Färgen rosa som spegel för vår tid

Med hjälp av färgen rosa synliggör Fanny Ambjörnsson värderingar om kön, klass, ålder och etnicitet. Denna mycket läsvärda samtidsskildring hade dock mått bra av tydligare begreppsdefinitioner.

Vad har den femåriga flickan, stekaren på Stureplan och queer-aktivisten gemensamt? Svar: de älskar att klä sig i rosa. Det finns ingen annan färg som är så laddad med olika betydelser och associationer som rosa. Den har de senaste decennierna blivit en veritabel stridszon, en projektionsyta för en mängd motstridiga känslor och åsikter. Den älskas och föraktas med samma passion, den annekteras som politiskt vapen eller avfärdas som smaklös kitsch. Färgen rosa aktualiserar djupt liggande värderingar om vad som är normalt och onormalt och just därför väcker den så starka känslor.

I Rosa. Den farliga färgen undersöker Fanny Ambjörnsson den laddade betydelse som rosa fått i vårt samhälle. Hon utgår från den retoriska frågan: kan rosa verkligen vara farligt? Det är en färg som förknippas med småflickor, med det kvinnliga, gulliga, barnsliga och mjuka. Och samtidigt är det många som upplever rosa som skrämmande, stötande och äckligt. Hur kommer det sig egentligen att en oskyldig färg kan väcka så många olika känslor? Det är denna symbolkraft och mångtydighet som Ambjörnsson fascineras av.

I alla tider har färger fyllts med mening och känsla. De har uppfattats som dekorativ yta men också som inneboende essens, som en del av den mänskliga existensen. Färger kan också betraktas som redskap för kommunikation mellan människor. Det är i denna betydelse Ambjörnsson vill undersöka rosa – som en meningsskapande kulturell symbol som används i samspelet mellan människor. Färger bär budskap, skriver hon, men de skapar också mening och sammanhang. Dessa sammanhang är lika föränderliga som det mänskliga samhället. De självklara kvinnliga attribut som vi tilldelar färgen rosa i dag är faktiskt ganska moderna – fram till andra hälften av 1900-talet var rosa en manligt kodad färg, nära förbunden med det krigiska och kraftfulla röda.

Den betydelseförskjutning som rosa har varit föremål för gör den än mer intressant att studera ur ett kulturellt perspektiv. Färgen fungerar som en indikator på samhällets rådande normer och föreställningar. Ambjörnsson kallar den en nyckelsymbol – den har en strukturerande funktion och drar upp gränser, samtidigt som den har potential att tänja och flytta dessa gränser. Dessa gränser handlar först och främst om den kulturella uppdelningen mellan manligt och kvinnligt men också om våra förhållningssätt till klass, ålder, sexualitet och etnicitet. Ur detta perspektiv blir det mer förklarligt att rosa kan betraktas som farlig. Den har potential att befästa och utmana vårt sätt att leva och se på vår omgivning.

Ambjörnsson är socialantropolog och genusvetare och hon definierar helt adekvat sin studie som en feministisk kulturstudie. Den feministiska ingångsvinkeln präglar valet av ämne och författarens förhållningssätt men blir aldrig någon pekpinne. Angreppssättet är utpräglat kulturvetenskapligt, med ett öppet och reflekterande förhållningssätt till såväl studieobjekt som material. Studien bygger huvudsakligen på intervjuer och observationer men en hel del populärkulturella referenser vävs också in. Ambitionen är inte att vara heltäckande utan snarare att dyka ner i några olika sammanhang där den rosa färgen förefaller spela särskilt stor roll.

Ambjörnsson inleder sin studie med ett nedslag i den infekterade debatten om barnkläder. Den gränslinje som löper tvärs genom butikerna, där pojk- och flickkläder skiljs åt med militärisk precision, upplevs som problematisk av många föräldrar. Ambjörnsson har intervjuat ett antal föräldrapar i Stockholmsområdet, där framför allt mödrarna är skeptiska till att klä sina döttrar i rosa. Färgen associeras med en undergiven kvinnlighet som de vill skydda sina döttrar från. Det intressanta, konstaterar Ambjörnsson, är att man ändå ofta klär sina flickor i rosa, medan man aldrig skulle klä en pojke i denna färg, av rädsla för att han ska betraktas som feminin och löjlig. Betydelsen av att markera barnets kön finns där, trots alla ambitioner att sträva emot stela stereotyper. Föräldrarnas förhållningssätt är ambivalent – man vill undvika att reproducera en kvinnlighet som är svag och nedvärderad, samtidigt som det är viktigt att inte avvika för mycket från den heteronormativa ordning som säger att flickor är flickor och pojkar pojkar.

Det rosa flickrummet speglar kanske än mer påtagligt vår tids förhållningssätt till barn och könsroller. Här stiger Ambjörnsson bokstavligen in i ett mecka av rosa prinsessklänningar, Hello Kitty, Barbie, volanger, tyll och rosetter. I intervjuer med förskolebarn försöker hon få grepp om de kulturella mekanismer som gör att små flickor blir fullständigt besatta av rosa medan pojkar i samma ålder förhåller sig med avsmak och förakt till samma färg. De starka könsstereotyper som iscensätts i barnens klädsel och lekar kan för en vuxen åskådare te sig lustiga men är, menar Ambjörnsson, bara en överdriven gestaltning av de genusstrukturer som genomsyrar hela samhället. Barnen tar till sig de normer som förmedlas till dem, där kvinnor fortfarande förväntas vara av naturen väna, mjuka, moderliga och omsorgsinriktade medan män är initiativrika, kraftfulla och självständiga. Samtidigt kan den rosa världen erbjuda en fristad för flickor att leva ut sina behov av att få stå i centrum och vara beundrade. På så sätt blir småflickors förväntade ”rosa fas” både en tvingande begränsning för det egna jagets utveckling och ett utrymme för dem att få ta plats på sina egna villkor.

Särskilt intressant är bokens avslutande studie av den rosa färgens betydelse för queer-­aktivister och feminister. Här ges värdefulla inblickar i hur homosexuella, trans- och queer­personer använder rosa som en slagkraftig politisk motståndshandling. Genom att klä sig i rosa på oväntade eller överdrivna sätt synliggörs och utmanas samhällets förväntningar på hur en man eller kvinna ska se ut, uppträda och visa sin sexualitet.

Med sin bok lyckas Ambjörnsson visa hur vår kultur är fundamentalt genomsyrad av subtila men tvingande förväntningar på hur vi formar och uttrycker vår identitet. Det är ingen dålig prestation. Hennes metod att använda färgen rosa som en sanningsspegel för vår samtid fungerar utmärkt och analyserna är genomgående intressanta och tankeväckande. Att vissa iakttagelser och slutsatser kan framstå som litet självklara är kanske ofrånkomligt i en kulturstudie som går så nära inpå vår egen tid. Bokens behållning ligger i att den sammanför en rad vardagsanalyser till en skarp samtidsskildring som sätter fingret på centrala företeelser i vårt samhälle. Med färgen rosa som spektrum synliggörs djupt liggande värderingar om kön, klass, ålder och etnicitet – och kanske mest iögonfallande, hur självklart vi suger upp och reproducerar dessa värderingar utan att reflektera särskilt mycket över vad de egentligen innebär. Denna förmåga att dissekera det till synes vardagliga och självklara utmärker en god kulturstudie.

Däremot hade undersökningen mått bra av tydligare begreppsdefinitioner. Vissa centrala begrepp hade behövt problematiseras. Vad innebär till exempel femininitet? Förmodligen uppfattas det typiskt ”kvinnliga” på olika sätt i de vitt skilda sammanhang som studeras – från dagis till prideparader – men i boken används begreppet utan större reflektion. När två unga kvinnor efterlyser mer ”glitter och glädje och slampighet” i feministiska demonstrationståg är det förmodligen inte samma syn på kvinnlighet som omfattas av en femårig flicka. Även i analysen av föräldrars förhållningssätt hade det behövts en djupare diskussion kring hur vi definierar kvinnlighet. Ambjörnsson menar att mödrars motvilja att klä döttrarna i rosa på ett paradoxalt vis reproducerar en manlig norm, eftersom de väljer bort det som värderas som traditionellt kvinnligt. Det kvinnliga blir, menar hon, återigen det som förkastas. Frågan är dock vilken kvinnlighet som väljs bort. Om det är en typ av kvinnoideal som vi ändå inte vill föra vidare till våra döttrar – den spröda, väna, undergivna kvinnan – är det ju denna negativa association föräldrarna vänder sig mot, inte kvinnligheten som sådan. Ambjörnssons tolkning kan för övrigt diskuteras även från en annan synvinkel. Kanske är det inte så att föräldrarna reagerar mot just det kvinnliga i färgen rosa utan mot själva könskodningen, den strikta uppdelningen mellan pojk- och flickkläder. Lika lite som man vill se sin dotter i en rosa prinsessklänning vill man kanske se sin son i gröna militärbyxor.

Rosa. Den farliga färgen är hur som helst en mycket läsvärd samtidsskildring. Den är initierad och gediget genomförd och väcker många tankar och frågor som stannar kvar efter läsningen. En tydlig drivkraft i studien är ambitionen att uppvärdera det som samhället stämplat som kvinnligt och svagt. Lika mycket som akademisk studie skulle man kunna se boken som ett politiskt manifest, en uppmaning till ökad reflektion och medvetenhet om hur vi lever tillsammans. Det är väl värt att ta på allvar, även för oss som saknar rosa plagg i garderoben.