Ekonomisk liberalism samverkar med kulturell

Journalisten Romaric Godin må ha rätt i att Emmanuel Macron präglas av marknadstänkande och en idealiserad syn på entreprenörskap. Men han avfärdar alltför lättvindigt Macrons progressiva sociala och kulturella program som en täckmantel för att genomdriva ekonomiska reformer. Kulturell och ekonomisk liberalisering hänger ihop.

Under en presskonferens 1966 fick presidenten Charles de Gaulle frågan om varför börsen gick så dåligt. Den då ålderstigne generalen, iklädd dubbelknäppt kostym och ensam på ett podium i Elyséepalatset, viftade bort frågan och replikerade kort att fransk politik inte låter sig styras av börsen. Journalisterna applåderade. 

Den distanserade hållningen till marknaden skiljer sig mycket från hur dagens politiska ledare ängsligt sneglar mot börsens oförutsägbara nycker. Detta var dock inte ett uttryck för antikapitalism hos de Gaulle. Tvärtom var han alltid mån om näringslivet och den traditionella industrin. Presskonferensen ger snarare en antydan om ett särdrag i den franska politiska kulturen: idén om en stark stat, med betydande ekonomiska och sociala anspråk, omfattas i olika grad både av högern och vänstern. Episoden passar dock inte in i den franske journalisten Romaric Godins kritiska historieskrivning om Emmanuel Macron och den franska nyliberalismens ursprung i boken Klasskriget i Frankrike – Den auktoritära demokratins ekonomiska rötter. För Godin kom gaullismen snarare att skapa förutsättningarna för 1970-talets nyliberalism då den franska välfärdsstaten under generalens styre kom ”att ta ständigt nya steg i nyliberal riktning”. 

Godin är ekonomijournalist på den vänsterorienterade nätbaserade nyhetssidan Mediapart och boken kom ut i Frankrike under hösten 2019. Den ger både samtida och historiska perspektiv på de sociala spänningar som utvecklats till våldsamma konflikter under Macrons presidentskap och som han bemött minst sagt resolut. Den granskande undersökningen av presidentens politik är mer än välkommen med tanke på den eufori som uppstod i västvärlden när Macron valdes till president 2017. Macron stod för öppenhet och tolerans, talade obehindrat engelska med utländska journalister, hyllade det europeiska projektet och hade en mjukare inställning till islam, trots att presidentkampanjen ägde rum i kölvattnet av de islamistiska terrorattentaten. Kort sagt framstod han som motsatsen till Marine Le Pen.

Även om den franska politiken innehöll betydligt fler nyanser än Macron och Le Pen så var det i slutänden ändå denna motsättning mellan nationalister och progressiva som spelade en avgörande roll för utgången i valet 2017. Under sina hittills fyra år vid makten har Macron fört en mittenpolitik med en tydlig liberal underton, men också med socialdemokratiska inslag. Den politiska hemvisten är därför svår att ringa in. Historikern Jacques Julliard beklagade nyligen den nyckfulla politiska orienteringen: ”Ju mer han talar, desto mindre hör vi honom. Ju mer han förklarar, desto mindre förstår vi.” 

Macrons numera återkommande tal till nationen är onekligen långa och ambitionen att bemöta invändningarna på alla fronter gör att det blir svårt att uppfatta den övergripande ideologiska linjen. Lägg därtill att han lyhört har anpassat den politiska retoriken i laddade symbolfrågor. Han har under sin presidenttid till exempel gjort tydliga markeringar mot diskriminering och rasism, men varnade samtidigt nyligen för att det franska samhället har förfallit till att odla en offermentalitet. Den retoriska skickligheten inger ändå respekt, liksom den självsäkerhet med vilken den unge presidenten markerar mot Erdogan, Trump eller de kinesiska ledarnas internationella maktanspråk.

Den svåra balansgången mellan olika väljargrupper, förenad med mittenpositionen, gör också att analyserna av den politiska gärningen går starkt isär. Godin riktar framför allt in sig på den ekonomiska politiken och beskriver en rad reformer som ska symbolisera presidentens nyliberala stålbad för det franska samhället: minskning av bostadsbidrag, förändrad beskattning av kapitalinkomster, minskade arbetsgivaravgifter, avskaffandet av delar av bostadsskatten och förändrad arbetsrätt. Reformtakten har dock saktats ned på grund av pandemin och andra prioriteringar. 

Nyliberalism är ett svårfångat begrepp som fått ett stort genomslag både i den politiska debatten och den akademiska forskningen. I linje med aktuell forskning på området menar Godin att nyliberalism inte bara är en doktrin associerad med ekonomiska tänkare som Friedrich von Hayek och Ludwig von Mises utan också ett globalt paradigm som sedan 1970-talet bärs av ett mäktigt ideologiskt ramverk. Grundidén är att marknaden utgör de mänskliga relationernas mittpunkt och att hela samhället bör underkastas dess logik. Därtill spårar Godin den franska nyliberalismens rötter till franska revolutionen och 1800-talets liberala samhällsförändringar. Bilden kompliceras ytterligare av att det finns flera nyliberalismer. Denna breda ansats gör det bitvis snårigt att avgränsa nyliberalism från liberalism och begreppets potential i den politiska analysen försvagas. 

Ett annat problem är att nyliberalism inte bara är ett analytiskt redskap utan också ett invektiv i beskrivningarna av Macrons politik. Om det inte går att skilja dessa två begreppsanvändningar faller trovärdigheten.

Ett annat problem är att nyliberalism inte bara är ett analytiskt redskap utan också ett invektiv i beskrivningarna av Macrons politik. Om det inte går att skilja dessa två begreppsanvändningar faller trovärdigheten. Historikern Jenny Andersson, som leder ett forskningsprojekt om nyliberalism i de nordiska länderna, pekar också på vikten av att hålla sig till en analytisk beskrivning av fenomenet (Respons 1/2020). Nu rör sig visserligen Godins framställning i gränslandet mellan forskning och polemik, men det är ändå beklagligt att karakteriseringen av Macrons ibland svårfångade politiska orientering blir tendentiös när den ideologiska utgångspunkten byggs in i begreppsanvändningen. 

Det råder annars ingen tvekan om att Macrons politiska föreställningsvärld präglas av marknadstänkande och en idealiserad syn på entreprenörskap. Reaktionerna var starka när presidenten 2017 hävdade att Frankrike skulle bli en ”start-up nation”, vilket för tankarna till en nation som ska bäras upp av unga it-entreprenörer. Samtidigt har Frankrike fortfarande en välutvecklad välfärd och det högsta skattetrycket i Europa. Hur man än vänder och vrider på terminologin så framstår det inte som särskilt nyliberalt. Godins förklaring till varför den franska nyliberalismen aldrig slagit ut i full blom, utan i stället utvecklats till ett slags hybridmodell, beror på att motståndet från vänster till privatiseringar och nedskärningar i välfärden har varit starkare i Frankrike än i andra europeiska länder. Den politiska traditionen av återkommande manifestationer och strejker för att skydda arbetstagarna har helt enkelt skapat en stark motståndskultur. Här är det betydligt lättare att följa Godins historiska utvikningar från 1800-talets klasskamp till Gula västarna i vår tid, även om inte alla pusselbitar finns med. 

För Macrons ekonomiska politik är också del av ett större progressivt program som även innefattar sociala frågor, till exempel den omdiskuterade rätten för ensamstående kvinnor och lesbiska att få medicinsk hjälp för att få barn. Godin väljer konsekvent att tona ned eller bortförklara sådana initiativ som irrelevanta för att förstå presidentens politik. Till exempel fastslår han att Macrons kamp mot diskriminering endast är en täckmantel för ekonomiska reformer och att ”progressivism i mångt och mycket bara är ett spel för gallerierna”. Denna tendensiösa sida av analysen leder fram till den överdrivna slutsatsen att Frankrike blivit en auktoritär demokrati, i vilka presidenten inte skyr några medel för att få igenom sina liberala reformer. De sociala spänningar, som grundar sig i växande ekonomiska och kulturella klyftor mellan de urbana franska storstäderna och eftersatta småstäder och landsbygd, utnyttjas enligt Godin hänsynslöst av presidenten för att tvinga fram reformer som gynnar nyliberalismens intressen.

I stället för att bortförklara progressiviteten i Macrons politik borde Godin försöka förstå hur den samverkar med den ekonomiska politiken på ett liknande sätt som den australienska filosofen Jessica Whyte gör i sin bok The Morals of the Market – Human Rights and the Rise of Neoliberalism (Respons 1/2020). Whyte menar att de nyliberala tänkarna har varit betydligt mer intresserade av moral och politik än vad som vanligtvis antas, eftersom fokus ofta ligger på de ekonomiska doktrinerna. Det går inte att enbart titta den ekonomiska politiken för att förstå nyliberalismen och dess attraktionskraft inom den radikala centrumpolitik som förenar högern och vänstern.

Macrons maktutövning är i själva verket i samklang med en kulturell liberalisering som pågått i västvärlden sedan slutet av 1960-talet. Han har en framtoning och ett språk som framför allt tilltalar yngre människor med goda ekonomiska förutsättningar i storstäder. I likhet med den ekonomiska liberalismen har den kulturella liberalismen slagit mot människor med låga löner och dåliga pensioner i mindre städer och ute på landsbygden. De har inte kunnat unna sig lyxen att engagera sig för den urbana medelklassens problemformuleringar och har blivit politiskt förbisedda. Att de är trötta på att uppfostras av rättänkande liberaler har inte minst varit tydligt under Gula västarnas protester mot höjda bensinpriser som började vid vägrondeller. Högre bränsleskatt var en del presidentens gröna politik. 

Det ger också ytterligare en pusselbit till svårigheterna för Macrons liberalism; den kommer aldrig leda till den revolution som han utlovade i sitt idémanifest från 2016. Även konservativa röster inom den traditionella borgerliga sfären försvarade initialt Gula västarna mot Macrons politik. De är starkt kritiska till den globala kapitalismens dominans, EU-projektets växande politiska anspråk och idéerna om att Frankrike i ekonomiskt avseende ska förvandlas till en ”start-up nation”. Motståndet mot marknadstänkandet är inte enbart en vänsterfråga. Det visar också Charles de Gaulles presskonferens 1966.