Ett örikes uppgång och fall

Den lilla önationen Naurus plötsliga välstånd blev kortvarigt på grund av giriga vinstintressen. När fosfatet tog slut hamnade den unga nationen i fritt fall. I Anders Källgård ypperliga skildring framstår Söderhavsön som en symbol för hela mänsklighetens kortsiktiga inställning till jordens resurser.

Om Jorden är en ö har vi mycket att lära av de vattenomgivna motsvarigheterna på vår planets yta. De ändliga resurserna och de konflikthärjade civilisationerna speglar sig mellan sina mikro- och makrovarianter, där de minsta nationerna kan vara förebådande exempel på hur snabbt vi kan gå från rikedom och välstånd till maktblindhet och förfall.

I Söderhavet ligger den lilla önationen Nauru, som går att promenera runt på några timmar. Mitt i en historia som kantats av såväl mörker som ljus, av invasioner och ockupationer som självständighetsiver och frihetsideal, uppdagas en berättelse om ett litet rikes uppgång och fall. Berättaren är Sveriges främste nesofil, eller för oss lekmän ”ökännare”, Anders Källgård. Med en gedigen katalog av böcker på ö-temat bakom sig (Sveriges öar, Öar med flera) tar han i Nära Nauru med sig läsaren på en ypperligt välskriven, analytisk och betraktande färd mellan dessa isolerade platser, som ofta befinner sig i periferin, eller helt utanför civilisationens semesterkataloger.

Hoppandet mellan övärldar liknar förvisso den antika hjältens äventyr, men exkursionen har ett bredare syfte och står på en helt annan filosofisk plattform.

Källgård beskriver tidigt i boken hur han ser sin resa som ett slags modern variant av Odysséen. Hoppandet mellan övärldar liknar förvisso den antika hjältens äventyr, men exkursionen har ett bredare syfte och står på en helt annan filosofisk plattform. Dessutom vill inte Källgård resa hem. Han vill resa långt, långt bort, hela vägen till Nauru, den före detta Söderhavskolonin som efter sin självständighet kunde skörda frukterna av sin stora tillgång: fosfat. Sagan om Nauru fungerar som en grotesk och intressant parallell till fåfängans mentalitet i ett större, globalt perspektiv. Öns fosfat bröts och lyftes ur marken i ett rasande tempo, och pengarna strömmade in under stora delar av 1900-talet. Önationen Nauru sattes på kartan, blev världens rikaste land och gav löften om rikedomar och välstånd till alla sina medborgare. Överdådiga investeringar i egna flygbolag och lyxfastigheter utomlands är några exempel på Naururegeringens finansiella luftslott. Det dröjde några år, sedan ekade sätena i Boeingplanen tomma och den tänkta profiten från de grandiosa investeringarna uteblev. Fosfatet tog slut.

Källgård har en förkärlek för att hoppa mellan tider och platser i sina kapitel, ett karaktärsdrag han själv driver med ibland. Men vare sig han befinner sig i det nedgångna ryska gruvsamhället på Barentsburg eller i något av de otaliga Söderhavsrikena, där utpräglad fattigdom är lika självklart som ebb och flod, återkommer han med jämna mellanrum till mänsklighetens olika mentaliteter och inställningar till sina egna liv.

1700-talsdansken Jørgen Jørgensen är ett av de livsöden som utgör en levande palett av medmänsklighet i en grym kolonial världsordning. Kungen av Island, som han ofta kallats efter en misslyckad statskupp på nämnda önation, används av Källgård som en symbol för att de enskilda mötena mellan kolonialmakter och ursprungsbefolkning inte alltid kantats av våld och övergrepp. Källgårds många karaktärsporträtt och historiska tillbakablickar visar på den mest grundläggande mänskligheten, där bilden av den ädle vilden inte alltid är sann, lika litet som att alla koloniala ingrepp alltid var blodiga och hänsynslösa. Och i stället för att glorifiera eller demonisera den ena eller den andra parten försöker han närma sig objektiviteten i sin skildring av sociala evolutioner.

Återigen handlar det för Källgård om ideologierna. Det är tanken som styr gärningarna. För även om mörker existerar i enskilda människor, och i alla civilisationer, är det ideologierna som styr det kollektiva utfallet av mänskligt agerande.

Naurus uppgång och fall skylls ofta på öborna själva, men är omisskännligt ett resultat av en kapitalistisk tankeapparat och av europeisk marknadsekonomi. Söderhavskulturer kunde offras, menar Källgård, därför att framåtskridandets ideologi stod i skarp kontrast till en livsstil som inte var ekonomiskt gångbar. Konsekvenstänkande saknas på Nauru därför att ekonomisk vinning premieras av en marknad som inte kräver förbehållsamhet och framtidstro. Det märks på öns fysiska förfall med övergivna byggnader och tynande turism, men även på invånarnas fanatiska inställning till plötslig rikedom. En av nationens stora epidemier var och är diabetes, det hälsofarliga resultatet av en konsumtionsevolution som spurtat i rasande hastighet från en generation till en annan.

Källgårds försök att ringa in mänsklighetens kortsiktiga inställning till sin egen förbrukning av Jordens resurser lyckas därför att jämförelsen med Nauru är så pass klockren i sin enkelhet. Västvärldens sociala evolution har varit långsammare, men det är samma system och ideologi som har applicerats på den unga nationen Nauru. Om vi med andra ord är vittnen till Söderhavsrikets institutionella förruttnelse och borttappade framtidstro, kan vi då vända samma blick inåt?

För tanken var aldrig att samhället skulle försvinna under medborgarnas fötter på Nauru. Liksom överallt annars fanns det en utopisk tanke även där, att alla skulle få ta del av vinsterna och att rikedomen skulle fördelas till de dryga 10 000 medborgarna. Drömmen och den ekonomiska verkligheten klickade helt enkelt inte, och investeringarna döptes om till slöseri.

Källgårds bok är en njutbar läsupplevelse. Hans penna följer en vild dramaturgi, där utsvävningar hör ramverket till. Allt som oftast flyr han bakåt i tiden, för att sedan återkoppla långt senare. Kanske är det inte alltid jätterelevant information han förmedlar i sina stickspår, men läsarglädjen finns kvar i alla fall. Nära Nauru har frön av Sven Lindqvists Utrota varenda jävel (1992) i sitt berättarformat. Det är en reseskildring, men de filosofiska och samhällsanalytiska grundpelarna är stommen som ger boken ett uppfriskande djup.

Kanske är det en modern odyssé som Källgård skriver, och kanske är det hem han vill. För Nauru är i slutändan en symbol, och det är vår hemplanet som Källgård återkopplar till i slutet: ”Ön Jorden räcker snart inte till. Öborna konsumerar mycket mer än vad deras ö ger i avkastning”.

Carl Ahlström är författare och frilansskribent.