Fältarbetet som mognadsprocess

Denna bok bygger på Rausings doktorsavhandling men fokus ligger på hennes personliga upplevelser. Hon själv och personer som hon haft kontakt med träder fram på ett helt annat sätt än i den akademiska framställningen. Boken skildrar effektivt sovjetsystemets paradoxer.

Under ett år i början på 1990-talet bodde Sigrid Rausing på en nyligen avvecklad kolchos i västra Estland. Hon var då doktorand på University College of London och genomförde ett antropologiskt fältarbete. Kolchosen låg i en avlägsen trakt som hade varit sovjetiskt gränsskyddsområde och den totala befolkningen på halvön Nuckö/Noarootsi var bara några hundra personer. Det var bara några år efter Sovjetunionens fall och hon skildrar en värld där sovjetsamhället både dröjer sig kvar och känns overkligt avlägset.

Sin avlägsenhet till trots hade området sedan Estlands självständighet fått många internationella kontakter och det fanns flera utländska lärare engagerade på skolan där den fältarbetande antropologen var engelsklärare. Nuckö är gamla svensktrakter och när hon anländer dit pågår vad som kan kallas en etnisk revitaliseringsprocess, ett återuppväckt intresse för det svenska i den postkommunistiska orienteringen västerut. De flesta av Estlandssvenskarna evakuerades till Sverige under andra världskriget, och med Sovjetunionens fall och den estniska självständig-heten fanns ett ökat intresse för den gamla hembygden både bland dem och bland svenskar i stort. Under sommaren kommer många svenska och finländska besökare till bygden. Rausing förundras över hur friska och starka de ser ut. De är ledigt klädda och skolans rektor tar emot delegationer från Sverige i jeans och tröja för att när de åkt åter bli sitt vanliga, betydligt mer eleganta, jag.

Återknytningen till det svenska var ett viktigt tema i hennes forskning, men i denna bok hamnar det mer i bakgrunden. Hon skriver att byborna tyckte hennes forskning var märklig; hon verkade inte tillräckligt intresserad av den gamla estnisk-svenska kulturen, som annars tilldragit sig stor uppmärksamhet från folklivsforskare, utan ställde i stället frågor om sovjetiska förhållanden som fortfarande kunde vara känsliga. Sovjetsystemets fall hade fört med sig en efterlängtad självständighet men också osäkerhet och arbetslöshet. Många höll sig flytande som diversearbetare som oftast fick betalt i natura. En stor del av männen i byn var alkoholiserade. Fattigdomen var ny, hjälpen som den sovjetiska staten hade gett var försvunnen och många saknade det gamla systemet. Rausing beskriver vad hon kallar ”den grå och nötta moderniteten” på kolchosen. Människorna framstår som lika slitna som lägenhetslängorna. Jag slås särskilt av hennes skildringar av smutsen, kanske för att den förvånar mig. I den mer sentida och urbana postsovjetiska verklighet som jag rört mig i är bostäderna visserligen ofta nedgångna, men oklanderligt rena.

Eftersom fältarbetet varit så centralt för socialantropologin är det kanske inte så märkligt att det har uppstått en rik flora av litteratur som avhandlar fältarbetet som metod och process.

Anteckningar från en kolchos bygger på samma material som Rausings doktorsavhandling som sedermera blev monografin History, Memory, and Identity in Post-Soviet Estonia (2004). Denna typ av fältarbetsmemoarer kan sägas vara en egen genre, där det mest kända exemplet kanske är Paul Rabinows Reflections on Fieldwork in Morocco (1977) som var en av de första böckerna vi fick läsa på min grundutbildning. Eftersom fältarbetet varit så centralt för socialantropologin är det kanske inte så märkligt att det har uppstått en rik flora av litteratur som avhandlar fältarbetet som metod och process. Men genren är också ett uttryck för att det akademiska skrivandet blir otillräckligt för att fånga den verklighet som författaren vill beskriva. Skildringen av fältarbetet är i stor utsträckning även en skildring av en intellektuell och personlig mognadsprocess, av vad ett fältarbete gör med forskaren och den överväldigande upplevelse fältarbetet kan vara, där små ögonblick som kanske inte är relevanta för avhandlingens tematik ändå etsar sig fast.

I förordet formulerar hon skillnaden mellan de båda böckerna, som delvis överlappar varandra, som att medan den förra boken utelämnade det personliga, så utelämnar den här det akademiska. Att forskaren som person har en roll i forskningen är mer än accepterat inom socialantropologin och det är inte så att det personliga är helt utelämnat ur hennes akademiska bok. Forskaren har en plats i berättelsen, för det är forskaren som är forskningsredskapet och utan någon information om forskarens roll lämnas läsaren utan hjälp att utvärdera den. Men personen Sigrid är i den här bokens centrum på ett helt annat sätt, det är hennes berättelse. Och det är inte bara henne det är mer av, även andra personer som är osynliga i monografin träder fram. I stället för att anonymt benämnas som ”friend” eller ”informant” får de namn, personligheter och ofta även ansikten genom de fotografier som finns i boken.

Det är inte heller så att vardagen är helt skild från forskningen, det är ju i stor utsträckningen vardagen som är forskningen. Och även om detta inte är en akademisk bok, är den delvis en reflektion över det akademiska. Hon närmast ironiserar över de utsvävande teoretiseringar hon gjorde i början av fältarbetet och citerar ur sin korrespondens med handledaren som försöker dämpa hennes tolkningar. Hon resonerar också kring den vardagliga kunskap tiden på kolchosen gett henne, för fältarbetet rymmer så mycket mer än det tematiskt relevanta, sådant som är en viktig del av tillvaron men som är svårt att sätta in i forskningsramen:

När jag satt där i bastun tänkte jag på vad jag hade lärt mig, och olika former av kunskap – konkret kunskap, som att mjölka en ko, eller hur man färgar ägg med lökskal, empirisk kunskap som lukten av björklöv i bastun, kryddig och stark. Jag tänkte på innebörden bakom orden om fattigdom: vedspisar, smala järnsängar, gamla kläder, sår runt barnens munnar, plåthinkar med vatten… Orden har så stor innebörd om man har sett och levt med verkligheten de beskriver, och de är så tomma om man inte har gjort det. Och nu, tjugo år senare, börjar innebörden rinna ut ur orden. Jag håller på att glömma.

Rausing skriver att hon innan hon började sitt fältarbete inte hade någon stark uppfattning om vad det innebar. Forskarutbildningen på University College of London var teoretiskt orienterad och de hade varken handböcker eller praktisk träning inför fältarbetet. Det är ett ofta upprepat påstående i reflekterande litteratur om fältarbete att författaren aldrig fick någon träning i det, att det var höljt i dunkel och mystiskt. Naturligtvis finns det både handböcker, metodkurser och praktiska övningar i deltagande observation på många (men inte alla) grundutbildningar i antropologi numera. Trots det är det förmodligen svårt att vara förberedd på vad ett fältarbete innebär. Brevväxlingen med handledaren Daniel Miller som hon citerar ur tar upp detta. I den beskriver Miller hur fältarbetet för honom var en mognadsprocess som gav självinsikt, en process under vilken man försöker förstå sig själv och sitt eget samhälle på samma gång som samhället man studerar.

Rausing konstaterar att så blev det också för henne och så blev det också för undertecknad. Att göra fältarbete innebär att släppa taget om allt som är bekant och ge sig ut i ett sammanhang där man plötsligt blir nästan som ett barn. Bland allt det obekanta och obegripliga är forskarens okunskap ofta komisk; det finns ingen värdighet i fältarbete, som Rausing konstaterar. Forskningen kryper in under skinnet. Hon beskriver frustrationen i att vara i ett sammanhang där hon bara knappt förstår vad folk säger, och i att visserligen kunna göra sig förstådd, men inte att kunna uttrycka det hon vill. Det är inte bara språket som är obekant, utan också sättet man rör och för sig på. Hon beskriver hur nordamerikanska lärarkollegor ännu starkare än hon lider av esternas reserverade sätt, av bristen på leenden och ögonkontakt. Jag minns min egen frustration över att inte bli hälsad på i olika sociala sammanhang i Ryssland. Hon beskriver också den förunderliga känslan när det obekanta har blivit bekant: ”Några ögonblick var jag förvånad över att jag förstod vad de sade. […] Det var som att jag hade fått den magiska förmågan att tyda fågelsång, att förstå något som jag instinktivt kände att jag inte kunde. Där var en annan världs banaliteter under främlingskapets exotiska yta.”

Boken skildrar effektivt sovjetsystemets paradoxer. Även om fattigdomen hon beskriver delvis är ny var levnadsstandarden aldrig hög på sovjettiden. Det var ett land som kunde skicka en robotbil till månen, men inte bygga ordentliga toaletter till befolkningen på landsbygden. Mitt bland smutsen och den påvra tillvaron på den nedlagda kolchosen har hennes värdfamilj ett imponerande bibliotek, högklassig litteratur i inbundna sovjetiska utgåvor. Fast hon såg dem aldrig läsa något, den enda bok som någon gång öppnades var ordboken för att hjälpa henne med estniskan. Samma böcker fanns hos nästan alla byborna, i samma utgåvor, nästan alltid olästa.

Det fanns inget varmvatten och ingen värme under den kalla vintern, men de flesta betalade ändå tåligt sina räkningar för den uteblivna servicen. När Rausing påbörjar sitt fältarbete har bara två år gått sedan självständigheten, och tillvaron är på många sätt fortfarande präglad av Sovjetunionen. Samtidigt känns det sovjetiska oerhört avlägset. En dag fick hon lov att besöka en kontrollstation vid en rysk militärbas väster om Tallinn. Trots närheten i tid får hon känslan av en arkeologisk utgrävning, där rostiga möbler och bleknande väggmålningar vittnar om ett svunnet imperium.

Ett av bokens intressantaste teman är hur uppfattningen om det normala håller på att ändras. ”Normalt” tycks på estniska, precis som på ryska, ha en starkare betydelse av norm. Det som är normalt är alltså inte vanligt, det är hur det bör vara. Kontakter med omvärlden börjar förskjuta normen. Rausing skriver att hon förvånades av bybornas ointresse för det materiella, men de återupptagna relationerna med västvärlden och Sverige i synnerhet höll på att ändra bybornas uppfattningar om materiell standard. De svenska besökarna fick dem att känna sig sjaviga, presenter som svensk tvål och schampo fick de inhemska motsvarigheterna att kännas bristfälliga, det svenska kaffet fick det estniska att verka tunt och bittert. Hon får höra att det vore ”normalt” om ryssarna som bor i Estland lärde sig estniska, men under sovjettiden verkar ingen tyckt att det var önskvärt (”Vill man att ockupationsmaktens representanter ska tala ens modersmål?”) och när ryssar gör försök att prata estniska får de ofta svar på ryska. I båda böckerna finns korta epiloger som visar hur processerna fortsatt. När hon återvänder på ett kortare besök 2002 är alkoholisterna till exempel inte längre litet sämre arbetare, de är social-fall.

Som tidigare nämnts var Rabinows Reflections on Fieldwork in Morocco bland det första vi fick läsa på min grundkurs i socialantropologi. Jag minns att jag inte tyckte om den då, jag förstod mig inte riktigt på den och tyckte den var konstig och gnällig. När jag läste om den många år senare, efter att ha gjort eget fältarbete, kändes den betydligt mer relevant och intressant. Anteckningar från en kolchos tror jag däremot kan läsas med behållning även av den som aldrig gjort eller ens övervägt att göra ett etnografiskt fältarbete.

Johanna Dahlin disputerade 2012 på avhandlingen Kriget är inte över förrän den sista soldaten är begraven som undersöker minnespraktiker kring andra världskriget i Ryssland.