Finanspolitiken demoniseras av politiska skäl

Wahlroos vill visa att alla praktiserade ekonomiska teorier är falska eller farliga utom den han själv tror på. Han menar att den privatkapitalistiska marknadsekonomin har nått sin fulländning i den globala finansmarknaden. Avsikten är att motverka en renässans för keynesianismen. Ju mindre stat, desto bättre ekonomi, är budskapet. Men som finanskrisen visat behöver även finansmarknaden en stark stat.

Att Björn Wahlroos tillhör den högsta divisionen av män med ekonomisk makt i Norden är nog välbekant. Han kvalificerar för den posten som storägare i Sampo, Nordens ledande finansföretag, ordförande i Nordea och i det finska skogsbolaget UPM-Kymmene. Känd är han också för självsäkra och uppseendeväckande uttalanden som att Nordeas kunder nästan alla är finansiella idioter.

Mindre känt är måhända att Wahlroos som blott 32-åring blev professor i nationalekonomi och var specialist på matematisk ekonomisk teori. Det kan bero på att han ganska snart lämnade den akademiska världen för att bli bankman och något av en finansmarknadens furste, i varje fall i Finland. Nu har han skrivit en bok där han vill visa oss varför alla praktiserade ekonomiska teorier är falska eller farliga, utom den Wahlroos själv tror på.

Visserligen visar historien att även den kan hamna i kris med börskrascher och bankkonkurser som tvärtom förstör resurser och orsakar mycken olycka.

Det han tror på är naturligtvis den privatkapitalistiska marknadsekonomin och att den nått sin fulländning i den globala finansmarknaden, som med hjälp av ultramodern informationsteknologi styr användningen av världens resurser så att de skapar tillväxt och välstånd, kanske inte för alla, men ändå för fler än någonsin tidigare. Visserligen visar historien att även den kan hamna i kris med börskrascher och bankkonkurser som tvärtom förstör resurser och orsakar mycken olycka. Men i sin genomgång av det senaste århundradets finanskriser finner Wahlroos att avgörande för deras uppkomst varit den mänskliga faktorn. Aktörerna på marknaden har haft för liten eller för stor aversion mot risktagande, felbedömt förtjänstmöjligheterna eller helt enkelt blivit rädda. Ibland har skulden legat hos fördomsfulla, det vill säga okunniga centralbankschefer tillsammans med likasinnade politiker. Själva marknadssystemet är det inget fel på.

Boken kan alltså läsas som bankirens plaidoyer för sin bransch. Men den är intressantare än så. Wahlroos kan verkligen finansbranschen, känner dess styrka och svagheter. Han demonstrerar ett brett, ibland också djupt kunnande i hur det senaste århundradets kriser uppstått, hanterats av regeringar och centralbanker, och så småningom övergått i perioder av tillväxt och ökat välstånd. Hans beläsenhet är imponerande, i varje fall enligt källförteckningen som upptar drygt 220 titlar på vetenskapliga verk. Något som påminner om (en sällsynt) professorlig lidelse för pedagogik har lett honom att lägga ner möda på att förklara marknadsekonomins funktionssätt och penninghushållningens betydelse för mänsklig aktivitet och ekonomisk utveckling. När han är på det humöret kan man både förstå och hålla med honom.

Sämre går det i mitt tycke när han ska uppfylla boktitelns löfte att krossa tio ekonomiska teorier. Flertalet av de rubriker han gett bokens tio kapitel är inga teorier utan påståenden eller antaganden som i och för sig spelar en politisk roll men inte bygger på någon egentlig teori, som till exempel att höjda skatter ”botar” underskott eller att det inte finns ”fria” marknader. Rubriken på kapitel 1 – ”Finanspolitisk åtstramning stryper tillväxten” – får ingen behandling i texten, som i stället handlar om att expansiv finanspolitik inte leder till en bestående höjning av en ekonomis tillväxttakt, vilket är något helt annat.

Den enda ekonomiska teori av betydelse Wahlroos ägnar sig åt att försöka krossa är den som fått namnet efter sin upphovsman John Maynard Keynes i dennes 1936 utgivna Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar. Wahlroos vill bevisa att denna teori har helt fel när den gör gällande att staten med upplånade pengar kan öka efterfrågan så att ekonomin växer och arbetslösheten minskar. I sin bevisföring utnyttjar han alla argument som sedan 1930-talet kastats mot Keynes. Multiplikatoreffekten, som behövs för att Keynes slutsatser ska hålla, existerar knappast; det gör däremot rationella förväntningar, som innebär att folk utgår från att ökad statsskuld efter ett tag betyder höjda skatter och därmed inte köper eller investerar mer; en skuldtyngd stat driver upp räntorna som dämpar tillväxten, med mera i samma syfte.

Wahlroos går längre än de flesta motståndare till Keynes när han, såvitt jag begriper, underkänner all utövning av finanspolitik med makroekonomiska syften. Inte ens skattesänkningar duger fast han anser att de flesta länder har för höga skatter. Lägre skatter kan bara godtas om de förenas med lägre offentliga utgifter, det vill säga inte påverkar aktivitetsnivån i landets ekonomi. Staten ska inte ha någon skuld alls.

I denna anda går Wahlroos igenom de stora kriserna med hög arbetslöshet, alltifrån depressionen på 30-talet till finanskraschen på 2000-talet, och finner att keynesiansk budgetpolitik varit antingen verkningslös eller direkt skadlig, som på 1970-talet när den skapade både arbetslöshet och inflation. Inte ens de ”gyllene åren” 1950–1970, som faktiskt förenade full sysselsättning med låg inflation och stabilt hög tillväxt, tillägnas Keynes, trots att vi som var med ansåg att vi följde hans recept på stabiliseringspolitik.

Keynes åker alltså ut med badvattnet, likaså finanspolitiken annat än som instrument för att sänka skatter och utgifter. Kvar i verktygslådan finns bara penningpolitiken. Men den får inte vara politisk utan måste styras av experter med vetenskapligt definierade mål och medel. Som övertygad monetarist hamnar Wahlroos nu i svårigheter. Enligt Chicago-skolans lärobok kan ett lands (och om man så vill, hela världens) ekonomi styras mot fullt resursutnyttjande utan inflation, om centralbanken låter mängden pengar och/eller deras omloppshastighet förändras i takt med tillgången på arbetskraft och investeringsvilligt kapital.

Han landar i den inte särskilt vetenskapliga slutsatsen att den opolitiska penningpolitiken bara kan fungera om den sköts av begåvade människor.

Monetarismens bestående problem är emellertid att hitta användbara mått på penningmängden och det den ska anpassas till, det vill säga resursutnyttjandet. Wahlroos döljer inte att han själv gått bet på uppgiften. Han landar i den inte särskilt vetenskapliga slutsatsen att den opolitiska penningpolitiken bara kan fungera om den sköts av begåvade människor. Begåvningen ska bestå av insikten att finansmarknadens behov av hög likviditet alltid måste tillgodoses, om nödvändigt via sedelpressarna. Men Wahlroos har bara hittat ett tillfälle då en centralbank visade sådan begåvning, nämligen amerikanska Federal Reserve, som räddade bankerna ur 2000-talets finanskris med ett ymnigt flöde av nytillverkade pengar. Eurozonens ECB är däremot ett sorgligt exempel på en obegåvat snål centralbank. Den svenska Riksbanken nämns aldrig, medan Finlands bank får en utskällning för sin åtstramning av penningpolitiken åren 2010–11 och de problem den skapade för bankväsendet.

För monetarismen som teoribildning borde frånvaron av rätta sortens begåvningar (i även från politiskt inflytande skyddade centralbanker) vara rätt ödeläggande. Men Wahlroos ger inte upp. Han leker ett tag med tanken att införa negativ ränta på bankernas inlåning. Det skulle innebära att avkastningskurvan kunde göras brantare samtidigt som räntenivån sänks. Därmed skulle fler vilja placera pengar ”långt”, det vill säga i tillgångar med positiv avkastning, men också större risk. Någon teoretisk invändning mot negativa inlåningsräntor hittar han inte. Däremot uppstår ett praktiskt problem: de gör sedlar, kontanter, till värdepapper som inte kostar innehavaren ränta. Och då slutar dagens betalningssystem att fungera. Men Wahlroos manar ändå sina läsare att fundera på saken.

Avsikten med boken blir till slut ganska tydlig. Wahlroos är ute i ett brådskande politiskt ärende. Han oroas av penningpolitikens oförmåga, trots utsläpp av nya pengar och mycket låga räntor, att sätta fart på investeringar och sysselsättning i Europa. Det kan leda till en renässans för finanspolitiken och därmed för Keynes idéer. Därmed ökar politikens inflytande och rubbar den maktfördelning mellan marknad och demokrati som uppstått under de senaste decennierna, som Wahlroos värderar högt. I hans ögon är skatter och offentliga utgifter farliga eftersom de påverkar den fördelning av inkomster och välstånd som marknadsekonomin åstadkommer (med särskild perfektion i fallet företagsledare) och ingriper i den organisation av produktionen som bara marknadskrafterna ska råda över. Ju mindre stat, desto bättre ekonomi, är budskapet.

Därför måste finanspolitiken demoniseras och penningpolitiken förgyllas i dubbla lager. Hederligare hade varit om Björn Wahlroos konstaterat att globaliseringen klippt vingarna av både Keynes och monetarismen, och att finansmarknaden, trots sin nyvunna makt, för att klara sig ur framtida kriser, behöver en stark och varför inte begåvad stat som räddare i nöden.

Sedan kan man fundera över innebörden av att Nordens största bank har en man med Wahlroos värderingar och samhällssyn som ordförande.

Kjell-Olof Feldt är fil. lic i national-ekonomi och var Sveriges finansminister 1983–1990.