Entreprenören som blev revolutionär

Facebook spelade en stor roll under revolutionen i Egypten. Wael Ghonom spelade en central roll och tillämpade ett marknadstänkande som han lärt sig som anställd på Google.

Han har framställts som en frontfigur för revolutionen i Egypten, men själv hävdar 31-årige Wael Ghonim att den egyptiska revolutionen var ledarlös. ”Jag var bara en kille med lite marknadsföringserfarenhet som startade en Facebooksida”, försäkrar han modest. Sidan Ghonim här refererar till är det Facebookevenemang som initierade den folkliga revolt som utmynnade i president Hosni Mubaraks avsked från makten. I en direktsänd intervju från Tharirtorget, strax efter Mubaraks avgång, lovordar Ghonim internet som revolutionens frälsare och kungör att han planerar skriva en bok som ska berätta om den roll de sociala medierna spelade för den egyptiska revolutionens framgångar.

Revolution 2.0 börjar som en nattsvart thriller. Ghonim sitter fastkilad mellan två män i en bil som svänger och kränger. Handklovarna spänner åt. Hans ögon är förbundna. Han är rädd. Han tänker på sina barn. Sen blir han utknuffad, slagen och utskälld och därefter instängd i en kylig fängelsecell. Han är inte den förste att bli bortförd och brutalt misshandlad av egyptisk säkerhetspolis. Många är de som mött värre öden än så. En av dessa, 28-åriga Khaled Said, dog av de skador han fick då två polismän i juni 2010 krossade hans skalle mot en betongvägg. Bilder som visar resterna av hans vanställda ansikte spreds snabbt över nätet och gjorde många unga egyptier bestörta, däribland Ghonim, som vid åsynen av Saids skador med ett ryck vaknade upp ur sin politiska apati. Före Saids uppmärksammade död var Ghonim en ung man som i stort sett var ointresserad av politik, som hellre fokuserade på familj och karriär och satsade allt på drömjobbet som marknadschef på Google. När han stirrade på Saids sönderbultade käkben förändrades dock hans inställning och Ghonim bestämde sig för att via nätet börja sprida information om Saids fall i syfte att skapa debatt. ”Jag kunde inte bara stå och se på när så allvarliga orättvisor begicks”, konstaterar han och beskriver hur han under anonym identitet lade grunden för Facebooksidan ”Kullena Khaled Said” (Vi är alla Khaled Said).

I det första inlägget förklarar Ghonim med en vädjande ton att ”idag dödade de Khaled. Om jag inte gör något för hans skull kommer de döda mig imorgon”. I takt med att sidans medlemmar blev allt fler blev Ghonim själv allt djärvare. I samarbete med andra nätaktivister manade han vid flera tillfällen under hösten 2010 till tysta gatuprotester mot polisbrutalitet. I slutet av december drog revolterna i Tunisien i gång. ”Nu hade vår stolthet blivit utmanad”, skriver Ghonim, ”Tunisien hade tagit ledningen i strävan efter frihet. Det var en injektion.” Injektionen var så kraftfull att den fick Ghonim att via Facebook bjuda in till samlad nationell protest den 25 januari 2011. Gensvaret från de egyptiska Facebook-användarna kom direkt och information om den planerade protesten spreds som en löpeld över nätet. När de tusentals protestanter som den 25 januari hade samlats på Tharirtorget stegvis ökade till tiotusentals, var Ghonim redan instängd i Säkerhetstjänstens fängelsecell. Det hann gå 11 dagar innan han blev frisläppt. Då var hans hemlighet avslöjad och det var nu allmänt känt att det var han som hade legat bakom det Facebookevent som initierade 25-januariprotesterna. På Tharirtorget möttes Ghonim av jubel från demonstranterna och medier från alla håll började genast rycka i honom för att söka svar på frågor om upprorens tidiga mobilisering.

Ghonims story är sannerligen häpnadsväckande men Revolution 2.0 är i sig ingen litterär sensation. Det som till en början liknar en nervkittlande actionrulle övergår gradvis till en tradig rundvandring, där Ghonim steg för steg visar vägen till allehanda inlägg, dialoger och ”kampanjer” på Facebook. Ambitionen att beskriva den roll de sociala medierna spelade för den egyptiska revolutionen är minutiöst genomförd på ett sätt som gör att Ghonim förlorar sig i detaljer och missar de stora sammanhangen. Ghonim skriver själv att det ”här är en personlig minnesbok och inte någon omfattande historisk redogörelse”, men även försöket att väva samman sin personliga historia med framväxten av Egyptens nationella opposition haltar rejält. Det känns mer konstlat än självklart. Det är särskilt svårt att förhålla sig till Ghonims förbehållslösa hyllningar av sin arbetsplats Google, som han pompöst beskriver som ”ett företag som jag tyckte förkroppsligade den jag var”. Samtidigt är det just där det bränner till. Google må vara ett företag som inte i alla läger gjort sig känt för att stå upp för rätten till fri informationsspridning, men Ghonim är inte heller en kille med fötterna rotade i kritisk aktivism.

För ett par månader sedan skrev Wael Abbas, en mycket namnkunnig egyptisk bloggare, en dråplig kommentar på Twitter: ”Wael Ghonim = Hannah Montana of sensa­tionalist western media.” När jag ­mailar Abbas och undrar vad han egentligen menar med att likna Ghonim vid en Disneyskapelse, förklarar han att han anser det förödande att medierna framställt Ghonim som en ledare för den egyptiska revolutionen, inte för att han är en ”bad guy” men för att han inte är ”radical and thus not revolutionary”. Ghonim tar sin utgångspunkt i ett professionellt sammanhang helt präglat av marknads­influerat kommunikationstänkande och vid flera tillfällen i Revolution 2.0 pratar han också om de nätburna protestaktionerna i marknadsmässiga termer. Facebooksidan ”Kullena Khaled Said” beskriver han som ett ”varumärke” som genom sitt sätt att spridas över nätet ”påminde om en produkt som dess trogna användare gjorde reklam för”. Han talar om ”strategier” och om vikten av att ”ingjuta en känsla av optimism hos medlemmarna och en tro på att vi kunde påverka”.

Revolution 2.0 ger förvisso läsaren en relativt historielös och knapphändig resumé av de parallella processer som över en längre tid drivit fram revolutionen i Egypten, men boken liksom Wael Ghonim själv ger oss samtidigt spännande ledtrådar till hur apolitiska dataingenjörer, via sociala medier, kan förvandlas till nymodiga revolutionsentreprenörer.