En flanör i den moderna tiden

Visdiktaren Olle Adolphson (1934–2004) har hamnat litet i skuggan av Evert Taube och Cornelis Vreeswijk, delvis därför att han inte var en artistperson av deras slag. Den tystnad som finns i hans visor har också omgett honom som person. Därför är Jan Malmborgs biografi välkommen. Malmborg följer Adolphson tätt i livsspåren och höjer sällan blicken för att se honom i ett större perspektiv. Men det förefaller ändå som om Adolphson inte riktigt hörde hemma i sin tid och han upplevdes också av en del som passé redan vid mitten av 60-talet och ännu mer så när det radikala 60-talet tog fart. Trots att denna biografi är fullmatad möter man aldrig Adolphsons egen blick på grund av avsaknaden av privata texter av honom. Det är röster om honom vi hör.

För många år sedan gick jag en kurs i kroki där läraren som en uppgift uppmanade oss deltagare att inte teckna modellens konturer. I stället skulle vi enbart teckna de skuggor och tomrum som omgav modellen. Det blev en lärorik upplevelse. Genom att teckna det osynliga och döljande, framträdde en fördjupad bild av människan. Minnet av denna aha-upplevelse flyter upp när jag läser journalisten Jan Malmborgs biografi Trubbel – Berättelsen om Olle Adolphson. Precis som Malmborg påpekar finns det något gåtfullt i Olle Adolphsons konstnärskap och det slår mig att hans stil har en parallell i den krokilektion jag en gång fick. Adolphson låter skuggorna och det osagda vara framträdande i sina visor. ”Tystnaden smyger som en katt” genom hela hans konstnärskap. Via tystnaden fångar han den osynliga rörelse som alltid finns och berör oss alla – tiden. Det är som om tystnad och tid spelar övergripande huvudroller i Adolphsons konstnärskap (ett drag han delar med Shakespeare). Visorna är laddade av tidens rörelser i alla dess aspekter och schatteringar – det impressionistiska nuet, minnesfragment, väntan, oron för det som ska komma, tidens obarmhärtigt malande gång.