En familjehistoria så fylld av lidande att den är smärtsam att läsa

Hjalmar Söderbergs första hustru Märta förklarades sinnessjuk och dog utfattig på S:t Eriks sjukhus. Cullberg och Sahlin gör en lysande insats genom att lyfta fram Märta Söderbergs öde. Deras bok handlar om specifika personer men skildrar också något allmängiltigt om människans tillvaro. Boken är uppenbart en försvarsskrift för Märta. Författarna tar konsekvent hennes parti och menar att det har funnits stora oklarheter i det psykiatriska omdömet, som de menar var tidsbundet. Men detta gäller alla psykiatriska bedömningar och det är mycket svårt att diskutera diagnoser när det bara finns fragmentariska källor.

”Lilla älskade Tom känn för Er mor som har lidit så mycket kroppsligen o själsligen, denna förfärliga barnlöshet – hur många glädjefulla dagar kunde jag ej haft trots sjukdomen om jag fått genomlevat mitt liv i samvaro med Er – mitt hopp att på gamla dagar få ett hem när Ni blir stora o kan hjälpa mig, men i så fall får jag ej pinas för mycket ifrån mina barn, det är ju det enda jag äger på jorden. Tänk små barn på mig med kärlek, deltagande och omtankar!”

Dessa rader skrev Märta Söderberg till sin äldste son. Året var 1917 och hon befann sig på ett sjukhem. Brevet är ett desperat rop på hjälp, en vädjan om att bli räddad från den ensamhet och hopplöshet som i många år varit hennes tillvaro. Hon längtar efter att åter få vara mor åt sina barn. Hennes äktenskap med Hjalmar, den kände författaren, har gått i kras. Hon är fattig, hemlös och förklarad sinnessjuk. Hon kommer aldrig att återvända hem.

Om henne har Johan Cullberg, professor i psykiatri, och Björn Sahlin, redaktör och förläggare, skrivit en bok. Deras ursprungliga avsikt var att den bara skulle handla om henne. Men de kom fram till att Märtas livshistoria var alltför sammanvävd med mannens för att det skulle vara möjligt – den man som hon i arton år var gift med och som var delaktig i att få henne internerad som sinnessjuk. Därför blev det en bok om Märta och Hjalmar och deras katastrofala äktenskap.

Märta, född Abenius 1871, växte upp i ett högborgerligt hem i Stockholm. Hennes mor Augusta hade flytt sitt första äktenskap och gift om sig med artillerilöjtnanten Carl Johan Abenius. Genom hans affärer blev familjen allt mer välbärgad under de år som följde. Märta gick i flickskola och sedan hon avslutat sin skolgång bodde hon hemma hos sina föräldrar, som seden var för ogifta flickor. Någon gång 1897–1898 lärde hon känna Hjalmar Söderberg, som nyligen debuterat på Bonniers med romanen Förvillelser. Han var också knuten till Svenska Dagbladet och ingick sedan flera år i det kulturella etablissemanget i Stockholm. I januari 1899 gifte de sig och höll en storslagen bröllopsfest.

Äktenskapet kantas tidigt av bekymmer. Märta lider av reumatiska besvär som förvärras av fukten i deras lägenhet. Under kommande år byter de bostad flera gånger. Märta föder i tät följd två barn, Dora och Tom. Några år senare kommer Mikael. Äktenskapet knakar i fogarna. Märtas reumatism förvärras och blir kronisk. Hjalmar har skaffat sig en älskarinna och är allt mer frånvarande i hemmet. År 1906 hamnar äktenskapet i akut kris. Märta får vetskap om Hjalmars förbindelse, blir uppriven men vill till varje pris ha honom kvar. Hjalmar flyr till Danmark och inleder skilsmässoförhandlingar med Märtas bror Allan. Dessa strandar dock då parterna inte kan komma överens om underhållet av barnen.

Hjalmar gör en kupp och försöker få barnen flyttade till Lund men när Märta upptäcker det blir hon desperat och ställer till en scen.

Under de kommande åren är alltså Märta och Hjalmar fortfarande gifta men lever isär. Redan sommaren 1907 träffar Hjalmar danskan Emilie Voss som han inleder en hemlig förbindelse med. Han skaffar en lägenhet som Märta och barnen kan bo i. Märta åker med jämna mellanrum till olika bad- och viloanstalter för att få behandling för sin reumatism. Så länge hon är borta uppges allt vara frid och fröjd, men när hon kommer hem blir det bekymmer. Hjalmar gör en kupp och försöker få barnen flyttade till Lund men när Märta upptäcker det blir hon desperat och ställer till en scen. Planen går i stöpet och Hjalmar försvinner till Danmark. Där kommer han att stanna under flera år. Märta och barnen bor tillsammans men när jungfrun flyttar klarar inte Märta ut situationen och vädjar till en väninna om hjälp.

Efterhand blir Lisen Bonnier, hustru till förläggaren, engagerad i situationen och ordnar en husföreståndarinna som ska ta hand om barnen. Kravet för att hon ska ta på sig uppdraget är att Märta lämnar hemmet. I korrespondens med Hjalmar skriver Lisen Bonnier att Märta ”på sätt och vis” kan kallas sinnessjuk och borde omyndigförklaras och tas in på vårdanstalt. Så länge Hjalmar och Märta är gifta är han enligt lag hennes förmyndare, men vid en skilsmässa skulle Märta bli myndig och det vill man avstyra för barnens skull. Lisen Bonnier sänder Hjalmar blanketter som gäller sinnessjukförklaring och intagning på hospital. Vistades man längre än två månader på hospital utan att förbättras blev man omyndigförklarad.

I december 1909 läggs Märta in på Sabbatsbergs sjukhus för att behandlas för sin reumatism. Remissen är skriven av Olof Kinberg, överläkare vid det nyöppnade Långbro sinnessjukhus och bekant med Lisen Bonnier. Han besöker Märta på sjukhuset och gör en sinnesundersökning. I det intyg han utfärdar beskrivs Märta som excentrisk, erotisk, abnorm, klent begåvad, intrigant, lögnaktig och i fullständig avsaknad av skamkänsla. Hon uppges aldrig ha kunnat sköta sig själv eller någon annan, hon har hypokondriska idéer och kräver kurer och mediciner för sina kroppsliga krämpor. Enligt Kinberg kan hon inte vistas i hemmet eller på vanligt sjukhus. Hon får diagnosen Imbecillitas + Insania degenerativa och tas in på en privatanstalt för sinnessjuka. Ett par år senare, när hon lyckats ta sig till barnens bostad, blir hon förd till Långbro av polis. Där blir hon kvar i drygt fyra månader innan hon skrivs ut som oförbättrad.

De kommande åren är fyllda av konflikter och bekymmer. Hjalmar, hans syster Frida och husföreståndarinnan vill till varje pris hålla Märta borta från hemmet och barnen. Hjalmar pressas av Emilie att skynda på skilsmässan. I början av 1915 gör Märta ett nytt försök att hälsa på sina barn och förs med tvång till Stockholms hospital (Konradsberg). Hon är intagen där i ett drygt år. I daganteckningarna uppges hon vara totalt upptagen av sina krämpor och hur hon ska kunna få behandling för dem, utan att förstå att hennes ekonomi inte tillåter några kostsamma kurer. Hon säger sig inte ha varit sinnessjuk utan bara ”upprörd och förtvivlad över att ej mera återfå sina barn och komma tillbaka till hemmet”. Hon överförs till Försörjningsinrättningens sjukhus för obemedlade, varifrån hon snart skrivs ut.

År 1917 är det drygt tio år sedan Hjalmar lämnade sin hustru. Nu görs nya försök med skilsmässan. Harald Fröderström, privatpraktiserande psykiater, intygar skriftligen att Märta varit sinnessjuk i över tre år och att det inte finns hopp om förbättring – detta gav enligt lag rätt till äktenskapsskillnad. Märtas halvbror är satt som hennes förmyndare och representerar henne i rätten genom en advokat. Själv är hon inte närvarande, kanske inte ens införstådd med vad som pågår. Skilsmässan beviljas. Advokaten gör inga anspråk på fördelar för Märtas räkning. Hjalmar slipper underhållsskyldighet för henne och får vårdnaden om barnen. Senare samma år gifter han sig med Emilie i Köpenhamn.

De första åren efter skilsmässan är det inte helt känt var Märta befinner sig. 1920 blir hon intagen på Stockholms Stads Försörjningsinrättning, på dess asyl för sinnessjuka. Kanske beror det på att hon uppsökt Hjalmar i hans våning i Köpenhamn, vilket skrämt upp honom. Märta är i princip helt utan medel och hennes vårdavgift sätts ner till ett minimum. Under de kommande åren flyttas hon fram och tillbaka mellan olika avdelningar på inrättningen, som från och med 1926 fungerar som ett regelrätt sjukhus, S:t Erik. Eftersom hon är somatiskt handikappad och utfattig kan hon inte skrivas ut. Någon psykiatrisk avdelning hamnar hon dock aldrig mer på. Hon avlider på julafton 1932 på S:t Erik och begravs i en ensamgrav på Skogskyrkogården, upplåten på 25 år.

Det är en djupt gripande familjehistoria som Cullberg och Sahlin skildrar i sin bok. Det är en berättelse så fylld av lidande att den är smärtsam att läsa – alla dessa olyckliga, övergivna och längtande människor. Att situationen var olidlig för de inblandade kan man lätt föreställa sig. Dottern Dora berättade senare i livet om en händelse, då modern kom hem på julen för att få träffa sina barn men blev motad i dörren av husföreståndarinnan. Märta grät och barnen var förtvivlade. Till sist kom polisen och förde Märta till Konradsberg. Det är en sällsynt plågsam scen. Det är också det djupt mänskliga i hela denna familjehistoria som gör boken så läsvärd. Den handlar om specifika personer men skildrar också något mer allmängiltigt om människans tillvaro, det existentiella genom det individuella. Det är en bok som i sitt starka porträtt av dessa människor väcker känslor hos läsaren, manar till engagemang och empati. Det är mycket fint.

Boken är också en bladvändare. Vem skulle inte ryckas med av en så pikant och dramatisk historia, i synnerhet när den handlar om en av landets mest kända författare? Cullberg och Sahlin utgår från många olika källor i sin framställning men använder sig framför allt av privata brev. Dessa ger en särdeles intim ingång i berättelsen och förmedlar desperationen och frustrationen rakt till läsaren. Vi får en detaljerad och ocensurerad inblick i familjens privatliv. Just detta skulle jag gärna ha sett diskuterat någonstans i boken. Det finns etiska aspekter att ta hänsyn till när man går så nära in på andra människors liv. Även om alla formella tillstånd är i ordning är det i sista hand en fråga för författarens eget samvete hur långt man kan gå. Både historiker och psykiatrer är vana att forska om människans mest intima och att föra ner det i skrift. Det är alltid en handling förenad med makt: makt att lyfta fram och tolka någon annans liv. Man kan naturligtvis komma fram till att man har rätt att göra det – kanske till och med skyldighet och goda skäl – men det krävs etiska överväganden för att nå denna slutsats. Hur Cullberg och Sahlin har resonerat kring dessa frågor – något som jag tror att de har gjort – skulle ha varit intressant att få ta del av.

Ett litet frågetecken sätter jag inför bokens syfte. Författarna vill berätta om Märta men de vill också undersöka vilka grunder det fanns för att få henne förklarad sinnessjuk. De har båda två tyckt att det funnits stora oklarheter i det psykiatriska omdömet; de har upplevt det som ”partiskt och fördomsfullt, diagnostiskt mystifierande och tidsbundet”. Som en röd tråd genom framställningen löper deras diskussion om Märtas sinnestillstånd. De ifrågasätter omgivningens bedömningar och tar konsekvent hennes parti. Det är tydligt att boken är en sorts försvarsskrift för Märta, en upprättelse. Men frågan är: kan man verkligen utröna huruvida en person, död i över åttio år, varit sinnessjuk eller inte? En person som levde i en annan tid, ett annat samhälle, med en annan syn på vad som var normalt och sjukt?

Jag tycker att utgångspunkten är problematisk från ett historievetenskapligt perspektiv. Att den psykiatriska bedömningen av Märta Söderberg var tidsbunden, som Cullberg och Sahlin skriver, är sant – det är bara det att alla bedömningar av människors psyken är tidsbundna. Det finns inga tolkningar eller teorier som står fria från sin tid och sitt sammanhang. Vad som upplevs som normalt och abnormt förändras till stor del över tid. Det hindrar naturligtvis inte att man kan spekulera och ha hypoteser, även kvalificerade sådana, men i slutänden får vi erkänna att vi inte har den information som krävs för att säkert veta. Psykiatriska bedömningar är tillräckligt knepiga när man har människan livs levande framför sig; när undersökningsobjektet bara finns tillgängligt genom fragmentariska källor och dessutom levde i en annan kulturell kontext blir det än mer vanskligt.

Författarna understryker också att psykiatrin inte är en exakt vetenskap och visar en medvetenhet om det svåra i sin uppgift. Men de skriver också att de letat efter tecken på sinnessjukdom i Märtas journaler utan att kunna finna sådana, och på detta bygger de sin bedömning. Problemet är att de utgår från sin egen definition av vad som utgör sinnessjukdom, som om det förflutna kunde avläsas med vår tids glasögon. Det blir anakronistiskt. Vi har ingen färdig mall, ingen slutgiltigt fastslagen sanning om vad som konstituerar en psykiskt sjuk människa. Själva begreppet sinnessjuk är svävande och föränderligt.

I stället för ambitionen att bedöma om Märta Söderberg var sinnessjuk eller inte – en fråga som jag alltså menar är felställd och kanske inte heller så intressant – kunde Cullberg och Sahlin ha nöjt sig med att diskutera hennes tvångsintagningar. Fanns det kriterier för att spärra in henne och hålla henne ifrån barnen? Inte heller detta är lätt att undersöka, med tanke på källmaterialets otillräcklighet, men här finns ändå något mer konkret att hålla sig till. Var hon, oavsett psykisk status, olämplig att vistas ute i samhället? Det är uppenbart att Cullberg och Sahlin inte anser det och här lyfter de fram en viktig problematik: kvinnors underordnade ställning i samhället. Den maktlöshet som präglade Märtas liv och som till sist gjorde henne helt rättslös är tydlig i skildringen av hennes liv.

Författarna gör en lysande insats som lyfter fram detta dystra kvinnoöde. Här hade jag gärna sett att de vidgade perspektiven – det finns genushistorisk forskning om psykiatri och sinnessjukvård som hade gett en belysande bakgrund åt Märtas öde. Även forskning om bedömning och bemötande av psykisk sjukdom i historisk tid hade varit användbar för att placera det individuella fallet i ett större sammanhang och visa att mycket av det som författarna lyfter fram inte var så unikt. Några historiska utblickar finns insprängda i texten men jag hade ändå önskat mer diskussion kring det som är bokens kärna – kriterier för tvångsintagning på psykiatrisk anstalt och den sociala avvikelsens stora betydelse i detta sammanhang.

Till sist ska ges en eloge åt Cullbergs och Sahlins strävan att berätta Märta Söderbergs historia. Det är en historia som ska berättas. Oavsett hennes psykiska status är det uppenbart att hon inte blev behandlad på ett korrekt sätt. Genom att berätta hennes historia kastas också ljus på det samhälle som hon levde i, ett samhälle där rättssäkerhet och respekt för individens integritet kunde vara alldeles bortprioriterat. Det är onekligen ironiskt att Märta själv nästan aldrig kommer till tals i boken. Förutom några bevarade brev är det paradoxalt nog bara i journalerna – skrivna av läkare – som hennes röst suddigt tränger fram. Författarna kan inte skyllas för detta; de har använt det material som de fått tag på. Det är bara en frustrerande påminnelse om hur maktlösa grupper – det må vara kvinnor, psykiskt sjuka eller andra – sällan får berätta sin egen historia.

Cecilia Riving är fil. dr i historia vid Lunds universitet.