Filosofi & psykologi

Fascinerande brottning med Freuds svårtolkade dödsdrift

Freud och dödsdriften
Tobias Wessely & Pablo Lerner (red.)

Tankekraft förlag
ISBN 9789188203588

| Respons 6/2021 | 9 min läsning

I Bortom lustprincipen lanserade Sigmund Freud sitt kontroversiella begrepp dödsdriften, en strävan efter att återställa ett tidigare tillstånd. Att begreppet fortsätter att engagera framgår av den nyutkomna antologin Freud och dödsdriften, i vilken inte bara psykoanalytiker utan även filosofer och litteraturforskare ger sin syn på saken. Många av de postfreudianska tolkningarna kan intressant nog te sig mer daterade än Freuds eget arbete. Han föregrep de frågor som aktualiseras av pandemin och klimatuppvärmningen genom att öppna för ett perspektiv som övergår den strikt mänskliga horisonten.

”Död och liv”, målning av Gustav Klimt (cirka 1912). Foto: Granger Historical Picture Archive / Alamy Stock Photo / Leopold Museum, Wien.

Det brukar framhållas att Sigmund Freud publicerade Bortom lustprincipen åren efter första världskrigets slut, men när han skrev och bearbetade texten pågick även den så kallade spanska sjukan. Den pandemin varade mellan mars 1918 och juni 1920 och skördade mellan 50 och 100 miljoner människors liv globalt sett. Förra året var det ett sekel sedan Freuds essä kom ut, och en pandemi började på nytt spridas i en värld härjad av återkommande krig och konflikter.

Bortom lustprincipen är, som Freud själv framhåller, ett spekulativt arbete, i vilket han lanserar ett av sina förmodligen mest omdebatterade och kontroversiella begrepp – dödsdriften. Varför han gör det och hur detta begrepp kan förstås är ämnet för en ny antologi, Freud och dödsdriften (Tankekraft förlag, 2021). Redaktörerna, psykologerna Pablo Lerner och Tobias Wessely, tar inte direkt upp frågan om dödsdriftens relevans för den apokalyptiska tidsanda som kan sägas råda i dag, men den löper som en röd tråd genom bokens fjorton essäer som samlats i tre övergripande delar. Den första fokuserar på dödstematiken och begreppet dödsdrift i Freuds eget arbete och särskilt i Bortom lustprincipen, den andra diskuterar postfreudianska tolkningar av dödsdriften och den tredje anlägger mer filosofiska och litterära perspektiv på samma problematik. Bland författarna finns inte enbart psykologer och psykoanalytiker utan även filosofer och litteraturforskare. Med tanke på att antologin uppenbarligen strävar efter att aktualisera Freud och psykoanalysen i olika sammanhang är det ganska anmärkningsvärt att endast två av skribenterna är kvinnor.

Redaktörerna, psykologerna Pablo Lerner och Tobias Wessely, tar inte direkt upp frågan om dödsdriftens relevans för den apokalyptiska tidsanda som kan sägas råda i dag, men den löper som en röd tråd genom bokens fjorton essäer som samlats i tre övergripande delar.

Antologin inleds av Pablo Lerner som genom ett antal korta nedslag i Freuds liv ger en nästan poetisk bild av dödens ofta tysta, men påtagliga närvaro i hans arbete. Det är till exempel slående att det inte finns några referenser till pandemins härjningar i Bortom lustprincipen, förutom en kort anmärkning till det berömda avsnitt i vilket Freud beskriver sin dottersons lek med en träspole. Med sin tolkning av den så kallade Fort/Da-leken – pojken kastar ifrån sig träspolen samtidigt som han utropar o-o-o, vilket Freud tolkar som tyskans fort (bort), och drar sedan den tillbaka med utropet da (här) – ville han lyfta fram hur en upprepning av något plågsamt, i detta fall att bli lämnad av sin mamma, i leken kan bli sammanflätad med lust. Det är ett omdiskuterat stycke i Freuds text, och det återkommer i flera av antologins essäer, oftast i förhållande till den betydelse det fått hos Jacques Lacan, som ett paradigm för det drama det innebär att träda in i den symboliska – språkliga och kulturella – ordningen.

I Bortom lustprincipen finner man emellertid även den kortfattade anmärkningen, där ett annat drama framträder, nämligen det trauma som drabbade Freuds familj när han var i färd med att färdigställa sin text. Lakoniskt förmedlar noten: ”När barnet var fem år och nio månader dog modern. Nu när hon verkligen var ’borta’ (o-o-o), visade pojken ingen sorg efter henne”. I ett brev som Lerner citerar framgår att Freuds dotter, ”vår kära blomstrande Sophie”, dött i spanska sjukan endast 26 år gammal.

Sjukdom, död och sorg utgör oundvikliga delar i alla människors liv men det begrepp som Freud utvecklar under denna tid, kanske för att bättre förstå betydelsen av denna oundviklighet, är svårfångat och tycks ur kliniska perspektiv vara svårhanterligt. I en pedagogisk översikt över driftens plats i psykoanalysen mer generellt hävdar Per Magnus Johansson att det i det terapeutiska arbetet inte finns någon ”oförmedlad och uppenbar relation mellan dödsdriften och specifika psykopatologiska eller mänskliga manifestationer”. Även Johan Eriksson hävdar att det hos Freud inte bara saknas en ”ordentligt utarbetad teori om dödens centrala plats i det mänskliga psyket”. Själva begreppet dödsdrift är, enligt Eriksson, inte användbart för att förstå denna plats eftersom det ”inte alls handlar om döden och vår medvetenhet om att våra liv är begränsade, utan om en inneboende tendens i det omedvetna driftlivet att på snabbast möjliga väg söka avspänning”.

Flera essäer dröjer vid denna aspekt hos dödsdriften. Och det är ett faktum att Freud inleder Bortom lustprincipen med en definition av det som från början varit psykoanalysens grundval, nämligen lustprincipens primat, som ”alltid sätts igång av en icke lustfylld spänning och sedan tar en sådan riktning att slutresultatet sammanfaller med en minskning av denna spänning, alltså med ett undvikande av olust eller framkallande av lust”. Signifikativt nog utgör den beskrivningen alltså avstampet till Freuds idé om dödsdriften, som han beskriver som något mer fundamentalt än strävan efter lust, nämligen återställandet av ett tidigare tillstånd. Den uppenbara likhet som tycks råda mellan lustprincipens strävan efter avspänning och definitionen av dödsdriften som en strävan efter ett tidigare tillstånd får Pablo Lerner, i en lång och ganska snårig essä, att spekulera över om begreppet kan förstås i termer av ett ”epistemologiskt symptom” på något bortträngt i Freuds eget arbete.

Dödsdriften inbjuder på så vis till en decentralisering av det mänskliga – i vidare bemärkelse än Freuds tidigare upptäckt av det omedvetna, som han ju formulerade som att jaget inte är herre i sitt eget hus.

Det är över huvud taget fascinerande att följa de olika essäernas brottning med dödsdriftens svårtolkade men suggestiva begrepp. Det är tydligt att en lösning ligger i den postfreudianska förskjutningen av dödsdriftens biologiska aspekter (livets återvändande till det oorganiska) mot mer renodlade språkliga perspektiv. Den amerikanske psykoanalytikern Derek Hook lyfter i det sammanhanget fram Slavoj i‑eks uppfattning att dödsdriften inte alls har något att göra med biologi, att begreppet i stället innebär en ”denaturering” av det mänskliga. I Lacans efterföljd gör i‑ek dödsdriften till en funktion hos den symboliska ordningen, en i språket ”inneboende negativitet” som konstituerar subjektet.

Genom att betoningen läggs på att människan inte är ett djur och att språket är helt avgörande för det mänskliga kan de postfreudianska tolkningarna av dödsdriften intressant nog te sig mer daterade än Freuds eget arbete. För är det inte så att vår tids pandemi, för att inte tala om klimatuppvärmningen, kan sägas föregripas av det som upptar Freud i Bortom lustprincipen? Han söker i alla fall öppna för perspektiv som övergår den strikt mänskliga horisonten när han hävdar att livet strävar efter att återvända till ett tidigare tillstånd. Hans spekulationer kan rentav framstå som ett slags spekulativ realism som ger det ickemänskliga agens. Dödsdriften inbjuder på så vis till en decentralisering av det mänskliga – i vidare bemärkelse än Freuds tidigare upptäckt av det omedvetna, som han ju formulerade som att jaget inte är herre i sitt eget hus. Ur det perspektivet får dödsdriften till och med en ekokritisk dimension, som det återstår att utforska. I antologin nämns en sådan vändning endast i förbigående av Hans Ruin i en filosofisk reflektion över hur vi ständigt umgås med de döda.

Utmärkande för epidemier är att de återvänder. De upprepar sig med mer eller mindre förödande verkan genom seklernas gång. Och den upprepningen tycks inte vetenskapen ha någon större makt över, lika litet som den kan lösa våldets eviga återkomst. Kanske har det att göra med att dödsdriften är okontrollerbar. Filosofen Catherine Malabou, som i flera verk diskuterat det hon ser som Freuds misslyckande att ge dödsdriften en autonomi bortom lustprincipen, närmar sig här frågan genom en kritisk läsning av Jacques Derridas sätt att hantera begreppet. Och hon konstaterar att begreppets potential ligger i dess kraft att bryta sig loss från det förhärskande, att det är dödsdriftens ”anarkism” som kan göra psykoanalysen emancipatorisk.

Men möjligen är det också så att själva det cirkulära mönster som avtecknar sig i Freuds spekulationer om lustens princip och driften efter död har en mer given plats i det poetiska och litterära tänkandet än i filosofin och analysen. De litterärt orienterade essäerna i boken lyfter hur som helst fram mindre epistemologiskt ängsliga förhållningsätt till Freuds begrepp. Rätt befriande är Gustav Strandbergs genomgång av George Batailles tolkning av dödsdriften, som den kraft vilken får jaget och den andre att blandas samman och lösa upp den diskontinuitet som utmärker den mänskliga tillvaron till förmån för en kontinuitet mellan varanden. Även om denna kontinuitet endast till fullo uppnås i döden – i döden utplånas våra individuella särdrag och vi likställs med varandra – förbinder Bataille döden med erotiken, utan vilken den skulle förbli narcissistisk. På ett annat helt lekfullt vis ger sig Ulf Karl Olov Nilsson i kast med dödsdriften i en dikt som kretsar kring en märklig metafor i Bortom lustprincipen. I essän liknar nämligen Freud psykets utveckling vid ”en odifferentierad liten blåsa av retbar substans”. I poetens händer får den blåsan en oväntad plasticitet som genom upprepningens teknik också visar på dödsdriftens kreativitet.

Publ. i Respons 6/2021
I FOKUS | Akademiska prestationister
Relaterat
Essä

Hoffmann placerade det kusliga mitt i den borgerliga vardagen

Att den tyske romantiske författaren E.T.A. Hoffmann är föremål för ett pånyttfött intresse framgår inte minst av de svenska småförlagens översättningar. Varför tycks Hoffmann tala till vår tid? Kanske beror...


Carin Franzén

Carin Franzén är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark