Fångad i en skenvärld

Lovisa Lamm åkte till Nordkorea för att uppleva det overkliga. För att förmedla sin upplevelse blandar hon fakta och berättelse i en salig röra. Bäst är skildringen av svenska industrisatsningar i Nordkorea.

Kim Jung Ils död den 17 december 2011 gjorde att blickarna världen över åter riktades mot Nordkorea. Välregisserade bilder från den pampiga begravningen med hysteriskt gråtande nordkoreaner som kantade processionens väg trängde genom tv in i vardagsrummen även i Sverige. Bilden av en extrem personkult och av ett stängt, mytomspunnet och svårbegripligt land förstärktes ytterligare och återigen väcktes frågan hur ska man förklara detta samhälle.

Svaret får man inte i Lovisa Lamms Ambassaden i paradiset . Den har en helt annan utgångspunkt än att göra det som händer i Nordkorea begripligt. Efter att ha läst om Nordkorea bokar hon in sig på en charterresa: ”Jag reser dit för att få buga inför Kim Il Sungs balsamerade lik. Köpa blommor och lägga vid hans fötter framför jättestatyn i centrala Pyongyang. Jag vill underkasta mig och ryckas med. Sugas upp och in i denna skenvärld. Jag reser inte för att uppleva verkligheten bakom kulissen utan för att uppleva det overkliga.” Det är en svår genre som författaren ger sig in på. Lamm blandar fakta med närmast skönlitterärt berättande prosa och egna upplevelser från sin resa. Hon har intervjuat ett antal före detta ambassadörer, tjänstemän från exportkreditnämnden, företagsrepresentanter, en avhoppad nordkorean i Sverige och så spårar hon två svenska eskortflickor som besökt Nordkorea för att underhålla ledarna på 1980-talet. De ville inte ställa upp på intervju. Vad de verkligen gjorde i Nordkorea förblir höljt i dunkelt, utöver att de badade nakna i den svenska ambassadpoolen och blev tillsagda av dåvarande chargé d’affaires att klä på sig. Allt detta blandas i en salig röra för att få oss att uppleva ”det overkliga”. Boken är ett axplock av olika händelser som utspelats i relationerna mellan Sverige och Nordkorea och enskilda individers perspektiv på Korea, men de sätts inte in i något större sammanhang. En del av det Lamm berättar om är för övrigt ganska bekant. Skandalen med de nordkoreanska diplomaterna i Stockholm som smugglade sprit och cigarretter har redan valsat runt i svensk press.

Bokens titel Ambassaden i paradiset anspelar dels på det faktum att Sverige som första västland etablerade ett ambassadkontor i Pyongyang 1975, dels på att ”paradiset” var den beteckning de nordkoreanska propagandisterna gav sitt land. Förste svenske ambassadören på plats, Kaj Björk, fick vänta länge på sin audiens inför Kim Il Sung. Författaren har träffat den nu mer än 90 år gamle ambassadören som talar om en befolkning präglad av terror, men att han när han träffade Kim Il Sung uppfattade honom som en ganska trivsam herre. Under det tidiga 1970-talet etablerade Nordkorea också ett informationskontor i en stor stenvilla bara ett stenkast från Millesgården på Lidingö i Stockholm. Lamm har från flera svenska källor fått redogörelser om middagarna som serverades här. Nordkoreanerna hade börjat bearbeta svenska politiker, journalister och företagsledare med målet att skapa diplomatiska förbindelser. År 1973 upprättas sådana och samma år skrivs också ett handelsavtal. Informationskontoret flyttade in till Östermalm och gjordes om till en ambassad.

Samtidigt med öppningen av ambassaden öppnades också en svensk industriutställning i Pyongyang. Där visades Volvos grävmaskiner och en rad andra svenska maskiner. Svenskt näringslivs förhoppningar på affärer var stora och det var de som tryckte på för att det skulle öppnas en svensk ambassad i Pyongyang. Nordkorea sågs som en ny marknad med stor potential och nordkoreanerna hade lagt beställningar för cirka 700 miljoner kronor hos svenska exportföretag. Detta är en del av historien som man inte hör mycket om numera, antagligen för att den slutade så illa med stora lån från svenska staten som inte betalades tillbaka. En av de mest omfattande industrisatsningarna var ”Musanprojektet”, en järnmalmsgruva som hade byggts under den japanska ockupationen. Denna skulle moderniseras med hjälp av ett svenskt konsortium som bildats för ändamålet. Gruvprojektet skulle ha satts i gång redan 1976 och enligt Lamm var det meningen att 50 svenskar skulle bo i Musan för att montera den moderna utrustningen. Nordkoreanernas brist på pengar ledde emellertid till långa och omständliga förhandlingar. När det sedan blev dags att genomföra projektet 1979 var det en decimerad delegation bestående av ledaren för projektet, Ulf Molitor och hans hustru Kerstin, samt sex montörer som slog sig ner i gruvbyn. Skildringen av denna svenska industrisatsning är bokens höjdpunkt, inte minst för att den representerar en bortglömd del av våra relationer med Nordkorea. Lamm har använt sig flitigt av Kerstin Molitors dagbok som åtminstone för mig är ett nytt material om livet för svenskarna i Nordkorea i slutet på 1970-talet.

Den svenska regeringen hade planer på att lägga ner ambassaden i Pyongyang, men Lamm berättar att detta beslut upphävdes efter påtryckningar från USA. Efter Kim Il Sungs död hade den nya ledaren Kim Jung Il skrivit under ett ramavtal där Nordkorea gick med på att frysa sitt kärnvapenprogram i utbyte mot omfattande energileveranser, men redan efter några månader hotade de att dra sig ur. USA, som inte hade några diplomatiska förbindelser med Nordkorea, bad därför Sverige att agera mellanhand och 1995 hävdes stängningsbeslutet av ambassaden. Göran Perssons besök i landet i maj 2001 i egenskap av ordförande för EU tolkas av Lamm som att Sverige på nytt hade beslutat sig att bli banbrytande i Nordkorea. Besöket ledde till att diplomatiska förbindelser upprättades mellan EU och Nordkorea. Någon förklaring till hur detta var möjligt och varför det skedde just då får vi inte.

Boken avslutas som den börjar genom en berättelse av författarens egna upplevelser i Nordkorea. Hon står mitt på ett kolossalt torg och bevittnar en massdans som utförs exakt och nästan mekaniskt. Det är Kim Il Sungs födelsedag som firas. Väl tillbaka på hotellrummet står hon vid sitt fönster och tittar ut. Det vilar något hemlighetsfullt över staden. Inget spår syns av massdansen på Kim Il Sung-torget. Inträffade den verkligen?