Familj i skuggan av en stor Mann

Litteraturhistorikern Tilmann Lahme vill ge en helhetsbild av de åtta personer som utgjorde familjen Mann och han har haft ett styvt arbete med att ställa vittnesbörd mot vittnesbörd eftersom så mycket mer är skrivet om fadern Thomas. Han utgjorde också familjens obestridliga centrum. Det är ingen vacker bild av honom som tonar fram. Hans självuppskattning var monumental, hans självcentrering orubblig, men trots det utövade han en stark gravitationskraft på sina barn under hela deras liv. Och trots att barnen upplevde alla svårigheter med att leva i skuggan av en av samtidens största litterära personligheter drogs de till skrivandet. Men i dag är det fortfarande framför allt Thomas böcker som blir lästa.

Tänk vilken märkvärdig familj vi är! I framtiden kommer det att skrivas böcker om oss – inte bara om somliga av oss.

Klaus Mann, som nedtecknar dessa ord i sin dagbok 1936, skulle bli sannspådd. Men det skulle dröja åtta decennier innan någon skrev en samlad volym om Thomas och Katia Mann och deras sex inte alltid så lyckliga barn. Nu föreligger litteraturhistorikern Tilmann Lahmes fascinerande familjeporträtt på svenska.

Under 2000-talet har Thomas Manns författarskap gått en ny vår till mötes i Sverige. Tack vare Ulrika Wallenström kunde Buddenbrooks ges ut 2005, Bergtagen 2011 och Doktor Faustus 2015, en översättarbedrift med få motstycken i samtiden. Dessutom kom En opolitisk mans betraktelser 2012 ut för första gången på svenska i Per Landins och Urban Lindströms språkdräkt. Nya och nygamla läsare har hittat till Manns böcker, men följden har också blivit att han som en litteraturens patriark fått överskugga all annan skapande verksamhet i familjen. Man kan fråga sig om brodern Heinrich eller något av de skrivande barnen någonsin läses numera; i de flesta fall var det åtskilliga decennier sedan de översattes och utgavs i Sverige.

Tilmann Lahme vill ge en helhetsbild av de åtta personer som utgjorde familjen Mann. Han skriver mycket litet om verken, men desto mer om liven: i blickfånget står familjemedlemmarnas avund, begär, besvikelse och kreativitet, deras sammantvinnade levnadsbanor och asymmetriska förbindelser. Faderns fåfänga och egocentricitet bildar en given utgångspunkt, moderns manipulationer och beskyddarinstinkter en annan. Bland de sex barnen var Erika (1905–1969) och Klaus (1906–1949) de två äldsta, författarbarn som närde författarambitioner, båda självförbrännande och experimenterande med sex, droger och relationer. Mellanbarnen Golo (1909–1994) och Monika (1910–1992) gick olika vägar i livet: han fick kämpa med sin homosexualitet och svikande självkänsla under uppväxten men lyckades utveckla ett betydande historiskt författarskap i vuxna år; hon, den mest undflyende i syskonskaran, gav sig först hän åt musiken men skrev sedan nebulösa böcker med bas på Capri. Yngst var Elisabeth (1918–2002) och Michael (1919–1977). Hon blev en internationell pionjär i havsmiljöfrågor och en av grundarna till Romklubben, han inledde med att spela fiol och övergick till att studera litteratur, genomgående plågad av depressioner och humörsvängningar.

Familjen Mann hade sin egen geografi. I denna fanns det ett antal fasta punkter som skiftade beroende på var föräldrarna befann sig. I begynnelsen, från 1913 till nationalsocialisternas expropriering 1936, utgjordes den av den ståndsmässiga villan på Poschingerstraße i München; det var här barnen växte upp, det var här Thomas rykte som författare växte sig världsvitt. Efter år av kringflackande exil blev ett nybyggt 460 kvadratmeter stort hus på 1550 San Remo Drive i Pacific Palisades, Los Angeles, ett hem för familjen under 1940-talet. Efter kriget återvände Thomas och Katia till den gamla kontinenten och tillbringade sina sista år tillsammans i schweiziska Kilchberg. Men den Mannska geografin rymde också andra koordinater: Lübeck, sommarvistena vid Östersjökusten, amerikanska metropoler som New York och Chicago, Berlin – den sistnämnda en stad som utövade stark lockelse på Erika och Klaus under Weimarrepubliken, men som för föräldrarna framstod som ett syndens Babylon.

Tilmann Lahme har haft ett styvt arbete med att ställa vittnesbörd mot vittnesbörd när han har skrivit familjen Manns historia, en uppgift som inte blivit mer okomplicerad av de obalanser som finns i den existerande forskningslitteraturen. Thomas har sysselsatt flera generationer av germanister och snart sagt alla tänkbara aspekter av hans liv och verk har undersökts; mitt exemplar av Thomas Mann-Handbuch är på 1 036 sidor. Även om Katia och de tre äldsta barnen finns det gedigna undersökningar (Lahme disputerade själv på en biografisk avhandling om Golo). Av de tre yngsta barnen – Monika, Elisabeth, Michael – saknas det däremot kritiska studier. Lahme har också haft att förhålla sig till den påkostade tv-serien Die Manns – Ein Jahrhundertroman som sändes i början av 2000-talet. Här berättade Elisabeth, den sista överlevande av de åtta, om hur trevligt de hade haft det och hur kärleksfulla och stöttande föräldrarna hade varit. Lahmes version är en annan.

Hans bok tar sin början under de första åren av 1920-talet. Thomas Mann, född 1875, hade vid denna tid grundlagt ett renommé som en av de mest betydelsefulla europeiska diktarna. Redan debutromanen Buddenbrooks (1901) hade skänkt honom ett rykte och under de följande åren hade köpmanssonen från Lübeck befäst sitt anseende med en rad noveller, i vilka han vidareutvecklat den realistiska berättartraditionen i symbolisk riktning. Under första världskriget hade han lidelsefullt tagit parti för Tyskland och i flera skrifter uttytt nationens kallelse, men under 1920-talet slöt han successivt upp bakom Weimarrepubliken och sällade sig till demokratins försvarare.

Hans litterära kraftprov under detta decennium blev Bergtagen (1924), en uppgörelse med förkrigstidens tänkesätt och en nietzscheanskt färgad betraktelse över Europas intellektuella efterkrigskris. Här slets tidens motsättningar mellan varandra: konstnärskap mot borgerlighet, utlevelse mot ansvarsambition, ande mot liv, Naphta mot Settembrini. Många av dessa konflikter rymdes inom Manns egen person. Han var, med filosofen Rüdiger Safranskis formulering, en dionysiker med stärkkrage.

Bergtagen väckte enorm uppmärksamhet, den såldes snabbt i tiotusentals exemplar och översättningar till många språk följde utan dröjsmål. Den kritik som fanns, främst från konservativa bedömare, hindrade inte Thomas Mann från att inse sitt värde. Under 1920-talets senare hälft hägrade ett Nobelpris alltmer. Därför blev begynnelsen av hösten, i väntan på Svenska Akademiens tillkännagivande, en svår prövning för honom varje år. Först 1929 kom förlösningen. Katia tog emot telegrammet från Stockholm och skickade älsklingsdottern Elisabeth till arbetsrummet, dit barnen annars sällan hade tillträde, för att överlämna budet.

Nobelpriset innebar inte bara ett internationellt erkännande utan också en pekuniär stabilisering. Samtidigt som Tyskland kastades in i en ödesdiger ekonomisk kris fick familjen Mann ett rejält tillskott i kassan. Utöver den ansenliga prissumman bidrog utmärkelsen till att skjuta fart på bokförsäljningen, i synnerhet av billighetsutgåvan av Buddenbrooks. Även barnen kunde dra nytta av tillflödet av riksmark. Erika och Klaus, alltid i penningnöd, befriades genom ett slag från den skuld som de hade dragit på sig under en extravagant jordenruntresa.

Här, om inte förr, står det klart att Thomas utgjorde familjens obestridliga centrum, på samma gång dess ursprung och slutdestination. Hos Manns var julen den viktigaste familjehögtiden – näst efter Thomas födelsedag. Katias överordnade uppgift i livet var att hålla samman klanen och sörja för att Thomas fick skapa ostört. Hans skrivbordsvärld måste fredas från omgivningens larm, inklusive de sex barnen och de fyra hembiträdena.

Det är ingen särdeles vacker bild av Thomas som tonar fram. Hans självuppskattning var monumental, hans självcentrering orubblig. Ändå – eller just därför – utövade han mäktig gravitationskraft på sina barn under hela deras liv. Alla försökte med olika medel och med olika grad av frenesi att bryta sig loss, men det stannade vid ofullgångna frigörelser. Förr eller senare kom de tillbaka. Under de svåra åren i exil under 1930- och 1940-talet stärktes sammanhållningen, men för somliga av dem innebar det en påtvingad gemenskap som i sin tur manade fram destruktiva utbrytningsaktioner. Inte blev det enklare av att föräldrarnas relation till barnen alltsedan begynnelsen hade utmärkts av ohöljda favoriseringar. Lahme låter allt detta synas i sin framställning fast han hade kunnat analysera den psykologiska familjedynamiken mer omsorgsfullt.

Alla barnen upplevde hur det var att verka och leva i skuggan av en av samtidens största litterära personligheter. Ändå – eller just därför – drogs de till skrivandet. Den som var mest självständig i sitt livsval var Elisabeth, som tidigt gifte sig med den avsevärt äldre italienske skriftställaren Giuseppe Antonio Borgese och som efter dennes död gjorde sig ett namn som förkämpe för de rena haven. Hon förefaller ha varit den minst disharmoniska av syskonen.

Efter att ha bevittnat hur all civilisation bröts ned i det krigshärjade Europa kunde de inte längre se den tyska kulturtraditionen med samma ogrumlade blick.

Efter 1933 blev exilen ett gemensamt trauma för familjen Mann. De lämnade hemlandet i etapper och begav sig i omgångar över Atlanten. Trots sin privilegierade ställning och sina inflytelserika vänner blev de amerikanska åren uppslitande. Som skrivande människor, produkter av den tyska kulturen, blev den språkliga hemlösheten särskilt påfrestande. Klaus försökte sig på att skriva på engelska, men han fylldes av vemod när han jämförde utfallet med sina gamla tyska texter. ”Hur mycket rikare är min stil inte där”, klagade han och bekände sin stora skräck: ”Ska jag förlora det enda jag någonsin har ägt – mitt språk?”

Trots vedermödor lyckades familjen Mann successivt skapa en ny tillvaro. När Janet Flanner publicerade en stor artikel om Thomas i The New Yorker fick den rubriken ”Goethe in Hollywood”, en både kritisk och erkännsam betraktelse över det stora litteraturmonumentet och hans amazing family. Exilåren förändrade dem emellertid också. Efter att ha bevittnat hur all civilisation bröts ned i det krigshärjade Europa kunde de inte längre se den tyska kulturtraditionen med samma ogrumlade blick. Doktor Faustus (1947), Thomas sista roman, blev en rannsakan av hemlandets intellektuella och moraliska dragning till demonin.

Återkomsten till Tyskland efter kriget fyllde familjemedlemmarna med blandade känslor. Erika gav sig ut på föreläsningsturné, men kände ambivalens inför de människor hon mötte, Golo var också skeptisk men kunde trots allt tänka sig att leva i Tyskland. Störst främlingskap erfor Klaus. För honom blev hemkomsten en svår upplevelse som fördjupade hans redan mörka depressioner. År 1949 begick han självmord. Han blev det första, men inte det sista av syskonen att möta döden på detta sätt.

Föräldrarna Mann vägrade att bosätta sig på tysk mark efter 1945. Även om det fanns kritik mot Thomas i vissa läger åtnjöt han respekt under dessa tidiga efterkrigsår. Han framstod som en representant för ”det andra Tyskland”, das Land der Dichter und Denker i motsats till nazisternas Land der Richter und Henker. Vid besök i västra och östra Tyskland mottog han priser och hedersbetygelser. Det räckte emellertid inte för att blidka honom och Katia. De bosatte sig i Schweiz.

I augusti 1955 avled Thomas men han upphörde inte att existera för familjen. Nu tog minnesvården vid. Erika och Monika gav året efter ut varsitt verk om fadern, två mycket olika böcker som resulterade i att systrarna hamnade i konflikt med varandra. Golo trädde under dessa år fram som en firad historiker och behandlade Thomas i sin succébok Deutsche Geschichte des 19. und 20. Jahrhunderts (1958): ett varmt, hedrande men inte okritiskt porträtt. De som mest handgripligt förvaltade kvarlåtenskapen var Erika och Michael. Hon gav i början av 1960-talet ut faderns brev. Det blev ett slarvigt och skarpt retuscherat urval, där all homoerotisk längtan uteslutits. Erika sade sig vilja skildra fadern som ”mänsklig i sin motsägelsefullhet”, men utfallet blev det motsatta: en dotters stiliserade idealbild. Michael arbetade i mitten av 1970-talet med att ge ut Thomas dagböcker, men hans editionsmetoder möttes av hård kritik från sakkunskapen. Han dog under oklara omständigheter innan allt hann klaras ut, och dagböckerna blev en plåga för de övriga syskonen.

Tilmann Lahme konkluderar: ”Alla fäder dör. Inte den här.” När Thomas anlände till New York 1938 hade han med sedvanlig blygsamhet förklarat för den amerikanska pressen: ”Where I am, there is Germany.” Sannare vore: där Thomas var, där var familjen.