Historia

Djuren i historien kommer upp till ytan

Vattenvarelser – En kulturhistoria
Jakob Christensson

Bladh by Bladh
348 sidor
ISBN 9789188917584

| Respons 6/2021 | 9 min läsning

Djuren har länge varit osynliga aktörer i den historiska forskningen, men studiet av dem kan ge en ökad förståelse av människan. Till de verksamma inom detta område sällar sig nu Jakob Christensson med den vackert illustrerade boken Vattenvarelser. I tolv spränglärda essäer studerar han de märkliga varelser som befolkar havet och hur människan sett på dem under historiens gång. Boken är en liten ostronpärla.

”Fiskstånd”, oljemålning av Frans Snyders (1579–1657) och Jan Wildens (1584/1586–1653). Foto: Eremitaget i Sankt Petersburg

När den numera etablerade franske kulturhistorikern Michel Pastoureau, som 20-åring i slutet av 1960-talet föreslog sin handledare att han skulle skriva en avhandling om djur som aktörer i de medeltida bestiarierna (djurböcker), fick han avslag med motiveringen att djur inte räknades till historievetenskapens område. Djuren räknades till ”den lilla historien”, i vilken de förekom som anekdoter och bagateller. Djur ansågs leva i marginalen av ”den stora historien”. Djuren har i den historiska forskningen länge varit osynliga aktörer vid sidan av människan, i bästa fall statister i det stora historiska dramat, i sämsta fall negligerade och raderade ur historien. 

I dag, tack och lov, har situationen ändrats. Religionshistoriker, antropologer, etnologer, lingvister, zoologer, historiker, osteologer och arkeologer med flera sysslar numera även med forskning om våra ständiga följeslagare i historien. Precis som med all annan vetenskap finns det olika inriktningar inom forskningen om djur i historien. I ett av forskningsfälten står djuren i centrum: de är sina egna historiska subjekt. Inom detta fält ser man till djurens funktioner i naturen och hur de historiska förhållandena har genomgått förändringar. En pionjär på området var den franske medeltidshistorikern Robert Delort, som år 1984 gav ut den uppmärksammade boken Les animaux ont une histoire. Det nya ämnet kallade han för zoohistoire. Det handlar om en till historievetenskapen anpassad historisk zoologi i syfte att förstå djuren bättre, och att betrakta världen ur deras perspektiv. 

Två forskare som vidareutvecklat den historiska zoologin är renässanshistorikern Erica Fudge och vetenskapshistorikern och feministen Donna Haraway. Fudge har länge sysslat med så kallade Animal studies. Det är ett dynamiskt, växande och internationellt forskningsfält, som i monografins form betar av djur efter djur men som även vill skapa debatt, oftast med en djurrättslig vinkel. En av Fudges studier handlar till exempel om vegetarianism. I Animal studies utgör djurstudier en disciplin bland flera andra inom det historiska fältet. Donna Haraway är mest känd som skaparen av Cyborgmanifestet, en uppmärksammad essä från 1985 i vilken hon problematiserar gränsen mellan människa och maskin, men hon har även utvecklat tankar om djur och varför de behöver få en mer framskjutande plats inom vetenskapshistorien i When Species Meet (2008). 

Både Erica Fudge och Donna Haraway har närmat sig interaktionens område, som utgör föremålet för den andra huvudinriktningen. I den utgör djuren en väg till ökad förståelse av människan i historien. Som regel tar forskarna fasta på samspelet mellan människa och djur: man ser så att säga till både ryttaren och hästen. Det kan handla om vilka föreställningar människan har haft om djuren, hur vi har interagerat med dem: ätit, brukat, domesticerat och jagat dem för våra ändamål. Därmed har vi också betraktat dem på olika sätt: som skadedjur, parasiter, husdjur, rovdjur, tamdjur och så vidare. 

Båda inriktningarna har många företrädare och är växande internationella fält som de senaste decennierna även fått flera representanter i Norden och Sverige. En pionjär i Sverige var etnologen Orvar Löfgren, som i artikeln ”Our friends in nature: Class and animal symbolism” från 1985 kan sägas ha introducerat den historiska forskningen om djur i Skandinavien. Två andra forskare som var tidigt ute och fortfarande är tongivande är idéhistorikerna Gunnar Broberg och Karin Dirke, som i flera studier varit inne på temat djur i historien. 

Planscher av Ernst Haeckel (1834–1919). Till vänster: ”Cubomedusae” (Kunstformen der Natur (1904), plate 78). Till höger: ”Actiniae” (Kunstformen der Natur (1904), plate/planche 49).

Till den växande kretsen av utövare bör vi också lägga docenten i historia och redaktören vid Svenskt biografiskt lexikon Jakob Christensson, som är aktuell med den sällsynt vackert illustrerade boken Vattenvarelser, om märkliga djur som befolkar havet och hur människan betraktat och behandlat dem under historiens gång. I tolv spränglärda kulturhistoriska artiklar presenteras krokodilen, blodigeln, ålen, kräftan, hajen, sugfisken, sköldpaddan, bläckfisken, havssulan, Stellers sjöko, valen och maneten – det vill säga två däggdjur, en fågel, två kräldjur, tre fiskar, ett blötdjur, en ringmask, ett leddjur och ett nässeldjur. Boken avslutas med ett ”lovtal till Plinius”.

Christensson ser både till djuren som egna subjekt och till interaktionen mellan människa och djur. Han inleder sin artikel om valen, för att nämna ett exempel, med en redogörelse för djurets evolutionära utveckling, som han menar är omvänd från majoriteten av däggdjurs. Från att ha vandrat omkring i grunda vatten började djuret för cirka 50 miljoner år sedan dra sig allt djupare ned i vattnet. Ytteröron och behåring försvann, frambenen omvandlades till sidofenor och svansen blev en stjärtfena. Den blev nästan en fisk. I vattnet fann den mat i överflöd, vilket på lång sikt bidrog till att göra valen till världens största djur. Störst av alla valar är blåvalen som kan bli 30 meter lång och väga mer än 120 ton. Då valen är ett varmblodigt djur lagrade den späck för att kunna överleva i kalla miljöer som till exempel vid Arktis. 

Människans relation till det stora vattendjuret har inte enbart präglats av nyfikenhet och religiös symbolik, typ Jona i valfiskens buk, den har också jagats mycket.

Efter att ha beskrivit valens evolutionära utveckling och redogjort för de olika valarterna skildrar Christensson människans syn på och förhållande till det stora vattenlevande djuret, från Aristoteles och framåt. Alla de stora naturfilosoferna och encyklopedisterna såsom Plinius, Vincent av Beauvais, Olaus Magnus med flera beskriver valen som en fisk. Det var först med Carl von Linné som valen fick sin egen ordning – cete – och räknades till däggdjuren, mammalia. 

Människans relation till det stora vattendjuret har inte enbart präglats av nyfikenhet och religiös symbolik, typ Jona i valfiskens buk, den har också jagats mycket. Baskerna satte igång en kommersiell valjakt i Biscayabukten i början på 1100-talet, vilken kom att resultera i en förödande slakt av nordkapare, kaskeloter och gråval. De bedrev senare även valfångst i Newfoundland och Labrador, i Red Bay, som under 1500- och 1600-talet blev känt som Balea Baya, det vill säga Valbukten. Holländarna tog sedan över den kommersiella valfångsten i Europa. Man tog till vara så gott som allt på valen: späck, kött och ben. Grönlandsvalens barder eller valfiskben användes för en rad industriella ändamål som till exempel vid tillverkning av trånga snörliv, skriver Christensson.

”Watson och hajen”, målning av John Singleton Copley (1738–1815). Foto: National Gallery of Art, Washington D.C.

Lärt och utförligt och med siktet inställt på både djuren som subjekt och på människans interaktion skildrar han andra marina arter såsom bläckfisk, Stellers sjöko, sköldpadda och blodigel med flera. Jag fastnade för det han skriver om blodigeln, eftersom djuret ofta omnämns i historiska översiktsverk och dess betydelse inom medicinens användningsområde varit stort. Av Christenssons artikel framgår i hur stor omfattningen de små blodsugande djuren har använts. På 1830-talet låg den genomsnittliga förbrukningen av blodiglar vid Paris sjukhus på fem till sex miljoner individer. I Storbritannien gick det åt 30 miljoner blodiglar, i Tyskland vid ungefär samma tid omkring 25 miljoner. I Sverige låg det årliga behovet på runt 800 000 iglar. Djuren fångades med hjälp av mänskliga beten, som regel kvinnor och barn vilka med uppkavlade byxben och kjolar gick ut i vattendragen.

Men som med så många andra djurarter på vår jord kom människans verksamhet att påverka också dessa djurs habitat. Eftersom blodiglar trivs i sumpmarker och mindre vattendrag innebar städernas tillväxt och jordbrukslandskapets tilltagande rationalisering att iglarnas miljö successivt krympte för att på sina håll helt försvinna. 

Ja, så här löper det på i boken: olika slags ingångar och kunskaper om djuren varvas om vartannat. Sättet att hämta information från olika kunskapsområden, såsom biologihistoria, paleontologi, geologi, geografi, ekonomi, medicin, mytologi, bibeltolkning, folktro och populärkultur är i linje med en av Christenssons svenska föregångare på området: zoologihistorikern och språkvetaren John Bernström (1903–1989). Bernström stod bakom majoriteten av djur- och växtartiklar i det inom medeltidsforskningen ofta åberopade Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid (1956–1978). Det är uppenbart att Christensson önskar vara (med rätta) en arvtagare till Bernström. Precis som Bernström hyser de båda en fäbless för antika källor, i synnerhet Plinius den äldre. 

I snart två tusen år har Plinius den äldres Naturalis historia, i vilken naturen beskrivs i 37 böcker, inspirerat och tillhandahållit uppgifter och anekdoter till naturfilosofer, naturförfattare och kulturhistoriker. Hans betydelse levde kvar ända in på 1700-talet och en naturvetare som Linné hämtade friskt ur hans verk i till exempel ”Tal, om märkvärdigheter uti insecterna”. Men tiden talade inte för den antika naturfilosofen. Hans anekdotiska skrivsätt och ibland okritiska förhållningssätt till uppgifter väckte missnöje hos 1800-talets zoologer och biologer – ”det var möjligen god litteratur men inte vetenskap”, skriver Christensson.

Christenssons bok är en liten ostronpärla för dem som intresserar sig för denna typ av encyklopedisk djurhistoria. För dem däremot som inte redan är övertygade kan det bli litet väl mycket faktauppräkning, men förhoppningsvis kan också amatören finna sin väg in i materialet, för det är värt mödan. Artikeln om havssulan tycker jag dock hade kunnat utgå. Även om den är känd för att störtdyka ned i vattnet på jakt efter makrill, sill och tobis är havssulan likväl en fågel. Möjligen kunde också sugfisken fått utgå eller arbetats in i de andra, eftersom kapitlet är det kortaste i boken, endast 2,5 sidor, att jämföra med till exempel valen på 70 sidor och bläckfisken på 42 sidor. Innehållsmässigt fyller den däremot sin funktion: att på ett lärt och underhållande sätt beskriva märkliga havsvarelser och visa att djurens historia har sin plats inom historievetenskapen.

Publ. i Respons 6/2021
I FOKUS | Akademiska prestationister
Relaterat
I Fokus

Fåglars flyktighet gör oss så närvarande att vi förlorar oss själva

Fågelintresset ökar i Sverige, vilket inte minst framgår av antalet nya böcker på detta tema. Vad har fåglar som till exempel inte fjärilar har? Vad säger detta intresse om oss...


Bo Eriksson

Bo Eriksson är docent i historia vid Stockholms universitet, aktuell med Monstermanifestet (Fri Tanke, 2021). Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark