Konstarterna & medier

För framgångsrik för att få Nobelpriset

Mönster i grönt – Graham Greene och 1900-talslitteraturens villkor
Oscar Jansson

Ellerströms
417 sidor
ISBN 9789172476110

| Respons 2/2022 | 9 min läsning

Graham Greenes långa författarskap gör honom till ett idealiskt studieobjekt för den som vill belysa svängningarna på den globala litterära marknaden. Den höga värderingen av honom grundade sig på en handfull romaner, vilkas egenart inte bekräftades av nya liknande verk. I stället ägnade Greene sig åt mediebreddning och nya genrer. Oscar Janssons avhandling är ett akademiskt kraftprov som väcker både beundran och en smula irritation.

Graham Greene (1975). Foto: Fortepan / Magyar Hírek

Graham Greene fick aldrig Nobelpriset i litteratur. När förslaget inför 1950 års pris väcktes av akademiledamöterna Einar Löfstedt, språkforskare, professor i romersk vältalighet och poesi, och författaren Gustaf Hellström, fann Nobelkommitténs ordförande Anders Österling i sitt yttrande att det var för tidigt. Han tyckte för all del att romanen The Heart of the Matter var snäppet bättre än vad som framgick av Hellströms sakkunnigutlåtande, men nej, kandidaturen ställdes åt sidan. Greene skulle återkomma, många gånger, och när det kanske var som närmast hade han nog blivit alltför berömd och populär. Artur Lundkvists inflytelserika linje att gärna belöna insatser som inte fått den uppmärksamhet som de verkligen vore förtjänta av talade emot den världsberömde Greene. Inte heller kunde Greene tilltala dem som fortfarande hävdade att det främst var de modernistiska banbrytarna som borde lyftas fram och prisas. Han var paradoxalt nog för framgångsrik och inte tillräckligt smal. 

Under 1960- och 70-talet var Greene en av den litterära kulturens mest omsusade figurer – inte bara i den engelskspråkiga världen. Han vann både kritikerna och publiken, han förfogade över en stor mängd pennor: poetens, romanförfattarens, dramatikerns, manusskribentens, kulturkritikerns och journalistens. Och han levde länge, dessutom spännande och periodvis farligt. Det blev ett ovanligt långt och händelserikt författarliv. 

Greene är med andra ord ett idealiskt studieobjekt för den som intresserar sig för svängningarna på den globala litterära marknaden under 1900-talet. Det har Oscar Jansson insett. Med sitt breda receptionshistoriska avhandlingsarbete Mönster i grönt – Graham Greene och 1900-talslitteraturens villkor ger han sig i kast med idel stora, utmanande och krävande frågor rörande det mångtydiga mottagandet av ett stort författarskap och därtill litteraturens föränderliga betingelser under föregående sekel. Det är ett akademiskt kraftprov som väcker beundran och en smula irritation.

I den över lag klart disponerade och rediga framställningen finns en del omtagningar och onödigt omständliga utredningar. Om författaren på sina ställen hade koncentrerat vissa iakttagelser och fördjupat den teoretiska diskussionen kring några av de nyckelproblem som identifieras hade det varit bra. Samtidigt kräver denna typ av undersökningar utrymmeskrävande redovisningar, måhända mindre njutbara, men nödvändiga för att underbygga och stärka teser och resonemang. Det är också noggrannheten, utförligheten och den imponerande materialkännedomen som inte bara ger avhandlingen soliditet utan också inger respekt. Så på sina ställen är det bara att bita ihop. På kontot över smärre onöjaktigheter får också föras upp ett par termer som under arbetets gång ofta återkommer och därför borde ha introducerats och rådbråkats. Det gäller cirkulation och persona. Jag ska återkomma till dessa båda termer. 

Greene debuterade 1925 som Oxford-student med diktsamlingen Babbling April och hans sist verk under hans livstid – The Last Word and Other Stories – utkom 1990. Under dessa sextiofem år skrev han framför allt en lång rad romaner av vilka särskilt genombrottsverket Brighton Rock 1938 och de därpå följande likaledes så kallade stora romanerna, The Power and the Glory (1940), The Heart of the Matter (1948) och The End of the Affair (1951) säkrade Greenes berömmelse och status. 

Hade han bara fortsatt längs den vägen kanske mottagandet och etableringen lett till en mer självklar och konturskarpare kanonplacering. Men Greene gav sig både spionthrillern och komiken i våld. Säga vad man vill, men både The Quiet American (1955) – som utspelar sig i Saigon under Indokinakriget när USA gör sitt inträde på krigsscenen – och The Comedians (1966) – som utspelar sig på Haiti under diktatorn François ”Papa Doc” Duvaliers ohyggliga regim – försvarar tveklöst en plats bland seklets bästa politiska thrillers. Komedin var aldrig Greene främmande. Travels with My Aunt (1969) bär syn för sägen. Med samma lätta hand och sinne för situations- och karaktärskomik skrevs Monsignore Quixote (1982), en uppsluppen pastisch på Cervantes klassiker i vilken Greene i komikens sneda ljus återvänder till det spänningsfulla förhållandet mellan kristendom – i den katolska formen – och marxismen, den här gången för att visa upp dem i lustiga husets skrattspeglar. Men han satte också kritiken – kanske mer än publiken – på svårare prov än så. Hur ska egentligen en politisk spänningsroman med humoristiska och satiriska inslag som Our Man in Havana (1958) klassificeras? 

Janssons avhandling består av tre fristående delar, som kan läsas var och en för sig, men kastar från olika vinklar ljus över samma huvudproblematik: receptionen av Greenes mångsidiga författarskap i ett internationellt litterärt system styrt av bestämda genrehierarkier i förening med bok- och mediemarknadernas föränderliga villkor. I den första delen granskas författarskapets stegvisa utgivningsförlopp. Här visar det sig tydligt att det är romanerna som styr bilden av författarskapet och i synnerhet de som tillkom under Greenes internationella genombrott mellan 1946 och 1958. I den andra delen blir den för kritiken förbryllande genrehybriden Our Man in Havana – en internationell bästsäljare liksom en framgång på vita duken – föremål för en illustrativ djupstudie i jakten på övertygande förklaringar till Greenes svårbeskrivbara position i 1900-talets litteratur. Här görs också en upplysande jämförelse mellan hur romanen salufördes i den engelskspråkiga världen respektive i Frankrike och Sverige. Till detta fogas även en analys av berättartekniken med fokus på de parodierande dragen i texten. Den tredje delen utgörs av en imponerande materialgenomgång av både akademiska och kulturjournalistiska texter som i vissa fall kommenteras mer ingående men som också underkastas bibliometriska distansläsningar. Höjdpunkten utgörs av det avslutande kapitlet (”Coda. Ett kort litterärt århundrade”), i vilket Jansson knyter ihop säcken och på ett begränsat utrymme genom linsen Greene får mycket väsentligt sagt om litteraturens villkor och trafik under det århundrade som såg modernismen triumfera och världen vidgas. 

Högt anseende, men för populär, för konventionell, för politisk – och för katolsk, för ett sekularitetsdyrkande tidevarv.

För sin undersökning reser Jansson två teoretiska brofästen. De utgörs av Pascale Casanovas internationellt inflytelserika La République mondiale des Lettres (1999) – ursprungligen hennes sociologiskt orienterade avhandlingsarbete handlett av Pierre Bourdieu – och Hans Robert Jauss, den litteraturhistoriska receptionsteorins nestor, och hans klassiker Literaturgeschichte als Provokation der Literaturwissenschaft (1969). Det är med andra ord två vetenskapsteoretiskt sett inte självklart kompatibla teoretiker, förankrade i helt olika traditioner som de är (litteratursociologi och hermeneutik). Men inom litteraturvetenskapen har det blivit vanligt att förena olika teoretiska perspektiv med hänvisning till att de kan komplettera varandra när ärendet är att undersöka ett komplext fenomen. Valet kan också försvaras med att den äldre empirigrundade receptionshistoriska forskningen konvergerar teoretiskt och metodiskt med trender och tendenser inom den sociologiskt profilerade världslitteraturforskningen. Med tanke på hur viktig Franco Moretti längre fram i studien visar sig vara när distansläsningsmetodiken introduceras och Greenes författarskap i siffror ska redovisas överraskar det att han inte presenteras mer utförligt redan i inledningens teoridel. Till de vanligt förekommande försyndelserna inom avhandlingsgenren får också räknas att de högtidligt introducerade teoretikerna inte sällan överges på perrongen när tåget sätter fart längs ett tryggt och igenkännbart spår. Jansson kan ändå inte sägas göra sig skyldig till denna förseelse, däremot tar han inte riktigt spjärn mot Casanova och Jauss med ambitionen att kanske ifrågasätta, ompröva eller självständigt vidareutveckla deras tankegångar med stöd i sina egna iakttagelser. I regel får de båda huvudteoretikerna nickande bekräfta Janssons egna observationer. 

Tidigt dyker cirkulationsbegreppet liksom bruket av det psykologiska begreppet ”persona” upp. Det förra kunde med anknytning till den livaktiga forskningen bland dagens kunskapshistoriker med inriktning på inte minst kulturell kunskapscirkulation ha gett ytterligare intellektuell energi åt Janssons analyser av den transnationella litteraturtrafiken. Det senare går tillbaka på djuppsykologen C. G. Jung och hans teori om den sociala roll som individen ikläder sig för att både skapa en bild av sig själv och dölja vissa sidor av sig själv i interaktion med omvärlden. Detta strategiska rolltagande blev en gång föremål för religionshistorikern Hjalmar Sundéns på sin tid uppmärksammade, jungianskt inspirerade studie av sex författare, Persona och anima (1981). Nu är det för mycket begärt att Jansson utöver allt annat han hinner kartlägga också skulle ha fördjupat sig i Greenes olika rolltaganden – ett ämne behandlat av fler av hans biografer – men det förblir oklart om han med sitt terminologiska bruk också ansluter sig till den jungianska teorin. 

I Janssons avslutande, hyperintressanta och perspektivrika kapitel ”Coda” tydliggörs de många mediala och marknadsmässiga förändringar under det – med ett lån från historikern Eric Hobsbawm – ”korta 1900-talet” (mellan första världskriget och murens fall), som förändrade litteraturens villkor globalt och som i mångt och mycket begripliggör receptionen av Greenes författarskap. Men vilket framgångsrikt författarskap som etableras under denna period skulle inte i högre eller lägre grad vara underkastat dessa förändringsprocesser, kan man förstås fråga sig. Poängen med Janssons val av studieobjekt är emellertid att det bättre än många andra låter alla dessa förändringar framträda med särskild skärpa: den moderna romanens triumf, högmodernismens kanoniseringsstyrande seger, den medieteknologiska utvecklingen, filmens frammarsch, bokmarknadens globalisering, den ökande spänningen mellan konst och kommers – och sekulariseringen. Med tonvikt på Greenes breda och intensivt samtidsengagerade författarskap sade nobelpristagaren William Golding träffande, vilket Jansson tacksamt återger: ”[Greene is] the ultimate chronicler of twentieth-century man’s consciousness and anxiety”.

Goldings ord låter som en Nobelprismotivering, men Greene tilldelades alltså aldrig priset. Golding däremot mottog det 1983. Efter att ha läst Oskar Janssons avhandling har jag fått ett möjligt svar på frågan vad det kan ha varit som allt tydligare kom att tala mot hans kandidatur: den höga internationella värderingen av Greenes författarskap grundar sig på en handfull romaner vilkas egenart inte bekräftas av nya besläktade prestationer, utan den kvalitetsstämplade kärnan i författarskapet överskrids genom mediebreddning och nya genreval. Populariteten håller i sig och kritiken legitimerar författarskapets betydelse främst med hänvisning till särskilt de fyra stora romanerna som med högmodernitetens måttstock ändå inte ansågs genreförnyande. Högt anseende, men för populär, för konventionell, för politisk – och för katolsk, för ett sekularitetsdyrkande tidevarv.

Publ. i Respons 2/2022
I FOKUS | Medvetandets gåta
Relaterat
Klassikern

Borges motstod frestelsen att framstå som ett geni

Argentinaren Jorge Luis Borges imaginära universum tog form redan när han var trettio år. Det förfinades och fördjupades förvisso, men någon direkt utveckling är svår att skönja. Ofta har detta...


Håkan Möller

Håkan Möller är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark