Enade vi falla

Hur ska EU lösa sin kris? Många hävdar att det var ett misstag att införa en valutaunion utan en politisk union. Men opinionen bland Europas folk tycks inte vara för ett sådant steg; snarare förefaller det nationella perspektivet förstärkas och motsättningarna mellan folken öka. För närvarande tycks krishanteringen mest handla om att kick the can down the road, som amerikanerna säger – alltså skjuta de grundläggande problemen framför sig. Ska EU retirera eller ta steget framåt mot en politisk union? Båda dessa uppfattningar finns företrädda i antologin Demokrati eller kapitalism? – Europa i kris som innehåller bidrag från ledande tyska intellektuella. Polerna i debatten representeras av sociologerna Jürgen Habermas och Wolfgang Streeck.

Den senare, som skrivit de flesta bidragen i boken, är bekant för Respons läsare genom recensionen av hans bok Köpt tid i nr 1/2014 och en intervju med honom i nr 2/2014. Det torde därför inte komma som någon överraskningar att han pläderar för en reträtt från valutaunionen och en förstärkning av nationalstaternas förmåga att föra en politik som motverkar de globala marknadskrafterna. Euron har immuniserat marknaden mot korrigeringar, som till exempel devalveringar, vilka skulle kunna ge de mindre konkurrenskraftiga ekonomierna andrum. Det var ett misstag att föra samman ekonomier som är så olika och skillnader kommer inte att försvinna inom överskådlig framtid. Europas länder har sätt att bedriva ekonomi som skiljer sig i grunden.

Det är vidare enligt Streeck svårt att se hur en politisk union ska kunna ge en bättre kontroll över det globala kapitalet. Och framför allt ter en union sig orealistisk med tanke på de stora skillnaderna mellan länderna. Streeck pekar på att om en etablerad nationalstat som Belgien håller på att falla isär, hur svårt ska det då inte vara att ena Nord- och Sydeuropa? Risken finns att fortlöpande utjämningsbidrag till Sydeuropa överanstränger de nordeuropeiska väljarnas solidaritet samtidigt som de sydeuropeiska väljarna upplever sig satta under förmyndarskap.

Den namnkunnige Jürgen Habermas betecknar detta som ”nostalgi”, eftersom marknadernas globalisering enligt honom är oåterkallelig. Skillnaderna inom Europa sägs vara en rikedom, inte en begränsning, och traditionella identiteter är hur som helst bara konstruerade. EU måste gå mot en övernationell demokrati som tillåter ett gemensamt regerande utan en federal stat. Detta gör det möjligt för intressena att organisera sig i fraktioner över nationsgränserna.

Hur ska man då reducera motsättningarna? Habermas svarar på sitt typiskt abstrakta sätt: ”Denna övernationella vidgning av den statsmedborgerliga solidariteten är en läroprocess som bara kan försiggå i ett civilsamhälleligt kommunikationssammanhang som har utvidgat sig i motsvarande mån.” Jag utlyser härmed en pristävlan bland Respons läsare: den som kan förklara vad detta innebär mer konkret vinner mitt exemplar av Demokrati eller kapitalism med understryktningar och – i och för sig rätt svårlästa – marginalanteckningar. Jag har svårt att se att Habermas egentligen befattar sig med problemen med de djupgående skillnaderna i politisk kultur och sätt att organisera ekonomierna. Att identiteter är konstruerade hindrar dem inte från att vara både varaktiga och verkningsfulla. Man borde vidare vara försiktig med att betrakta globaliseringen som oåterkallelig. Världen var globaliserad före första världskriget och vi vet vad som hände sedan.

Kay Glans är chefredaktör för Respons.