En unik företeelse i svensk modehistoria

Augusta Lundin – Haute couture på svenska
Lotta Lewenhaupt & Anna Bergman Jurell

Appell
148 sidor
ISBN 9789198496154

| Respons 2/2021 | 9 min läsning

Augusta Lundin (1840–1919) var en modeskapare av stor internationell betydelse och framstående entreprenör. Tyvärr uppvisar denna antologi stora brister. Till exempel sätts Lundins kreativa praktik inte i relation till samtida internationella modeskapare. Förlaget ska dock ha en eloge för den noggranna återgivningen av de välbevarade plaggens färger.

Berättelserna om verksamheten vid Sveriges första modehus, AB Augusta Lundin i Stockholm (1869–1939), är fler och viktigare än vi kan drömma om. Som läget är nu kan jag bara konstatera att det uppenbarligen finns tillräckligt många intressanta kreationer kvar från verksamheten för att man skall kunna sammanställa en vacker utställning av modehusets fantastiska kreationer. Efter premiärvisningen i augusti 2020 på Thielska Galleriet i Stockholm går den nu vidare först till Malmö, sedan till Göteborg under 2022. Den kulturintresserade allmänheten bjuds därmed på en unik möjlighet att se vad en svensk kvinna med internationella kontakter, hårt arbete och utomordentligt skickliga medarbetare kunde åstadkomma i den moderna modehistoriens gryning, för snart 150 år sedan. Ett av de bärande skälen var att Lundin redan på ett tidigt stadium organiserade sin verksamhet på ett sätt som stämmer väl överens med det som introducerades av Charles Frederick Worth i Paris. Där framställdes kreationerna enligt ett system baserat på textil specialisering, såsom ytterplagg, knapphålssömnad eller broderiarbete. Dagens modehus är alltjämt strukturerade på samma sätt. 

Utställningskatalogen Augusta Lundin – Haute couture på svenska vet därtill berätta att Lundin kunde genomföra denna professionalisering av sin verksamhet med hjälp av ingen mindre än Worths tidigare medarbetare och företagskompanjon, svensken Otto Gustaf Bobergh. Efter att ha etablerat Paris första modehus med engelsmannen, flyttade Bobergh tillbaka till Sverige sedan deras modeimperium tvingats stänga på grund av franska-tyska kriget 1870–1871. Väl bemedlad, energisk och med ett stort kulturintresse, förstod Bobergh att Lundin hade stora ambitioner med sitt modehus redan efter första besöket med sin hustru. Enligt katalogtexten blev han därefter snabbt Lundins mentor, vilket naturligtvis var av avgörande betydelse för modehusets framgångar. 

Insikten om kostnaden för en fullständig garderob blir knappast mindre fascinerande om man till det lägger ett kvinnohistoriskt perspektiv som innebar att kvinnorna i de högre samhällsklasserna kring sekelskiftet 1900 förväntades byta kläder upp till fem gånger om dagen.

Räkningarna på den uppenbara lyxkonsumtion (cconspicuous consumption) som många kvinnliga kunder ägnade sig åt, utgör viktig information när man vill ta reda på mer om verksamheten. Tack vare olika privat bevarade dokument vet vi ganska exakt vad kunderna betalade för de olika tjänsterna. Kostnaden för att få exempelvis en sidenklänning uppsydd uppgick till mellan 225–300 kronor, vilket i dagens penningvärde motsvarar cirka 25 000 kronor. En mer påkostad aftonklänning kunde kosta det dubbla, men det var fortfarande måttligt med tanke på att Worth i Paris kunde ta 1200 francs för en galaklänning, vilket i dag skulle betyda ungefär 120 000 kronor. Tack vare beställarfamiljernas egna arkiv kan man således få reda på mycket om den ekonomiska sidan av kundkontakterna med Augusta Lundins modehus, liksom vem som beställde de olika plaggen. Insikten om kostnaden för en fullständig garderob blir knappast mindre fascinerande om man till det lägger ett kvinnohistoriskt perspektiv som innebar att kvinnorna i de högre samhällsklasserna kring sekelskiftet 1900 förväntades byta kläder upp till fem gånger om dagen. ”Det skulle finnas runt sex olika slags ensembler, från förmiddagsklänning, visitdräkt och eftermiddagsklänning till promenaddräkt, middagsklänning och aftonklänning. Aftontoaletterna hade också olika finhetsgrad, från teaterbesök och bröllop till stor gala. Dessutom krävdes kläder för speciella tillfällen, som riddräkt, brudklänning eller sorgklänning.” (Lotta Lewenhaupt, s. 19.)

Middagsklänning med rysch och ståndkrage från 1899. Foto: Ewa-Marie Rundquist / ur privat samling.

Med tanke på att i stort sett alla dessa kategorier av plagg uppenbarligen finns bevarade med tillägg av olika typer av underkläder samt i ljuset av modehusets inter/nationella estetiska relevans är det därför stor skada att Augusta Lundins administrativa arkiv har kommit på avvägar. Sist jag hörde talas om det fanns det hos en forskare på Textilhögskolan i Borås. Det var för snart tio år sedan, men förhoppningsvis finns det fortfarande kvar någonstans och väntar på att bli studerat ur både ett mode- och näringslivsperspektiv, inte minst för att få reda på mer om den konstnärliga processen samt vilka Lundins leverantörer och anställda var. En av de viktigaste nämns i katalogen och det är August Isidor Carlson, som hade varit Boberghs närmaste man under tiden i Paris. Tillbaka i Sverige började Carlson importera sidentyger och blev känd som leverantör även till Lundins Modehus under företagsnamnet ”Sidencarlson”. När det gäller modehusets anställda vet vi utifrån den internationellt vedertagna företagsstrukturen samt jobbannonser vilken typ av specialiserade arbetsuppgifter som erfordrades inom ramen för verksamheten, men det hade varit intressant att veta mer om vilka som utförde dem.

Trots vetskapen om dessa begränsningar, blir jag nedstämd av en allmän genomläsning av utställningskatalogen. Efter drygt tio år med modevetenskap som akademiskt ämne och ett ständigt ökande antal inhemskt producerade dräkt- och kostymutställningar, är det uppenbarligen fortfarande svårt att hitta skribenter som kan skriva relevanta texter om svenskt mode och dess historia i utställningssammanhang. Det märks särskilt tydligt i detta försök att redogöra för en så svårslagen representant som Augusta Lundin och hennes unika verksamhet. Den främsta anledningen till att jag finner flertalet av de oredigerade texterna undermåliga är att de inte ens förmår lyfta fram Lundins estetiska påverkan på svenska kvinnors sätt att klä sig, trots att hon fanns med i centrum när västvärlden på allvar började skapa och skriva modehistoria i slutet av 1800-talet. Här finns helt enkelt inga som helst jämförande dräktanalyser som sätter Lundins kreativa praktik i relation till andra internationella modeskapare vid tiden. En kort tid efter att hon öppnade sin syateljé på Malmskillnadsgatan i Stockholm 1867 fick Lundin exempelvis unik och direkt tillgång till Worths originalmodeller i Paris för sin svenska kundkrets, vilket inte bara vittnar om goda affärsförbindelser och höga ambitioner, utan också om ett känsligt och intuitivt väderkorn för mode. Den eftersläpning och förenkling av svenskt klädmode som ofta lyfts fram i historiska framställningar, nyanserades alltså kraftigt i och med Lundins inträde på modescenen, vilket borde ha blivit belyst i en komparativ text, inte minst därför att vi också vet att Lundin, men även systern och medarbetaren Antonia, åkte till Paris minst två gånger om året för att ta till sig det senaste modet.

Den begränsade tillgången på fakta om den konstnärliga verksamheten på Lundins modehus och oförmågan till komparativa stilanalyser döljs av att de medverkande författarna i stället grävt ner sig i att utifrån ett biografiskt perspektiv berätta om Lundins fantastiska yrkeskarriär. Den slarviga redigeringen av texterna och deras låga verkshöjd samt bristerna i det allmänna redaktionella arbetet med uppställningen av katalogens manus gör mig dock återigen besviken. En av de viktigaste uppgifterna för en redaktör av en antologi (vilket detta trots allt är) är att motverka onödig repetition av samma kunskap mellan de olika texterna samt onödig återpublicering av redan kända texter till förmån för nyare rön. Här flödar bägge. En annan prioritet är att säkerställa att texterna är skrivna på god svenska med ett tydligt språkbruk. Flertalet texter i katalogen präglas av ett journalistiskt förhållningssätt som i stället förminskar materialets betydelse. Kvalitetsskillnaden märks speciellt tydligt när man läser Maria Carlgrens eller Patrik Steorns akademiska texter som karaktäriseras av en välstrukturerad och ändå lättillgänglig förmedling av intressanta uppgifter. I deras fall har dock texternas vetenskapliga kaliber raserats, liksom den egentliga betydelsen av katalogens utmärkta referenslista, eftersom man frångått principen om fotnoter i texterna. För att ha någon som helst möjlighet att vara internationellt giltiga i dräktsammanhang måste även svenska katalogbidrag utgå från denna princip och eftersträva internationell standard. 

Augusta Lundins ateljé. Brunkebergstorg 2, tidigt 1900-tal. Foto: Stockholms stadsmuseum.

Min stränga läsning beror på att Augusta Lundin är en unik företeelse i svensk modehistoria och kanske den enda av verkligt stor internationell betydelse. I ljuset av att hon i katalogen beskrivs i så avgörande termer som ”Sömmerska”, ”Modeföretagare”, ”Modedirektris”, ”Modeskapare”, ”Modeorakel” och ”Pionjär.” förstår vi också att hon är en viktig del av tidig svensk industrihistoria och kvinnors entreprenörskap. 

Ett flertal bilder i katalogen vittnar dessutom om att de fysiska kreationerna från hennes modehus är välbevarade, internationellt konkurrenskraftiga och intressanta att studera. Dessvärre är katalogens ”konstnärliga” bilder därför också de minst givande, delvis på grund av att de blivit svårt vanställda av svarta textrutor som täcker delar av dem. Ett annat skäl är att man även i tryckt form behöver se hela plagget för att kunna skapa sig en uppfattning om det. Den okulära informationen för den genuint dräkt- och modeintresserade läsaren finns därför i museernas dokumenterande bilder av deras eget innehav. Frånvaron av handfasta dräktanalyser av det slag man ofta ser i internationella utställningskataloger leder också till att Anna Bergman Jurells text om den ”intrikata insidan” framstår som den viktigaste i hela publikationen. Hennes iakttagelser av den avancerade klädsömnadens praktik ger många ledtrådar även till den estetik som präglade modet under olika epoker. 

Augusta Lundin – Haute couture på svenska har därutöver ytterligare två stora plus i form av den generösa ordlistan med förklaringar av sömnadstermer, material och kvaliteter. Den andra elogen gäller förlagets noggrannhet med återgivningen av plaggens färger, vilket är speciellt tacknämligt med tanke på hur mycket av deras faktiska kulör som går förlorad i den av bevarandeskäl reducerade belysningen i utställningen. Tack vare Lundins kvalitetsmedvetenhet (som innebär att modehuset arbetade i stort sett enbart med naturmaterial) i kombination med en omsorgsfull förvaring av plaggen, har många kreationer bevarats i nästintill originalskick för eftervärlden. I vissa fall handlar det om att arvtagarna har förstått deras inneboende värde och antingen själv bevarat dem, som i fallet med friherrinnan Anna Beck-Friis, eller, som i fallet med grevinnan Blanche Bondes garderob, i stället haft förstånd att donera dem till en museisamling. En annan fantastisk vinst, helt omöjlig att vare sig förutspå eller förhindra med tanke på hur vanligt det har varit att sy om kläder för nya ändamål, är att flertalet plagg verkar ha kvar sin ursprungliga formgivning. 

Med detta sagt bör ansträngningarna att hitta och genomlysa Lundins företagsarkiv vara en prioritet bland svenska modeforskare, inte minst eftersom AB Modehuset Augusta Lundin framstår som det självklara valet för invigningsutställningen på ett framtida svenskt modemuseum.

Relaterat

Sociala medier skakar om modevärldens hierarkier

Karin Winroth undersöker här två unga kvinnor som lyckats inom modets sfär som bloggare och som affärskvinnor. De representerar den utveckling som tvingat modevärlden att öppna sig för influerare. Men...


Boel Ulfsdotter

Boel Ulfsdotter är docent vid Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark