En rad på varandra följande vandringar efter ledtrådar och tecken

I författaren och kritikern Carl-Johan Malmbergs Lyckans gåta står Marcel Prousts konstnärliga produktion i centrum. I en serie essäer, eller vandringar som Malmberg kallar dem, sätter han På spaning efter den tid som flytt i relation till andra författarskap och relaterar också Prousts verk till kanoniserade verk i konsten, musiken och litteraturen. Att Malmberg liknar sin bok vid ett lapptäcke är i flera avseenden en passande metafor och precis som inför mötet med På spaning kan läsaren välja att dyka ner i texten var som helst. De omfattande presentationerna i denna djuplodande, bildande och insiktsfulla bok är de första i sitt slag för en svensk publik.

Det hör till ovanligheterna att ett svenskt allmänutgivande förlag intresserar sig för en fransk författare från förra sekelskiftet. Inför Marcel Proustjubileerna 2021 och 2022 har dock Bonnierförlagen slagit på stort. Gunnel Vallquists svenska översättning av À la recherche du temps perdu ges ut i Albert Bonniers förlags Klassikerserie, i ny sättning och med nya omslag, och på Wahlström & Widstrand kommer nu Carl-Johan Malmbergs Lyckans gåta – Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Studien kretsar som titeln antyder kring den över 3 000 sidor långa romancykeln snarare än den historiske personen Marcel Proust, född och uppvuxen i Paris högreståndskretsar. Det rör sig med andra ord om litteraturvetenskaplig närläsning, i stället för bibliografisk och idéhistorisk rundmålning. Resultatet är magnifikt – boken är djuplodande, bildande och
insiktsfull.

Carl-Johan Malmberg är författare och föreläsare och har ett förflutet som radioproducent och lärare i film- och konstvetenskap. Han är också en av Sveriges främsta kritiker och regelbundet återkommande på Svenska Dagbladets kultursidor. Marcel Proust är en i raden av alla stora författare som Malmberg tar sig an; tidigare projekt av samma omfång har varit Stjärnan i foten – Dikt och bild, bok och tanke hos William Blake (2013) och Var hemlig och gläds – Vandringar i William Butler Yeats poetiska världar (2017). Även vid dessa tillfällen är det författarnas konstnärliga produktion som stått i centrum. Och liksom Lyckans gåta är de omfattande presentationerna de första i sitt slag för en svensk publik. 

Resultatet är magnifikt – boken är djuplodande, bildande och insiktsfull.

Lyckans gåta utgörs av 43 kapitel eller avsnitt, vissa vittfamnande och uppslagsrika, andra bara ett fåtal sidor eller, som det avslutande, ett längre textcitat ur På spanings sista del, Den återfunna tiden. Ämnena kan vara alltifrån framträdande gestalter i romanen, viktiga teman som erotik och svartsjuka, begär och längtan, konstens väsen, sinnesintryckens beskaffenhet, minnets begränsningar och möjligheter, men också särskilda stildrag eller egenheter hos Proust: manierismen, det antitetiska, romanens många maximer, vattenmetaforiken, den flera sidor långa meningen i Sodom och Gomorra liksom ordet, eller kanske snarare tropen, désancré – att lyfta ankar. Här finns även perspektivrika analyser av centrala episoder, som den berömda scenen med madeleinekakan eller författaren Bergottes betraktelse av en gåtfull detalj – ”en liten gul muryta”, på franska petit pan de mur jaune – i en tavla av Vermeer. I denna utvikning undersöks vilket substantiv adjektivet jaune (gul) egentligen syftar på: är det pan som i yta, del eller kant? Eller mur, den topografiska och arkitektoniska detaljen? Som framgår är vi nere på micronivå. Gunnel Vallquist har i sin översättning låtit jaune syfta på mur, men som bland andra konsthistorikern Georges Didi-Huberman och Proustkännaren Roger Shattuck visat är det mer komplext än så. Pan är ett nyckelord i romanen, som förekommer vid flera tillfällen och nästan alltid refererar till ett visuellt fragment eller en stillbild utbrutet ur sitt sammanhang: ”Pan förlamar, förstenar och blir en återvändsgränd för både tanke, liv och konst.”

Malmberg kallar sina essäer en ”serie vandringar”. Vilka vandringar som premierats och vilka som uteslutits redovisas inte, inte heller finns någon synbar dispositionsprincip. Vissa av vandringarna går in i varandra varmed en viss långrandighet uppstår, några går sida vid sida med tidigare Proustläsare, medan andra banar ny väg genom den täta vegetationen. 

Men att Malmberg väljer att kalla sina essäer för vandringar är ingen tillfällighet. Mot slutet av sin studie påminner han om sin essä ”Vandraren i litteraturen” i boken Sällskap (2001), där han studerar hur vandringen som trop och mythos i litteraturen ändrar karaktär i och med övergången från romantik till modernism; från att ha associerats med det kontemplativa drömmandet, med reverie, blir den nu ett tydande, ett sökande efter spår, ledtrådar och tecken. Vandraren blir så en detektiv, utanför men ändå delaktig, någon som letar efter detaljer, förnimmer, iakttar och drar slutsatser. Malmbergs vandringar är de facto är kongeniala med hur han upplever På spanings struktur – som en stad i vilken ”man kan vandra omkring hur man vill”.

Lyckans gåta sätter På spaning i relation till andra författarskap: Oscar Wilde, James Joyce och Roland Barthes är tre författare som får sina ”egna” kapitel i Malmbergs stora opus. Det skall tilläggas att Malmberg i sin läsning genomgående också relaterar Prousts verk till andra kanoniserade verk i konsten, musiken och framför allt i litteraturen – Shakespeare, Cervantes, Montaigne, Keats, Yates och Blake förstås, Valery, Mallarmé, Eliot, Edgar Allan Poe, Conan Doyle, Agatha Christie, men också mer samtida som Sara Lidman, Tove Jansson och J. D. Salinger. Malmberg drar paralleller, visar på tematiska likheter, gemensamma troper och intertexter. Metoden, Prousts men också uppenbart Malmbergs egen, kan jämföras med konsthistorikern Aby Warburgs utforskande av konstverk genom att utgå från detaljen och sedan avtäcka det nätverk av fenomen och företeelser den döljer. Som Malmberg skriver:

Warburgs blick för detaljer liknar Prousts och bådas syn på konst och kultur är anakronistisk och epoktrotsande; en äldre tids symboler återuppstår i fräsch form, efter lång tids glömska: som ett slags önskan inneboende hos dem.

Malmberg liknar sin bok vid ”ett lapptäcke”, en passande metafor i flera avseenden, dels för att det går i linje med hur Proust själv såg på sitt stora romanverk som ”en klänning” som aldrig blir helt färdig, dels för att det anspelar på den litterära framställningen som något taktilt och textilt, något som kan betraktas i sina delar men också som en helhet, och dels för att den som spatial artefakt, som kontinuum, undanber sig såväl hierarki och kronologi. Malmbergs studie är inte tesdrivande, och saknar därmed ett traditionellt akademiskt mönster. Avsaknaden av struktur gör att läsaren – precis som inför mötet med På spaning – kan börja var som helst. Malmbergs bok kompilerar, sätter samman. ”Den ideala Proustboken”, skriver han att han tänker sig, ”[är] ett kollage av citat med få eller inga kommentarer: en bok som pekar ut häpnadsväckande textställen och binder ihop dem med varandra”. 

Men är då Malmbergs studie ett återupprättande av nykritikens ideal om att isolera det litterära verket från samtidskontexten? Inte riktigt. Malmberg ger visserligen först och främst en bild av verket som verk, men essäerna bjuder också på litteraturvetenskapliga och historiska utvikningar om till exempel Dreyfusaffären, mörkläggningarna i Paris under krigsåren, synen på homosexualitet kring sekelskiftet 1900, den borgerliga epiken som kunskapsform och bildningsromanens framväxt och utveckling. 

Men är då Malmbergs studie ett återupprättande av nykritikens ideal om att isolera det litterära verket från samtidskontexten? Inte riktigt.

Malmberg är väl förtrogen med och förankrad i det internationella forskningsläget: Samuel Becketts, Walter Benjamins, Gilles Deleuzes, René Girards och Ernst Robert Curtius välkända Prouststudier refereras genomgående, ibland så till den grad att boken får drag av metastudie, vilket i och för sig är välkomnande, eftersom en sådan saknas på svenska. I den inledande, allmänt hållna essän, konstaterar Malmberg att gränsen mellan andras och ”mitt” inte alltid upprätthålls, men att han gärna citerar. Och det gör han; sällan har jag läst en litteraturvetenskaplig studie där dels källtexten, dels tidigare teoretikers och forskares insatser redovisas så beredvilligt och vederhäftigt. Vissa av de citerade textpartierna ur På spaning kan vara upp till tre sidor. För att göra läsaren uppmärksam på detaljer eller anmärkningsvärda ord och fraser i citaten har dessa rödmarkerats.

Studien saknar noter, sidhänvisningar återfinns i stället i marginalen. När det gäller På spaning refereras både till det redan nämnda nytrycket från 2021, men också den behändiga pocketversionen från 1993. Vid vissa tillfällen där Malmberg för tydlighetens skull behövt vända sig till originalet hänvisas till Gallimards utgåva i tre band i serien Bibliothèque de la Pléiade från 1954. Det är generöst och hederligt inte bara mot Proust eller andra forskare, utan också mot läsaren. I detta ytans och de polerade biografiernas tidevarv finns något befriande och hedervärt med en textanalytisk studie som vågar vara just textorienterad, inte bara ligga nära texten utan också redovisa den. Genom att citera i sin helhet, slipper Malmberg därtill att referera, något som när det gäller Prousts särpräglade stil skulle kunna gå illa. Att citera är helt enkelt det enda sättet att göra På spanings många tonfall och övermåttan ordrika textväv rättvisa. 

Det myckna citerandet är förstås en del av Malmbergs stil; liknande tillvägagångssätt präglar böckerna om Blake och Yeats. I den självbiografiska dag- och tankeboken Guldåldern (2018) finner jag några belysande rader om drivkraften bakom det egna skrivandet. Malmberg noterar här att han aldrig skrivit av ”inre drift”. Intresset har snarare riktats mot att samla vad andra har skrivit, att samla citat. Dessa två pelare, Namnet och Citatet, skriver Malmberg, ”de finns där före mig och mig förutan och är det jag svarar på genom det jag skriver”:

Citatmagi. Genom att citera slipper jag vara ett subjekt bland andra. Det har varken med blygsamhet eller självutplåning att göra. Det handlar istället om att inte behöva mäta sig med andra. Det unika hos mig ska inte behöva visas upp, bevisas.

Malmberg drar paralleller mellan olika ståndpunkter och synsätt i Proustforskningen, gör jämförelser, visar på tillkortakommanden och företräden. En återkommande referens är de existentiella tankegångar som formulerats av den franska filosofen och mystikern Simone Weil, framför allt i ”Litteratur och moral” (1944) och Tyngden och nåden (svensk översättning 1948). Malmberg ser flera likheter mellan Proust och Weil. De förenas i synen på hur smärta och sorg kan vara något läkande och konstruktivt. Lika samstämmiga som författarna är i hållningen att smärta kan lära, är de också när de betonar vårt behov av glädje och fröjd (plaisir; joie). I sin karaktäristik av berättarens förmåga att både kunna praktisera introspektion och visa stort engagemang i andra, har Malmberg också lånat Weils uttryck ”självförgäten uppmärksamhet”.

Återkommer gör också den amerikanske litteraturvetaren Harold Bloom och hans tankar om På spaning som tillhörande en vishetslitteratur, a wisdom literature; en epik som vetter åt det kontemplativa, med rötter i magiska, icke-västerländska traditioner. Detta är texter som med sin oöverträffade estetiska verkshöjd och intellektuella styrka tillhandahåller såväl förtröstan som livsvägledning. 

En för mig trevlig ny bekantskap som Malmberg lyfter fram är den föreläsningsserie, ”La leçon de Marcel Proust”, som sändes i fransk radio 1963 och numera finns tillgänglig på Youtube, där bland andra Roland Barthes och Marguerite Duras ger sina ingångar till verket. Den senare har i linje med Gilles Deleuze framhållit romancykelns visionära drag. Boken handlar inte om dåtid, om nostalgi och återuppväckande av den tid som för alltid är förbi; i stället läser Duras På spaning som en roman vänd mot framtiden, och talar om romanens futurisme – ”framtiden är den läsare som just nu läser romanen” säger hon i Malmbergs översättning. Duras uppehåller sig vid det vi i dag skulle kalla reader response theory. Även om jag gissar att hon själv inte skulle vilja karaktärisera sin läsart på detta sätt, tar hon de facto fasta på det receptionsestetiska i sin tolkning, och ser just öppenheten, läsarens möjlighet att spegla sig i romanens tilldragelser som viktiga. Hon menar att det alltid går att läsa ”Prousts berättelse och lägga sin egen till den […] romanen ligger öppen, dörrarna till den är öppna”. 

Att lägga sin egen berättelse till Prousts, det är precis vad Malmberg själv gör vid en rad tillfällen – också det generöst. Det är när han låter sitt tolkande subjekt träda fram i öppen dager som de bästa läsningarna görs; jag instämmer inte nödvändigtvis i alla tolkningar, med de laddas på detta sätt med relevans. Malmberg ger sig själv till känna, markerar en närvaro genom att introducera ett tydligt ”jag”. Här ett exempel:

En tanke om Gunnel Vallquists tolkning av Racines versrad från Fedra. Den lyder i original On dit qu’un prompt départ vous éloigne de nous, Seigneur: sju jamber i högstämd stil. Vallquist återger den orytmiskt och vardagligare. Jag har alltid undrat varför. Jag saknar den betvingande kraften, det upphöjt återhållna i Fedras replik, det jag tänker mig gör att Marcel fantiserar särskilt om den. Den har tonen av besvärjelse.

Malmbergs smidiga sakprosa är förebildlig. Läsaren lotsats varsamt igenom de 43 kapitlen och får då och då påminnelser om var i studiens stora bygge hon befinner sig och vart hon är på väg. Metatexter av detta slag kan ofta kännas påflugna och överdrivet pedagogiska, men i en studie av denna dignitet och av detta omfång är de rentav nödvändiga. 

Den svenska Proustforskningen är både mager och intern. Sigbrit Swahns, En väg till Proust (1978) och Marcel Proust och vännerna (1996), Olof Lagercrantz Att läsa Proust (1992) och Sara Danius Prousts motor (2000) hör till de mest kända studierna, så till vida att de publicerats utanför en publik av de närmast sörjande. Malmberg diskuterar dem alla. Intressant nog vänder han sig mot Lagercrantz psykologiska läsning och delar inte hans tankar om att Marcels upptäckt av hushållerskans Françoises dubbelnatur skulle leda fram till en tillitsförlust. Marcel, så som Lagercrantz ser honom, är ”ett vilsegånget barn”, vars undertryckta gråt ljuder romanen igenom. Men Malmberg hör inte gråten. Marcel är för honom, och här citerar han Mirjam Tuominens ord om författaren [sic.] Marcel Proust som ”sorgsen och ändå obekymrad”: ”Jag hör lika mycket munterhet, lekfullhet, ironier, skratt inbäddat i romanens prosa. Och några skuggfigurer gestaltar knappast På spaning. Romanens personer är distinkt tecknade, fast föränderliga och motsägelsefulla.” Malmberg vänder sig också mot en idyllisk läsart, i vilken läsaren tar fasta på det nostalgiska och läser romanen om ett förlorat barndomsparadis. ”Med en sådan kitschversion av På spaning stryker man ut romanens beska sanningar, särskilt tankarna om det mimetiska hos människan, med romanens ord härmningsinstinkten hos henne: de drivkrafter som gör henne beroende av modeller, idoler och rivaler, i samhällslivet, i familjelivet, i kärleken, i tanken, i politiken, i konsten.” Här önskar jag att han hade gått djupare i frågan om varför många av dagens Proustläsare ändå envisas med att gräva fram en nostalgins guldåder i På spaning; varför tycks romanen locka till en sådan läsart? Vilket behov tillgodoser en sådan tolkning? Jag tänker inte minst på Eric Schüldts radioprogram ”Text och musik”, där På spaning gång efter annan lyfts fram som ett slags urberättelse över barndomens förlorade oskuldsfullhet.

I den i mitt tycke finaste essän, ”Lyckokatalogen” samlar och analyserar Malmberg gestaltningar av en rad plötsligt uppdykande minnesförnimmelser – lyckoögonblick. Det rör sig om ett dussintal förtätade scener som ringar in och pekar mot det Malmberg, med ett uttryck hämtat från romanens sista del, Den återfunna tiden, kallar ”lyckans gåta”, nämligen förmågan att befinna sig utanför tiden. Det rör sig om ett slags extraordinär och extratemporal känsla, en närmast mytisk förening av dåtid, nutid och framtid. Några av de exempel som tas upp är smaken av madeleinekakan, åsynen av de två klocktornen i Martinville, den svala doften av instängt i pissoaren vid Champs-Élysées, åsynen och doften av hagtornshäcken under en söndagsvandring åt Méséglise. Ögonblicken – med Malmbergs ord, romanens ”Greatest Hits” – har ett par gemensamma nämnare: de är drastiska, mentala och sinnliga och de ger uttryck för en dubbelhet i rummet, de pekar framåt, men också bakåt, till erinringen av det förflutna. På så sätt är de ett slags tidsmaskiner. Vad mer är, de inbegriper en skapelseakt, en bebådelse, och det är just återuppståndelsen som är den lyckliga gåtans lösning: ”[Marcel] återerövrar sitt förflutna och när det väcks till liv förändrar det honom. Han blir pånyttfödd.” Samuel Beckett kallade som bekant lyckoögonblicken för visitiations. Roland Barthes i sin tur benämnde dem minneschocker, chocs souvernirs. Att som Malmberg ta ett samlat grepp om dem är genialt eftersom sambanden, bindemedlen mellan dem, läggs i öppen dager. 

Annika Lyth har i likhet med Malmbergs två föregående författarstudier gjort ett fantastiskt arbete med formgivningen. Lyckans gåta är mindre till formatet, sidorna gräddvita och den röda färgen som används för att markera särskilda partier i citaten (som separeras från brödtexten genom indrag och mindre textstorlek) återkommer i rubriker och pagina. En skillnad mellan de föregående böckerna är dock styckesindelningen. Det kan tyckas banalt, men det första som slog mig när jag bläddrade igenom inlagan var just blankraderna – vår första läsning av en text är som bekant visuell. Att ha blankrad i stället för indrag förstärker känslan av montage, av lapptäcke: att texten består av andra texter. 

På pärmen, liksom på skyddsomslaget, återfinns den italienske renässanskonstnären Andrea Mantegnas ”Korsfästelsen”, en liten träpannå målad mot slutet av 1450-talet. Bilden är märklig. Den föreställer en grym avrättningsscen omgärdad av en hög, sommarblå himmel och ett milsvitt, underskönt landskap. Även soldaternas litet drömmande, fjära hållning står i kuslig kontrast till det som sker. Målningen, som numera hänger på Louvren, var tidigare en del av altartavlan i Veronas San Zeno, men fraktades av Napoleon till Paris som ett krigsbyte. Färgerna på pärmen återger originalets starka och bjärta; skyddsomslagets målning däremot ser vi som genom en dimma, en chiaroscuro. En referens till ”Korsfästelsen” fladdrar mycket riktigt förbi i På spaning, liksom många gånger sådär bara en passant, men vid närmare betraktelse mycket betydelsefull. Malmberg ser nämligen stora likheter mellan Prousts och Mantegnas estetik och etik, människosyn och konstnärliga tillvägagångssätt. 

Det är när huvudpersonen ska lämna Paris för en sommarvistelse i Balbec, som Proust liknar himlarna över Gare Saint-Lazare med himlarna över Mantegnas korsfästelse:

Det är lika oväntat som konstfullt. Himlarna blir sinnebilder för både Golgata och järnvägsstationer; delen står för helheten, metonymiskt. Framför allt blir himlarna metaforer för ofattbart lidande: Jesu död och Marcels skilsmässa från sin mor.

Som Malmberg påpekar är jämförelsen en kraftig hyberbol. Marcel kommer undan med den genom att endast antyda sambandet, en antydan som får sin motsvarighet i det mjölkvita filter Annika Lyth lagt över skyddsomslaget.