En Voltaire värdig vår tid

François-Marie Arouet (1694–1778), eller Voltaire som han själv kallade sig och som han blev känd som, var en av de viktigaste personerna under Upplysningen på 1700-talet. Han blev tidigt berömd över stora delar av Europa, inte minst för sin vassa penna. Han befann sig i skärningspunkten för ett flertal av de debatter, ämnen och intellektuella gräl som kännetecknade perioden, låt vara att han i flera frågor knappast tillhörde de mer radikala företrädarna för upplysningens idéer. Till detta bidrog inte minst att han var verksam i flera olika genrer, gisslade både världsliga och kyrkliga auktoriteter och gärna frotterade sig med (vad han uppfattade som) upplysta monarker. Inte minst var han en stridbar förkämpe för tolerans i religiösa frågor och ytterst kritisk mot den katolska kyrkans kvarvarande starka inflytande i det franska samhället, en kamp som kanske framför allt bidragit till hans senare rykte som en upplyst föregångare och förnuftets försvarare – och för andra som nästintill Antikrist.

Voltaires berömmelse vilade inledningsvis på hans i dag stendöda men i samtiden mycket uppskattade teaterpjäser, ett versepos om den förhållandevis tolerante franske kungen Henrik IV samt ett antal dikter som uppfattades som tillräckligt provocerande för att rendera honom en tid i Bastiljen. Likt flera andra kritiker av det franska enväldet lockades Voltaire av den engelska konstitutionella monarkin och dess maktdelning till skillnad från den franska absoluta kungamakten, något som förstärktes av en tvåårig vistelse i England. Ett viktigt resultat av denna vistelse blev den i hemlandet kontroversiella skriften Filosofiska brev. Engelska tänkare som Bacon, Locke och Newton prisades framför franska tänkare samtidigt som de religiösa förhållandena i England berömdes. »Om det bara fanns en religion i England skulle det bli tyranni, om det fanns två skulle de skära strupen av varandra; här finns det trettio och de lever i fred.« Särskilt riktade sig Voltaire mot den i Frankrike dominerande filosofi som grundade sig på Descartes verk. I stället tog Voltaire starka intryck av Newtons teorier och blev senare på 1730-talet tillsammans med sin älskarinna och matematikern Emilie de Chatelet en viktig introduktör av Newtons verk i Frankrike; hon översatte i samband med det dennes Principia Mathematica till franska.

Trots sin kritik av den franska kungamakten fascinerades Voltaire av flera av samtidens absoluta monarker i Europa, envåldshärskare som Fredrik II av Preussen och Katarina den Stora av Ryssland. Han satte sitt hopp till vad han uppfattade som upplysta despoter, bara en sådan hade, menade Voltaire, kraft och möjlighet att modernisera sina länder, inte minst genom att tukta en motsträvig adel och kyrkans maktanspråk. Fredrik såg sig gärna som en upplyst härskare, i alla fall i religiösa frågor, och lockade flera viktiga fransmän till sitt hov i Berlin; så även Voltaire under fyra år, en vistelse som pendlade mellan vänskap och ömsesidigt avståndstagande, men de båda upprätthöll likväl en livslång brevkontakt. Inställningen till såväl Fredrik som Katarina vittnar om både naivitet inför deras reformvillighet och överdriven tilltro till deras upplysta politik; trots sin kritik mot krigförande furstar ursäktade Voltaire ändå Fredriks krigshandlingar. Under en period var han fransk rikshistoriograf och författare till historiska verk om Karl XII (ett verk av en »ärkelögnare«, enligt en samtida svensk), Ludvig XIV samt inte minst den mer originella Essais sur les mœurs et l’esprit des nations, som i efterhand har betraktats som ett kulturhistoriskt pionjärverk.

Trots sin kritik av den franska kungamakten fascinerades Voltaire av flera av samtidens absoluta monarker i Europa, envåldshärskare som Fredrik II av Preussen och Katarina den Stora av Ryssland.

En våldsam jordbävning i Lissabon 1755 var en allvarlig motgång för tidens framstegstro och gav upphov till Voltaires i dag säkert mest lästa verk, Candide. Här driver han med framför allt filosofen Leibniz föreställning om att Gud skapat den bästa av världar. Vid denna tid kom han även att värvas som skribent av Denis Diderot för att skriva ett antal artiklar i den epokgörande stora Encyklopedien, som den senare redigerade tillsammans med matematikern d’Alembert, tills samarbetet avbröts. Voltaire delade inte Diderots skarpa religionskritik och materialistiska natursyn. Över huvud taget var Voltaire kritisk mot många av sin samtids tänkare, inte minst Rousseaus civilisationskritik och d’Holbachs ateism, som han kom att polemisera starkt mot under slutet av sitt liv.

Hans sista decennier bestod framför allt av en kamp mot den katolska kyrkans inflytande, inte minst dess uppseendeväckande roll i ett antal rättegångar och dödsdomar som utdelades på mycket vaga grunder. Så blev Voltaire en av tidens starkaste förkämpar för religiös tolerans. Ändå var han som nämnts allt annat än en fullfjädrad fiende till religionen; han trodde på en Gud som skapat de lagar som världen styrs av. Det han vände sig emot, som många andra vid tiden, var alla de vidskepelser och utanverk som kyrkan, särskilt den katolska, givit upphov till sedan kristendomens begynnelse. Men för den breda obildade massan dög den traditionella religionen gott.

Att en person som Voltaire är värd att uppmärksamma och att han blivit föremål för ett stort antal biografier är således inte förvånande, men det är ingen lätt uppgift att skriva sådana. Förutom skriverier i ett stort antal olika genrer var han en mycket flitig brevskrivare; den nyligen avslutade samlade utgåvan av hans verk utgörs av hela 204 band. Dessutom är sekundärlitteraturen om både huvudpersonen och hans tid enorm och oöverblickbar. Så den hugade biografiförfattaren tvingas av nödvändighet att vara ytterst selektiv. Vad är värt att ta upp? Vilka ämnen ska stå i fokus? Hur mycket av samtiden och dess intellektuella liv behöver redovisas? Och så vidare.

Ändå är vi inte svältfödda med biografier över Voltaire på senare år; bara på svenska finns böcker av Olof Nordberg (1979) och Carl-Göran Ekerwald (2002) samt en översatt volym av Nicholas Cronk från 2018. Till dessa sällar sig nu Stellan Ottosson, som enligt egen uppgift ägnat sig »monomant« åt Voltaire i flera år. Vilken Voltaire tar då Ottosson fasta på? Givetvis redogörs mer eller mindre utförligt för alla viktiga episoder i hans liv och tänkande, med stor tonvikt på striden mot kyrkan och den katolska religionen under hans sista två decennier. Introduktionen av Newton är med, de historiska verken och Candide likaså. Meningskiljaktigheterna med Rousseau får stort utrymme, de med Diderot i gengäld desto mindre. Likväl är det inte den intellektuella sidan av Voltaire eller upplysningen som Ottosson främst intresserar sig för; det är framför allt personen Voltaire som står i fokus – familjebakgrund, kärleksaffärer (ibland av ren skvallerkaraktär; så sägs han ha varit »lågsexuell«), intrigerande vid Fredrik den Stores hov, insmickrande brevväxling med Fredrik och Katarina i Ryssland, den långa relationen med systerdottern, som senare blev hans hushållerska. Till det kommer de politiska skandaler han blev invecklad i, föranledda av hans polemiska skriverier. Man får även veta mer om hans personliga hygien, inklusive tand- och tarmproblem, än man önskar. Samarbetet med Emilie Chatelet handlar till största delen om kärleksrelationen mellan dem och deras affärer med andra personer och i väldigt ringa grad om det gemensamma arbetet med att introducera Newton och kritiken av Descartes. Konflikter med andra upplysningstänkare som Diderot och Rousseau förefaller mer handla om avund och rivalitet än om intellektuell oenighet. 

Ottosson väjer inte för att skildra negativa sidor av Voltaires person: hyckleri, fåfånga, dubbelspel, inte minst med Fredrik, naivitet, cynism och antisemitism. Voltaire var ingen systembyggare, utvecklade inga egna teorier, var ingen systematisk tänkare. Han var knappast filosof, varken i samtidens eller vår tids mening, utan snarare en opinionsbildare och samhällsdebattör. Inte heller var han särskilt typisk för upplysningen, menar författaren, utan tillhörde dess högerflank, vilket bland annat kom till uttryck i hans syn på »pöbeln«, den stora massan, som han inte hade mycket till övers för. Alla skönhetsfläckar till trots, är det likväl något av ett hyllningsporträtt som bjuds. Voltaire sägs »mer än någon annan« ha bidragit till att förändra Västeuropa genom sin kamp för tolerans.

Ottosson är väl inläst på litteraturen om Voltaire, men mindre på hans samtid och Upplysningen i stort. Detta gör att skildringen av den samtida intellektuella kontexten blir minst sagt översiktlig. Till bokens förtjänster hör dock den rika förekomsten av citat ur Voltaires skrifter; de allra flesta av de mest kända citaten är med. Sammantaget ges på så sätt en god överblick över hans vassa penna. Ottosson tar även stor hjälp av tidigare biografier och ger en del korta stickprov på hur Voltaire uppfattats genom tiderna. Till de mer problematiska sidorna, förutom vad som redan nämnts, hör ett antal olyckliga anakronismer (Frankrike var inte en polisstat på 1700-talet), en inte sällan oklar kronologi, ett antal mindre givande utvikningar, men framför allt saknas källhänvisningar till citat och andra uppgifter. Bilden av Rousseau är dessutom förlegad, det duger inte alls att förlita sig på Bertrand Russells syn på honom.

Enligt förlagets förhandsreklamär detta en Voltaire för vår tid. Det stämmer kanske, men förmodligen inte så som man tänkt sig. I den utsträckning vår tid kännetecknas av en fokusering på celebriteter, deras personliga egenheter och kärleksliv, av skvaller, spekulativa eller tvivelaktiga utsagor, apokryfiska anekdoter och hycklande hyllningar till despoter och deras dubbelspel, då är förhandsreklamen riktig. Men den som önskar mer utmanande kost och vill veta mer om författarskapet och dess roll under upplysningen bör nog gå någon annanstans.

Publicerad i Respons 4-5/2022.