Feminismen hos Grupp 8 visade sig främst i sättet man arbetade på

Att Grupp 8 var en socialistisk organisation är allmänt känt. Med utgångspunkt i arkivmaterial visar Elisabeth Elgán i sin studie hur djup denna förankring var. För många var det svårt att bedriva en kvinnokamp som var avskild från den socialistiska. En dialog med aktivisternas egna berättelser om tiden hade kunnat ge ytterligare en dimension i detta viktiga bidrag till feminismens och kvinnorörelsens historia i Sverige.

Många har velat berätta om 1970-talets kvinnorörelse vid det här laget. Trots att det gått relativt kort tid sedan det begav sig pågår historieskrivningen för fullt. Perioden och den feministiska rörelsen har utforskats av historiker, idéhistoriker och litteraturvetare. Emma Isaksson, Eva Schmitz, Hanna Hallgren, Helena Hill och Elisabeth Elgán är några av dem som skrivit om tidens idéströmningar och aktivism. I flera litteraturvetenskapliga studier har perioden berörts i anslutning till den så kallade kvinnliga bekännelselitteratur som blev populär (och utskälld) under 1970-talet. Jag tänker här närmast på undersökningar av Cristine Sarrimo, Immi Lundin, Ebba Witt-Brattström och mig själv.

Men framför allt har historien om andra vågens kvinnorörelse i Sverige tagit form genom minnesberättelser, memoarer och andra typer av vittnesskildringar från dem som var aktiva under perioden. Ebba Witt-Brattström, Gunilla Thorgren och Yvonne Hirdman är några av dem som beskrivit tiden med hjälp av den egna livsberättelsen. Inte sällan har detta minnesarbete haft en nostalgisk prägel; sjuttiotalets kvinnorörelse ihågkoms som solidarisk, kollektiv och verklighetsförankrad, ofta i uttalad kontrast till dagens feminism som beskrivs som individualistisk, splittrad, teoretisk och främmande för ”vardagskvinnans” verklighet.

Man vill lyfta fram en stolt kvinnorörelse som förändrade villkoren för kommande generationer.

Behovet av upprättelse och erkännande har varit starkt i dessa skildringar. Man vill lyfta fram en stolt kvinnorörelse som förändrade villkoren för kommande generationer. Att historieskrivning ofta fungerar på detta sätt är inget konstigt. Det är nuets frågor som ger behov av historieskrivningen, som sätter ramar och ger retoriskt driv åt framställningen. Nuets inverkan på dået går inte att undkomma – bara att hantera mer eller mindre självkritiskt.

Kanske är det därför Elisabeth Elgáns studie Att ge sig själv makt – Grupp 8 och 1970-talets feminism känns så befriande. Här pågår inget identitetsarbete, här finns ingen udd riktad mot samtiden, ingen uppenbar vilja att göra enkla poänger på bekostnad av materialets komplexitet. Här finns i stället ett enkelt och sakligt intresse för vad Grupp 8 faktiskt gjorde. Elgán använder inga vittnesmål eller intervjuer utan utgår endast från det arkivmaterial organisationen Grupp 8 i Stockholm lämnade efter sig: mötesprotokoll, verksamhetsberättelser, programskrifter, internbulletiner, appeller, flygblad och tal samt den egna tidningen Kvinnobulletinen.

Även om organisationsdokumenten givetvis måste tolkas och sättas i sammanhang menar Elgán att hon genom sitt materialval slipper något av den bias som ofta häftar vid minnesberättelser. Om hon i stället hade valt att intervjua då aktiva gruppmedlemmar hade det funnits en risk att den intervjuade personen hade anpassat minnet efter hennes frågor eller hade börjat analysera det som hände på sjuttiotalet utifrån nutidens perspektiv snarare än att bara återge händelser.

I Elgáns resonemang döljer sig möjligtvis en förhoppning om objektivitet, om att vi ska kunna komma åt ”vad som verkligen hände” på ett mer sant sätt om vi använder arkivmaterial i stället för intervjumaterial. Litteraturvetaren i mig vill då invända att livsberättelser kan ge lika intressant information som arkivmaterial – om än en annan information, till exempel om hur människor vill minnas, om hur ett minnesarbete går till, om hur vi skriver historia.

Detta är dock i sammanhanget en anmärkning av mindre betydelse. Poängen här är att arkivmaterialet ger Elgán tillgång till andra aspekter av sjuttiotalet än de som redan framkommit. Studien fokuserar vad som gjordes, det konkreta och praktiska organisationsarbetet bortom retoriken. Vilka frågor drev man och hur, vilka organisationsformer användes, hur utformade man sina aktioner? Vilka var konflikthärdarna och vilka andra organisationer samarbetade man med?

Av vikt för Elgán är att hon just undersöker en organisation, inte en social rörelse. Vilken betydelse kvinnorörelsen i ett större perspektiv haft för utvecklingen eller enskilda människor är alltså inte frågor som berörs. Det som intresserat Elgán är i stället det praktiska arbetet i en organisation – hur man formar den, hur man får den att bli bärkraftig och samtidigt utvecklas, hur man balanserar mellan olika viljor och krav utifrån och inifrån.

Här finns inga smaskiga biografiska detaljer, inget av skvallervärde för den som vill veta vem som sade vad och vem som var i konflikt med vem. Subjektet i framställningen är organisationen, inte de enskilda aktörerna. På gott och ont är studien mer av en historisk organisationsstudie än en genusanalytisk studie eller en studie om hur vi skriver rörelsehistoria. Fördelarna med detta har jag redan varit inne på, nackdelarna återkommer jag till avslutningsvis.

Vad var det då Grupp 8 gjorde och ägnade sig åt? De två teman som förefaller ha dominerat är frågor om arbete och sexualpolitik. Grupp 8 kämpade för kvinnors rätt till yrkesarbete, bättre arbetsvillkor, högre löner och rätt till barnomsorg – allt med syftet att bidra till kvinnors självständighet. Man kämpade också för kvinnors rätt till abort och smärtfri förlossning. Att det under första delen av sjuttiotalet var arbetsfrågorna som stod i centrum har delvis att göra med organisationens starka socialistiska förankring. Om kvinnor skulle kämpa för ett socialistiskt samhälle behövde de bli självständiga och självförsörjande individer, vilket nödvändiggjorde både yrkesarbete och barnomsorg.

Orsaken till kvinnoförtrycket ansågs vara kapitalismen, inte patriarkatet.

Att Grupp 8 var en socialistisk organisation är allmänt känt men Elgáns studie visar hur djup denna förankring var. I jämförelse med både Rödstrumporna i Danmark och den amerikanska feminismen var Grupp 8:s feministiska profil nedtonad. Orsaken till kvinnoförtrycket ansågs vara kapitalismen, inte patriarkatet. Denna analys fick konsekvenser både för arbetsformerna och för valet av samarbetspartners. Elgán beskriver en rörelse som balanserar mellan viljan att lyfta fram kvinnors särskilda underordning, uppmuntra kvinnor att mobilisera, organisera sig och göra uppror – och den samtidiga oviljan att benämna männen eller ens patriarkatet som motståndarsida. Kvinnornas frigörelse skulle komma genom kapitalismens upphörande och socialismens införande. Därför var det omöjligt för många i Grupp 8 att bedriva en kvinnokamp avskild från den socialistiska kampen.

Det dröjer faktiskt ända till slutet av sjuttiotalet innan de sexualpolitiska frågorna får större utrymme och kön blir en lika giltig förklaringsgrund till kvinnors underordning som kapitalismen. När man läser Elgáns studie frågar man sig därför om Grupp 8 inte var en socialistisk snarare än en feministisk organisation. Här ligger en av studiens många poänger. För om Grupp 8 i eftervärldens ögon förknippas med feminismen och könsanalysen – ofta till och med en sorts särarts- eller radikalfeminism – framstår gruppen i Elgáns studie snarare som en socialistisk organisation under stor påverkan av samtidens ideologiska strömningar och sätt att organisera sig politiskt.

Organisationsformen i sig blir en svår stötesten för Grupp 8 och är tätt knuten till konflikten mellan socialism och feminism. Genom hela decenniet pågår en dragkamp mellan krafter som vill centralisera och effektivisera organisationen och andra krafter som förordar platta organisationsformer och direktdemokrati. Trots att Grupp 8 präglas av andra vänsterorganisationers sätt att bygga upp strukturer baserade på representation eller centralstyrning, håller Grupp 8 fast vid den platta organisationsstrukturen. Grupp 8 bestod framför allt av självstyrande lokalgrupper. I Elgáns studie framstår den platta strukturen som ett lyckat val; den var hållbar och höll medlemmarna engagerade.

Vid sidan om beskrivningen av de sakfrågor som Grupp 8 drev är skildringen av ovan beskrivna dragkamp avgjort det mest intressanta. Förespråkarna för en mer centraliserad struktur menade att organisationen behövde bli mer effektiv och tydlig. Det gick åt för mycket tid till att komma överens eller att exempelvis introducera nya medlemmar. Det fanns också en risk att grupperna drog åt olika håll eller blev för självbespeglande och slutna. Förespråkarna för den platta organisationsformen betonade i stället hur viktigt det var att alla skulle få komma till tals, att ingen skulle ha mer inflytande än någon annan och att organisationen skulle baseras på medlemmarnas engagemang och behov.

Här fanns också en skiljelinje som handlade om vad politiskt arbete egentligen bestod av. Medan somliga verkar ha tyckt att lokalgrupperna i sig bedrev ett viktigt arbete genom att bryta kvinnors isolering och ge möjlighet till psykologisk och intellektuell utveckling, menade andra att lokalgrupperna skulle rikta sig utåt, inte inåt. Man skulle arbeta för andra, inte för sig själva. Trots slitningarna verkar strukturen med lokalgrupper ha fungerat bra och var, med Elgáns ord, ”slitstark”. Studien visar alltså att även om Grupp 8 tycks ha tonat ned feminismen till förmån för socialismen på en ideologisk nivå, kom den feministiska förankringen till uttryck i just organisationsformen, sättet man arbetade på.

Elgáns beskrivning av organisationens olika faser är oupphörligt spännande. Trots att framställningen är så saklig – ja, bitvis knastertorr – är det hela tiden intressant läsning. Kanske beror det på att Elgán får en att känna att man inte vet hur det ska sluta – att man inte har facit i sin hand, trots att det gått fyrtio år sedan händelserna utspelade sig. Eftersom Elgán valt bort den etablerade historieskrivningen, klyschorna och det nostalgiska tillbakablickandet vet vi faktiskt inte vart vi är på väg.

Elgán visar till exempel att Grupp 8 från början hade en lekfull, lätt absurdistisk ton i sina aktioner och skrifter. Man arbetade med humor, upptåg och häcklanden. Denna lekfulla attityd kom under mitten av decenniet att tonas ned; det var också under den perioden man anpassade sig till andra vänstergrupper och anammade en mer uttalad marxistisk retorik. Mot slutet av decenniet får dock andra frågor större plats, till exempel om sexualitet, våld mot kvinnor men också frågor om kvinnokultur. Analog med denna utveckling är också organisationens skiftande tilltal. Elgán menar att Grupp 8 går från att tala med kvinnor till att under mittenperioden tala för kvinnor, och slutligen tala till kvinnor. Detta är också ett intressant resultat, och ett bra sätt att beskriva organisationens förändring från att verka mobiliserande och samlande, till att vara representativ och företrädande, för att mot slutet fylla en mer (själv)hjälpande, och rådgivande funktion.

Styrkorna med studien är med andra ord många. Men det finns också några problem, som uppstår just på grund av de vägval Elgán gjort kring material och tillvägagångssätt. Valet att hålla sig strikt till arkivmaterialet ger visserligen möjligheter att se annat än vad som framkommer genom livsberättelser och intervjuer. Men samtidigt uppstår en del onödiga problem genom denna strikta avgränsning. Det förekommer till exempel irriterande frågetecken och luckor i framställningen kring detaljer som lätt hade kunnat avhjälpas om Elgán helt enkelt hade frågat någon som var med om hur det förhöll sig. Det gäller enkla faktaupplysningar – till exempel hur man ska tolka det faktum att män inte uttryckligen bjöds in till ett årsmöte 1971, men däremot till den efterföljande festen. Berodde det på att man ville markera att männen inte var välkomna på årsmötet eller berodde det på att man helt enkelt inte kunde tänka sig att festa utan män? Ja, låt oss fråga dem som var med i stället för att spekulera, tänker då en naiv läsare som jag. Jag inser förstås att man inte får några enkla raka svar på en sådan fråga och att minnet är bedrägligt, men genom att komplettera framställningen med hjälp av intervjuer får man förmodligen ändå svar som kan belysa frågan på ett intressant sätt.

Studien hade också berikats av att tydligare sättas i dialog med andra skildringar av tidsperioden. I stället för att undvika ”vi som var där”- berättelserna hade Elgán för min del gärna kunnat förhålla sig aktivt till dem. I vilken mån skiljer sig Elgáns resultat från de vittnesskildringar vi fått ta del av från perioden? Och vad säger det egentligen om den pågående historieskrivningen, om dagens debatter och de olika politiska intressen som står på spel?

På samma gång som det är en befrielse att nuets feministiska frågor och retoriska positioneringar inte tillåts verka in i studien är det också en brist. För är det inte intressant just att studera hur vi använder historien för att säga något om nuet? En sådan metanivå hade kunnat lyfta Elgáns gedigna studie ytterligare. Genom att sätta den i dialog med andra röster hade hon kunnat säga något viktigt om hur historieskrivning fungerar politiskt och identitetsskapande, och vilka problem och möjligheter det för med sig.

En mindre synpunkt kring avgränsningar är också den effekt det får att Elgán så strikt håller sig till organisationen Grupp 8 i stället för att relatera gruppen till en bredare bild av andra vågens feminism i Sverige. Det gör att somliga idéströmningar och aktiviteter hamnar i skymundan och kanske framstår som mer perifera än de var. Jag tänker här på det intresse för kvinnokultur, uppvärderandet av kvinnliga erfarenheter, praktiker och kunskaper som fanns i konst, litteratur, musik och teater under perioden. I Elgáns studie framstår detta omprövande av kvinnoidentiteten som en relativt marginell företeelse; det kommer in litet i slutet på sjuttiotalet, men som helhet domineras decenniet av ett socialistiskt fokus på arbete. Hade Elgán lyft in fler exempel på så kallad kvinnolitteratur som lästes under perioden, teoretisk litteratur som cirkulerade, tidskriftsnummer som gjorde avtryck etcetera hade kanske bilden förändrats något.

Nu är detta egentligen ingen kritik mot Elgáns genomförande av studien. Hon avser att studera just organisationen Grupp 8 i Stockholm och gör just detta. Men det finns förstås en risk att denna gedigna bok kommer att läsas som en studie inte bara över Grupp 8 utan – som undertiteln antyder – över sjuttiotalets feminism som sådan, vilket vore olyckligt.

Detta är dock randanmärkningar. Elgáns bok är välskriven och kunnig. Det är bara att gratulera alla som intresserar sig för feminismens och kvinnorörelsens historia till ett nytt standardverk på området.

Maria Jönsson är docent i litteraturvetenskap vid Umeå universitet.