, alla platser, alla händelser. Likaså alla brott, oavsett hur gräsliga, och därtill alla gärningsmän och för den delen också deras offer. För oss verkar det omöjligt, men det innebär att förr eller senare kommer till och med Förintelsen att falla i glömska. Långt tidigare, oundvikligt också det, kommer den att ha tömts på allt det exemplariska, moraliska innehåll som vi just nu laddar den med. Det kommer att ske långsamt, på sätt som är omärkliga för dem som skulle kunna se det.

Omärkliga? Ja, jag tror att de kommer att vara just det, inte minst eftersom meningsförlusten delvis har med själva minnet att göra. Att minnas är bland mycket annat att öka avståndet mellan nuet och det förflutna. Det låter som en självmotsägelse, men tänk på det: vad gör vi egentligen när vi minns? Jo, vi översätter. Hågkomsten, den privata i lika grad som den samhälleliga, är ett försök att gestalta något förflutet med samtidens terminologi och bildspråk. Vi håller på det viset visserligen liv i förflutenheten, men vi gör det samtidigt på bekostnad av den.

På ett vis liknar det vad som händer i de landskap där Handberg söker efter spåren av den förintade judiska livsvärlden. Det finns en tid som verkar där, som verkar där obevekligt, bortom begrepp som minne och glömska. Gräset växer, grönskimrande och daggvått. Träden sträcker sig mot himlen. Det finns fåglar och rådjur och i skogarna svamp. Insnodda i allt detta är de glömda under jord, dessa mördade som på ett mycket makabert sätt givit näring åt de ting som nu döljer dem, just det som gör det möjligt för oss att se på dessa platser och tänka ord som ”vackert” och ”skogsbacke”, snarare än ”mordplats” eller ”massgrav”. Handberg beskriver hur dessa skogar suckar under tyngden av allt förflutet lidande, men det är i själva verket vi som gör det. Träden vittnar bara om sig själva. Hur länge kommer vi att bry oss om att bära vittnesbörd i deras ställe?

Just när det gäller Förintelsen ter sig den frågan alltmer angelägen. Om ett årtionde kommer alla som med egna ögon såg det ske att vara döda. Vad händer då med minnet? Historiker kommer med all sannolikhet fortfarande att ägna sig åt Förintelsen, men givet hur mycket annat som historiker ägnar sig åt och hur ofta det försvinner, näst intill spårlöst, bakom de akademiska tidskrifternas betalväggar, ska vi kanske inte förlita oss på att det räcker. Högtidstal kommer att skrivas och framföras, minnesdagar att uppmärksammas, utställningar att byggas. Problemet med allt detta är dock att det drar till sig det som allra mest förskjuter betydelsen av händelserna de är menade att få oss att komma ihåg. Någon ställer plötsligt den fråga som punkterar allt: men vad säger det om oss då, om samtiden? Då är tillfället redan förbi.

Finns det en utväg? Nej, egentligen inte, åtminstone inte en som helt kan upphäva meningsförlusten och dess härjningar. I sista hand är det ju tiden själv vi kämpar mot och den avgår som bekant alltid med segern. Det bästa vi kan hoppas på är kanske att finna sätt att bromsa processen. Det är just det Handberg gör i Världens yttersta platser. Han visar oss vad som händer när man på allvar kan läsa en plats, när man kan uttyda alla dess tecken och spår, och förmår se dem också då de saknas. Slukhålet vidgas. I landskapet syns såren; marken mörknar åter av blodet. Genom fågelsången hörs andra ljud. Är det inte gråt?