Enastående bok om kvinnligt skrivande på tröskeln till det förmoderna

Under Renässansen i Italien myllrade det av kvinnliga konstnärer och författare. En av de mest framgångsrika var Gaspara Stampa (1523–1554), som sprängde gränserna för alla litterära och sociala konventioner. Hon har under perioder varit bortglömd men lyfts nu åter fram i ljuset av Johanna Vernqvist i boken Poeten Gaspara Stampa. Vernqvist har träffat helt rätt i denna hennes första populärvetenskapliga bok. Här finns en kombination av solid kunskap om tiden i kombination med en blomstrande skildring av Stampas lyriska värld. Detta är också en tid som vi kan känna igen oss i, nu när vår omvärld på många sätt tycks mörkna.

När slutade egentligen medeltiden? Och när började renässansen? I Frankrike, som gärna framhåller sin lysande renässanskultur, brukar sägas att perioden började när landet repade sig under 1400-talets andra hälft, efter det fruktansvärda hundraårskriget. Årtionden av krig, pestepidemier och hungersnöd följdes nu av en ganska stabil period som tillät att kulturen blomstrade. Men vid det laget hade ju renässansen redan länge varit en italiensk angelägenhet…

Själva ordet betyder återfödelse, och det är just en sådan – av antikens lysande kultur – som eftersträvas i renässansens Italien från 1300-talet och en lång period framåt. Mäktiga släkter som husen Medici, Este, Borgia, Sforza och Gonzaga väcker antikens filosofer, poeter och hjältar till liv. Det antikt grekiska och romerska blir den röda tråden hos alla de målare, författare, poeter, arkitekter och musiker som dessa släkter stöttar: Da Vinci, Tizian, Perugino, Battista Spagnoli, Rafael, Andrea Mantegna, Bandello, Ariosto, Baldassare Castiglione, Giulio Romano, med flera. Ofta gör sig renässansen påmind i vår egen vardag, nästan utan att vi tänker på det, när namn på stora män som Shakespeare, da Vinci, Columbus och Vasa dyker upp i olika sammanhang. Men denna period är minst lika intressant för sina färgstarka kvinnor. Under 1500-talet och ett par angränsande årtionden finner vi över 30 kvinnliga furstar i regerande ställning i Europa, vilket saknar motstycke i vår historia. Under renässansen myllrar det dessutom av kvinnliga författare och konstnärer, inte minst i Italien. 

Vernqvist skildrar Stampas liv och verk, samtidigt som hon sätter in poeten i hennes historiska kontext – och som hon gör det!

En av de mest framgångsrika av dessa är Gaspara Stampa (1523–1554), som i sin samtid jämförs med både Petrarca och den antika poeten Sapfo. Men Stampa, som mycket väl vet sitt värde som lyriker, sångerska och musiker, utmanar dessa giganter: Hon spränger gränserna för alla litterära och sociala konventioner. Stampa har under perioder varit bortglömd, men nu lyfts hon fram i ljuset igen i flera sammanhang, inte minst i boken Poeten Gaspara Stampa – En kvinnas röst i renässansens kärlekslyrik. Bakom detta enastående verk står författaren och forskaren Johanna Vernqvist, fil. dr i litteraturvetenskap och verksam vid Linköpings universitet. Vernqvist skildrar Stampas liv och verk, samtidigt som hon sätter in poeten i hennes historiska kontext – och som hon gör det! 

Att skriva populärvetenskap är inte lätt, men Vernqvist lyckas träffa helt rätt redan i debuten. Här finns hela undervegetationen av solid kunskap som hela tiden gör sig påmind, men utan att skymma den blomstrande skildringen av Stampas lyriska värld. Den präglas av förälskelse och längtan, svek och begär. I fonden finns kampen om vilken världsbild som skall gälla: kyrkans, eller den profana. Vernqvist visar hur det sinnliga – för att inte säga erotiska – ges ny plats genom de nyplatonska strömningarna, och hur de omåttligt rika italienska släkterna blir en faktor som på alla plan hotar kyrkans makt. 

Dessa framgångsrika borgare blir möjliggörare av de sammanhang där de starka, begåvade renässanskvinnorna kan ta plats, de kulturella salongerna. Dessa fanns på många håll, men inte minst i Venedig – denna mångfaldens högborg – dit Gaspara Stampa flyttar år 1531 från Padua. Hon kommer med sin mamma Cecilia som är änka, en syster och en bror. Pappan, juvelhandlaren Bartolomeo, är alltså död. Familjen har släkt i Venedig och Cecilia hoppas därför kunna ge sina barn en dräglig tillvaro i staden. Även om flyttlasset inte går så långt, kommer de till en annan värld. Det storslagna Venedig är svindlande med alla sina kanaler, palats och hemlighetsfulla labyrinter. 

Vid tiden för familjen Stampas flytt till staden – 1530-talet – börjar den sakta förlora något av sin betydelse som handelsstad. Men republiken Venedig är fortfarande mäktig, med över två miljoner undersåtar i de territorier den lagt under sig. Där ingår Gasparas hemstad Padua. Venedig kan fortfarande kallas La Serenissima, den mest lysande. Staden lockar till sig konstnärer, arkitekter, författare och kompositörer. Dessutom, vilket är avgörande, har den nya boktryckarkonsten snabbt utvecklats här. Pressarna går varma. 

Det är klokt av Gasparas mor att slå sig ner i just Venedig, en plats för gränsöverskridare och utmanare av konventioner. Normen är att konsten och litteraturen som så mycket annat tillhör männen, men det är inte hela bilden. Gränserna flyttas. Både Gaspara och hennes syskon får närvara när deras mamma arrangerar salonger i Venedig. Tillställningarna, med högläsning och musikaliska framträdanden, kallas ridotti. Mamma Cecilia är en hyfsat förmögen änka och kan se till att hennes barn får den bästa utbildning som finns att tillgå. Barnen visar sig vara begåvade. Om Gaspara som barn kan vi läsa att hon har en kvick tunga, en ängels röst och att hon är skicklig med lutan. Eftersom den salong Cecilia håller blir framgångsrik kommer hela den venetianska kultureliten och gäster från övriga Europa över deras tröskel. Cecilia och hennes barn får därigenom också tillgång till andra salonger och akademier. I Venedig lever akademier och boktryckerier i symbios. 

Familjen Stampa deltar i salongerna som kallas ridotti, men också i de mer informella tillställningar som går under namnet cenacoli. Även här samlas Venedigs intellektuella under lättsamma former, musiker, poeter, konstnärer och vetenskapsmän om vartannat. På plats finns också förläggarna, som ser till att deras alster når en bredare publik i staden och vidare ut i världen. De flesta som står värd för salongerna är män (Marcantonio Trevisan, Domenico Venier, Antonio Zantani, med flera). Men det är ändå möjligt för en kvinna som Cecilia Stampa, Gasparas mamma, att ta för sig. 

Den antika världens mytologi är central i Gaspara Stampas bildvärld, liksom den är för hela Europas privilegierade kvinnor vid denna tid. Så låter exempelvis vår egen drottning Kristina – som kallats ”den sista renässans-fursten” – sig porträtteras som Minerva/Athena, vishetens och vetenskapens gudinna, och franska drottningar identifierar sig gärna med Diana/Artemis, jaktgudinnan. Tidens pjäsförfattare och poeter hämtar sina historier ur antikens berättelser. Renässansens konstnärer lyfter gärna fram hjältinnor ur Ovidius Metamorfoser och ur Bibeln och framställer självständiga, mytiska kvinnor som Judit och Daphne. Den gammaltestamentliga Judit skär halsen av tyrannen Holofernes och nymfen Daphne förvandlas till ett lagerträd för att undkomma guden Apollons ovälkomna tafsande…

Ett avgörande drag hos Stampa är att hon aldrig gör sitt kvinnliga diktar-jag till ett objekt, utan till ett kraftfullt, genialiskt subjekt. Vernqvist visar att Stampa inte anser sig stå sida vid sida med någon – inte ens Sapfo. Den talang och inspiration som föds ur kärlekens flamma överträffar alla andras: 

Ur min levande flamma / föds något så unikt / som inte har sin likhet hos någon annan kvinna. För när han säger att / den falnar något, tilltar den i mig. / Så underbar är han som tänder den, och betet så ljuvligt. / Och, även om seden är / att den här elden är förtärande / får jag näring av den, men förtärs av tanken på / att elden skall försvinna. 

Dessa rader, hämtade ur Stampas Rime, visar hur hon gör den åtrådde mannen till objekt. Vernqvist visar på vilka sätt Stampas lyrik är unik, även för tiden. Det rör sig om erotiskt laddade kärleksdikter, där föremålet för längtan är en man och inte en kvinna. Det är i Sapfo, men även rent fiktiva hjältinnor från antiken, som Gaspara hittar sina förebilder. Hon utmanar både Sapfo och Petrarca. Där den senare ber om barmhärtighet och förlåtelse, skriver Stampa att hon inte tänker be: hon söker ära! Hon vill bli tagen för en storslagen poet, inte för någon som läsaren skall tycka synd om. Gaspara Stampa skriver: 

Ära, inte förlåtelse genom mina tårar, önskar jag uppnå hos de välborna.
Ära, och inte förlåtelse, ty det som orsakar mina tårar är av upphöjt slag.
Jag hoppas det finns kvinnor som rörs att säga:
Hur lycklig är inte hon, vars lidande är av så ädel natur.

Medan Petrarca (1304–1374), i den allra första dikten i sina klassiska Canzoniere slår fast:

Hos den som försökt att älska, barmhärtighet hoppas jag finna – ej bara förlåtelse 

I renässansgiganten Petrarcas poesi förväntas kvinnan vara ett stumt föremål för tillbedjan och åtrå. Men som Vernqvist så förtjänstfullt visar, gör Gaspara Stampa alltså sig själv till subjekt och en dyrkad man till objekt. Detta slår samtiden med häpnad. Den förtärande passion som Stampas verk så stilsäkert och träffande skildrar, och som gjort att hon kallats en av Italiens största poeter genom tiderna, väcks av en man i hennes närhet. När hon är i 25-årsåldern blir hon djupt förälskad i adelsmannen Collaltino de Collalto. Till en början verkar hennes heta känslor besvarade. Men omständigheterna är inte till det unga parets fördel. Hans familj anser inte att han kan gifta sig med någon från en lägre samhällsklass. Och dessutom är han bortrest under långa perioder på grund av sina militära uppdrag. 

Redan från början finns en obalans i relationen: hon brinner, medan hans känslor tycks betydligt svalare. Efter tre år lämnar han henne för gott och den frustration och oro hon känt övergår nu i den allra djupaste förtvivlan. Hon överväger alternativen att gå i kloster eller att ta sitt liv. Hon identifierar sig med stora tragiska figurer i den grekisk-romerska mytologin, som Medea och Dido. Den trolldomskunniga prinsessan Medea blir (i förenklad version) så galen av sorg när Jason gifter sig med en annan att hon mördar sina egna söner och Karthagos krigardrottning Dido kastar sig på sitt svärd, alternativt bestiger ett brinnande bål, när Aeneas överger henne (i ännu mer förenklad version). Med antikens olyckliga hjältinnor som förebilder skildrar Gaspara Stampa hur även den starkaste kvinna kan brytas ned av en destruktiv relation och obesvarad kärlek. 

Men på en viktig punkt skiljer sig litteraturen från verkligheten. I den poesi hon inspireras av, håller den övergivna kvinnan fast vid sin kärlek till den svekfulle mannen för evigt – eller tar livet av sig. Gaspara däremot går varken i kloster eller i sjön. I stället tar hon sig så småningom, trots sitt blödande hjärta, en ny älskare, Bartolomeo Zen. Detta faktum, att hon för öppen ridå älskar två män men aldrig gifter sig, har fått rykten att surra genom århundradena: är Gaspara Stampa i själva verket en professionell kurtisan? Detta kan vi inte veta, men omöjligt vore det i alla fall inte. 

I den poesi hon inspireras av, håller den övergivna kvinnan fast vid sin kärlek till den svekfulle mannen för evigt – eller tar livet av sig.

Johanna Vernqvists varsamma penseldrag målar i boken upp hur Gaspara Stampa lever i en lysande tid. Men denna period var också pestens. Människor dog som flugor. Hela byar och städer var nära att utplånas. Och inte nog med allt lidande. Folk hade dessutom fruktansvärt tråkigt när den livsfarliga smittan slog till. Karnevaler och andra festligheter ställdes in, utegångsförbud infördes. Själva begreppet karantän kommer från italienskans quarantena och betyder ”fyrtio dagar(speriod)”. Uttrycket skapades just i renässansens Venedig, efter krav på att fartyg som anlänt från fjärran länder skulle ligga isolerade ute på redden i fyrtio dagar innan besättningens släpptes in i hamnen och i land. Efter fyrtio dagar kunde staden vara säker på att det inte fanns någon pest eller annan smittsam sjukdom ombord. Resor förbjöds ofta helt under epidemierna. Men människor kände sig inte bara oroliga för sina liv och sitt uppehälle. De drabbades också av leda. 

I Boccaccios Decamerone – som publicerades under den tidiga renässansen – flyr tio ungdomar digerdödens härjningar i Florens. De isolerar sig i ett hus utanför staden, och för att få de ändlösa dagarna i karantän att gå, berättar de historier för varandra. Många är skildringarna om hur folk saknar samvaron och festerna lika mycket som hälsan och arbetet, när pesten slår klorna i just deras trakter. Och många är de som gör som i Decamerone, hittar sätt att fortsätta med kulturen, leken och festen under de former som är möjliga för att hålla modet uppe och hitta en motståndskraft mitt i tragedin. Renässansen präglades ju inte bara av pesten, utan också av krigen, flyktingströmmarna, natur- och hungerkatastroferna. 

Här kan vi känna igen oss i vår egen tid, där vår omvärld på många sätt tycks mörkna alltmer. Här kan kulturen, om vi låter den, bli till en allvarsam lek i en svår tid, och till en livsviktig del av en motståndsrörelse: Skratt, samvaro, musik och dikt kan bli vapen i kampen mot oron, likgiltigheten och ledan. 

Italienarna som sjöng tillsammans från sina balkonger under corona-krisen kommer att gå till historien. Och genom denna vår historia, ända från tröskeln mellan medeltid och vår moderna tid, når oss – tack vare Johanna Vernqvists glimrande bok – Gaspara Stampas ögonblicksbilder, där Amors krafter segrar, där hjärtan blöder. Och där starka kvinnor tar för sig och hittar sina egna vägar – framåt!