En modig bok som väcker rädsla i åsiktskorridoren

Kajsa Ekis Ekmans bok är ett gediget arbete med skarpa analyser och det är synd att den på vissa håll har klassats som transfob. Det finns en stark beröringsskräck i åsiktskorridoren inför de frågor hon lyfter fram. När könet skiljs från kroppen och blir något som bara individen själv kan avgöra leder detta till en fixering vid stereotypa könsroller. Ekman menar också att den nya synen på kön raderar ut kategorin kvinna och innebär en backlash för den femininistiska kampen. Det som skaver i hennes framställning är dock att hon själv i så hög grad definierar kvinna som något negativt, som synonymt med att vara patriarkatets offer.

I Bysans år 1453 sägs det att de lärda hade en långtgående dispyt om vilket kön änglar hade. Himlens demografiska utveckling har dock karaktäriserats av avfolkning och spörsmålet som då rörde de bevingade har nu kommit att gälla dem som lever på jorden.

Kajsa Ekis Ekmans bok, Om könets existens, skriver in sig i en hektisk debatt kring hur vi skall förstå kön, vem som kan anses vara av ett visst kön och i förlängningen frågan om vad skillnaden mellan män och kvinnor i grunden består i. För att förstå denna debatt är det viktigt att belysa den intellektuella kontext den uppstått i. 

I Sverige har diskussionen – något hårdraget – handlat om könsroller/beteenden: är det biologi eller genus/socialt kön som kan förklara skillnader mellan kvinnor och män? Biologister har hävdat att skillnader mellan kvinnor och män har en biologisk grund, vilket i sig kan förklara varför vi beter oss på olika sätt. Anhängare av det biologistiska synsättet har ofta förespråkat främjandet av sådana skillnader för att de ses som naturliga.

I den likhetsfeministiska diskursen som dominerat i Sverige de senaste fyrtio åren förstås skillnaden mellan kvinnor och män som resultatet av sociala konstruktioner. Det biologiska könet har visserligen inte förnekats, men inte heller förståtts som något som ligger till grund för att könsskillnader uppstår. Skillnaderna mellan kvinnor och män får med detta synsätt något godtyckligt över sig; de är roller man tilldelas och spelar, och eftersom de är skapade av människan kan rollerna omskapas på nytt. 

Inbyggt i denna förståelse finns en maktanalys enligt vilken sociala strukturer och skillnader i första hand förstås som makteffekter. Könsrollerna finns därför att de gynnar ett visst maktsystem, patriarkatet. De traditionella könsrollerna skall därför utmanas medvetet genom performativ praktik; en rad olika kategorier och individuella uttryck skulle kunna möjliggöras genom att människor tillåts överskrida de traditionella könsrollerna. I en mer jordnära praktik har det inneburit att man strävat efter att kvinnor ska kunna göra karriär och att män ska kunna byta blöjor. Den som någon gång vistats på en lekplats kan snabbt identifiera barn med genusmedvetna medelklassföräldrar: sönernas naglar är ofta målade och de bär lila tröjor, döttrarna får beröm för hur starka, snarare än hur söta de är.

Det har dock på senare tid tillkommit ytterligare ett begrepp och sätt att se på och förstå kön och som grumlat dikotomin biologiskt/socialt kön, nämligen könsidentitet. Könsidentitet har fått ta en alltmer styrande roll för vilket kön någon skall anses vara av. Det är just detta begrepp, och dess inflytande, som Kajsa Ekis Ekman problematiserar i sin bok. Inte minst vill hon visa vilka implikationer denna ”nya syn på kön” får för den feministiska kampen. 

Idén om könsidentitet innebär att könet skiljts från kroppen. Vilket kön man har beror helt enkelt på vilket kön man uppfattar sig ha/vara. Det ses antingen som en subjektiv viljeakt, alternativt något biologiskt som är medfött och sitter i hjärnan Oavsett vilket, är det enbart individen själv som anses kunna avgöra vilket kön vederbörande tillhör.

Ekman visar hur den nya könsteorin befäster könsskillnaderna genom sin fixering vid stereotypa könsroller. Hon exemplifierar detta bland annat genom en skarpsinnig analys av två ”progressiva” barnböcker, skrivna av Camilla Gisslow. I den ena boken skildras ett barn som är född flicka men som vill vara pojke, i den andra en pojke som vill vara flicka. Viljan att vara det andra könet kommer till uttryck i att flickan vill vara polis och busa, medan pojken vill laga mat med sin mor och göra pärlhalsband. Historierna slutar med att barnen får byta namn och benämnes med det pronomen de identifierar sig med.

Dessa två barnböcker illustrerar ett övergripande narrativ som den nya teorin om kön ger uttryck för. I stället för att bredda uppfattningen om hur en biologiskt född kvinna eller man kan vara eller bete sig så att den omfattar fler kvaliteter än de traditionella könsrollerna, blir könsrollerna normen för vilket kön man skall kategoriseras som. Könsidentiteten har inte med kroppen att göra, utan hur man känner, beter sig och uppfattar sig i enlighet med vissa stereotyper. För Ekman innebär detta en essentialism, men en essentialism som inte vilar på biologisk grund utan på könsroller: ”Nu är det alltså könsrollen som blir det verkliga könet. Kvinnlighet är inte längre en livmoder utan rosa rosetter och dockor, manlighet är inte längre en penis utan krig och maskiner.”

Enligt Ekman används transpersoner som ett redskap för att föra fram könsidentiteten och hon ställer sig frågande till hur mycket aktörer, såsom läkemedelsindustri, forskare, transaktivister, myndigheter, egentligen bryr sig om transpersonernas väl och ve. Hon exemplifierar detta bland annat med de allvarliga fysiska och psykiska bieffekter en transition innebär, hur man i allt lägre åldrar orienterar barn mot könskorrigerande behandling för att de inte passar in i stereotyper. Studier som Ekman hänvisar till visar att majoriteten av de barn som ingick i undersökningarna och som uppvisade ett könsinkongruent beteende, men som inte fick behandling för det, blev homo- eller bisexuella under tonåren. 

När man ordinerar könskorrigerande behandling på barn i allt lägre åldrar innebär det dessutom att barn görs ansvariga för oåterkalliga beslut av ett slag som vi vanligtvis inte ålägger dem, och som kommer att få konsekvenser som vi ännu inte kan överblicka. Ekman pekar också på att en ny typ av patienter med könsdysfori statistiskt ökat kraftigt. Det rör sig om unga kvinnor, ofta med minst en annan psykiatrisk diagnos utöver könsdysforin. Ekman menar att det saknas forskning och evidens för att denna behandling verkligen hjälper patienter, varken på lång eller kort sikt, och kan nog inte benämnas som något annat än att man experimenterar på barn. 

Efter en kritisk granskning av konceptet könsidentitet, de ekonomiska incitament som finns inom sjukvården för att genomföra könskorrigerande behandling och vilka komplikationer en sådan kan medföra, presenterar Ekman en analys, starkt influerad av Simone de Beauvoirs tänkande, av vad den nya synen på kön innebär för den feministiska kampen. Överlag tycker sig Ekman se att den nya teorin om kön raderar ut kategorin kvinna utan att kategorin man ifrågasätts. Begreppet kvinna skall ersättas med ciskvinna (kvinna som föds med kvinnligt kön och som identifierar sig som kvinna) för att inte exkludera transkvinnan. Benämningen ciskvinna ”innebär att en kvinna ska benämnas som det hon inte är: det vill säga född som man. Vi har alltså en ny definition på kvinna, där hon åter definieras i relation till mannen. Hon är kvinna, alltså inte man, men hon är också den typ av kvinna som inte är född man. Hon blir en underkategori till sin egen kategori”. 

Dessa tendenser innebär att man omöjliggör en feministisk organisering, eftersom man avlägsnar det politiska subjektet som ju är kvinnan. För Ekman innebär detta en backlash för den feministiska kampen.

Beröringsskräck i åsiktskorridoren har nog möjliggjort att inbyggda teoretiska och normativa motsättningar kunnat döljas i ett slags apart kurragömmalek.

Ekmans bok är ett gediget arbete med skarpa analyser. Det är synd att den på vissa håll klassats som transfob och ansetts vara faktamässigt suspekt av fotnotsfetischister som vägrat ta den viktiga diskussionen om vilka implikationer konceptet könsidentitet har, vilka komplikationer och möjligheter det för med sig. Debatten har ibland handlat om att inte ta den alls, genom påtryckningar på förlaget att inte ge ut boken eller att ställa in seminarium på universitet. Beröringsskräck i åsiktskorridoren har nog möjliggjort att inbyggda teoretiska och normativa motsättningar kunnat döljas i ett slags apart kurragömmalek. Ekman är den som skriker ”hittad”, ibland med ett sarkastiskt skratt, och förstör hela den goda stämningen. Bäst då att låtsas att man inte hört, ge sken av att ens gömställe fortfarande är säkrat och mumla något om tolerans.

Som tidigare nämnts har likhetsfeminismen eftersträvat att frigöra människan från kvinnliga och manliga könsroller som upplevs som begränsande för individen. Men med begreppet könsidentitet introduceras oundvikligen det binära igen, för i likhet med sexuell läggning som är beroende av könskategorierna kvinna/man, är konceptet könsidentitet det. Men till skillnad från den sexuella läggningen, som handlar om ett begär till en annan människa – som antingen är av samma kön som den begärande och/eller av det motsatta – handlar könsidentitet initialt om relationen till sig själv, till den egna identiteten. 

Den franske professorn i samtidslitteratur, Éric Marty, har tidigare skrivit om bland annat Roland Barthes och Jacques Lacan. I sin senaste publikation Le sexe des modernes – Pensée du Neutre et théorie du genre (2021) gör han en närläsning av Judith Butlers texter i relation till de tänkare som samlats under etiketten French Theory och som varit viktiga i hennes teoribildning. Enligt Marty innebär idén om könsidentitet och trans att Butlers queera förståelse av genus utmanas och att hon inte har lyckats förena dem på en teoretisk nivå. Han pekar på att med könsidentitet och transfrågan underkastas ”den sexuella läggningen […] genus, butch lesbian blir transman och the bottom gay blir transkvinna: den butlerianska revolutionen är omkastad och inställd”. (Min översättning.) Han menar också att detta påverkar samtliga bokstäver i hbtq och riskerar att skapa inbördes spänningar. Liksom Ekman tar Marty upp frågan om risken för homofobi gentemot framför allt homosexuella män genom fokus på könsidentitet och könsdysfori. Denna homofobi kan komma från det begärande subjektet självt om vederbörande har svårt att acceptera sin sexuella läggning, men könskorrigering kan också innebära ett nödvändigt ont/tvång för en homosexuell i ett homofobt samhälle. Ekman och Marty tar båda upp länder som tvångs-könskorrigerar homosexuella för att de skall passa in i heterosexualiteten. Därför, menar Marty, finns en risk att gay-rörelsen i transrörelsen ser något homofobt som återställer den heterosexuella ordningen på bekostnad av den homosexuelles möjlighet att leva ut sitt begär i det kön han eller hon fötts med.

I ljuset av detta kan ordet ”korrigering” i könskorrigering förstås på två olika sätt – som att justera ett biologiskt kön som inte motsvarar det man upplever att man är, men också som en disciplinerande åtgärd för att tvinga in homosexuella i den heterosexuella matrisen. 

Marty tar upp att det är i ”lesbiska rörelser som motståndet mot transpåtryckningen kunnat ta mer aggressiva former” då frågan utkristalliseras till den ”falliska närvaron”; därför att det är ”den enda sexuella läggning som exkluderar penisen”. Det är i det lesbiska begäret som binariteten ”ciskvinna”/”transkvinna” ställs på sin spets. Kanske är det den teoretiska förskjutningen, som Marty tar upp, från sexuell läggning – och möjligheten att överskrida könsroller utifrån den – till att handla om könsidentitet, det område som förtjänar att utforskas närmare. Innebär denna förskjutning en frigörelse och i sådana fall för vem – och från vad? 

Ekmans svar på frågan om könsskillnader går ut på att biologiskt kön är en realitet: skillnaden mellan män och kvinnor sätter hon i relation till reproduktionen, att kvinnan är den som föder barn, vilket får konsekvenser ”oavsett samhällsform”. Hur samhällen organiseras utifrån dessa biologiska premisser är dock socialt betingat. Många samhällen präglas enligt författaren av en patriarkal struktur som ursprungligen vilade på reproduktionens grund, men som fått ”eget liv” i samhällsform och kulturer. Ekman gör en snabb inventering av kvinnornas historiska och idé- och kulturhistoriska villkor och som så många gånger i feministisk teori är den svepande och karikatyrisk: kvinnor har hånats och kontrollerats av männen och setts som ett bihang. Men i slutet av 1700-talet blir kvinnorna plötsligt varse att de utgör ett politiskt subjekt, de erövrar ordet ”kvinna” från patriarkatet, ett ord som numera ”vibrerar av flera tusen år av träldom och rättmätig vrede”. 

Det som skaver är dock att Ekman likt många feminister naglar fast begreppet ”kvinna” som synonymt med att vara patriarkatets offer. Hennes existens blir helt avhängig den makt och det förtryck hon genom sin underordnade position i förhållande till mannen utsätts för. Bortsett från hennes roll i reproduktionen definieras hon negativt, alltså i termer av det hon saknar. Detta följer av att alla former av positiva attribut – det någon har – i vår tid genast klassas som essentialism. När Ekman talar om kvinnor gör hon det i första hand utifrån en uppfattning om kvinnan som ett offer, som är föremål för orättvisor och våld just för att hon är kvinna. Denna tendens inom feminismen, att konstituera sitt politiska subjekt utifrån negativitet, det kvinnan saknar, har präglat den feministiska debatten i Sverige de senaste decennierna. 

Detta påpekande handlar inte om att förneka de faktum som Ekman tar upp, att det finns problem som är ”könade” och att kvinnor, just för att de är kvinnor far väldigt illa – men samtidigt kan man fråga sig om detta räcker för att definiera vad en kvinna är bortom sin biologiska situation. 

Vid ett tillfälle skriver Ekman att ”feministernas utopi och reaktionärernas mardröm” – är könets upplösning. Innebär det, rent hypotetiskt, att om vi skulle uppnå total jämställdhet så skulle kategorin ”kvinna” upplösas? Är kvinnan det redskap med vilket man når könsskillnadernas upplösning i den feministiska kampen? 

Kanske är det här som materialistiska likhetsfeminister och könsidentitetsivrare en dag kommer att sluta fred, i klinikens sterila salar, framför en maskin fylld med foster.

Vad är det som säger att detta skulle leda till frigörelse för kvinnor? Könets upplösning betyder inte ett normlöst samhälle. Sådana samhällen existerar inte och de normer som uppstått med likhetsfeminismen har inneburit nya imperativ som kvinnan förväntas efterfölja. Det som betecknats som traditionellt kvinnligt har setts som suspekt och den feministiska kampen har handlat om att kvinnor skall ta för sig av manliga attribut och har hyllats som hjältar när de uppfört sig som motsvarigheten till en manlig könsroll och jagats in i skamvrån när de försynt yttrat sitt missnöje, som exempelvis Nina Björk i dagisdebatten. Det anses vara modigt att på en hel kultursida fläka ut sin leda över att ta hand om sitt lilla barn, men ve den kvinna som offentligt skulle säga att hon våndas över att gå tillbaka till jobbet efter föräldraledigheten. Då har hon ju trillat rakt in i kvinnofällan! Likhetsfeminismen har på det viset tenderat att osynliggöra och ibland till och med nedvärdera sysslor som betraktas som ingående i en traditionell kvinnlig könsroll – såtillvida det inte är en man som utför dem.

Utopin om en könets upplösning landar i att kvinnor och män är utbytbara. Det biologiska könet och reproduktionens villkor må finnas men resten – hur man organiserar samhället utifrån det, socialt och kulturellt – är godtyckligt, enligt Ekman. Är det verkligen så? 

Dessutom tycks den biologiska grund Ekman lutar sig mot, te sig alltmer skakig.

Om den sexuella revolutionen innebar att sexualiteten kunde frigöras från reproduktionen finns numera ansatsen att frigöra reproduktionen från sexualiteten: fertila kvinnor uppmuntras att frysa ner sina ägg för att inte förstöra sin karriär – och därmed kunna konkurrera på lika villkor med män på arbetsmarknaden. Passar inte det skrämmande väl in i en kapitalistisk marknadslogik vars makt bygger på individers utbytbarhet? Den ivriga forskning som syftar till att kunna skapa konstgjorda livmödrar innebär kanske i framtiden att kvinnan ”befrias” helt från sin biologiska reproduktiva situation. Kanske är det här som materialistiska likhetsfeminister och könsidentitetsivrare en dag kommer att sluta fred, i klinikens sterila salar, framför en maskin fylld med foster.

När det gällde dispyten om änglarnas kön sägs det att kristna lärda landade i att änglar var asexuella varelser, befriade från sina reproduktiva organ. Möjligen kommer dagens oenighet kring kön fram till en liknande slutsats för oss människor, med litet hjälp från tekniken.