Forskare, kritiker och folkbildare

Med Monica Lauritzens magistrala biografi återfår Karl Warburg ställningen som en av grundarna till modern svensk litteraturforskning. Biografin bygger på omfattande arkivstudier och ger en fascinerande inblick i svenskt kultur – och samhällsliv kring förra sekelskiftet. Boken är en guldgruva för den som vill se hur olika författare har bedömts och hur den litterära diskussionen har utvecklats.

För hundra år sedan avled litteraturhistorikern, folkbildaren och politikern Karl Warburg. Hans namn är, åtminstone för generationer av litteraturvetare, främst förknippat med det betydande verket Illustrerad svensk litteraturhistoria som kom ut i en första upplaga 1896–1897. Arbetet hade tillkommit i samarbete med vännen Henrik Schück, akademiledamot och litteraturprofessor. De nya, omarbetade upplagor som utkom under 1900-talets lopp efter Warburgs död hade Schück ansvaret för. Det gjorde att Warburgs röst gradvis dämpades för att nästan helt tona bort. Inte sällan ser man i studier och översikter att det är Schück ensam som lyfts fram som grundaren av modern svensk litteraturhistorisk forskning.

Lauritzens arbete bygger på omfattande arkivstudier, bland annat har hon haft gott om brev och dagböcker att utgå ifrån.

Men i och med Monica Lauritzens magistrala biografi på närmare 500 sidor, Karl Warburg – Den varsamme vägvisaren får vi nu en ytterst klargörande bild av hur arbetet med Illustrerad svensk litteraturhistoria gick till. Brevväxlingen mellan Schück och Warburg låter oss till exempel ta del av intressanta resonemang och överväganden om hur man ska periodindela och balansera mellan biografiska avsnitt och analyser. Vi får också i en detaljrik och väl dokumenterad framställning lära känna Warburg som forskare, kritiker och grundare av Nobelbiblioteket, en mångsidig man, intellektuellt nyfiken och energisk, alltid på gång med nya projekt – kort sagt en fullfjädrad arbetsnarkoman. Lauritzens arbete bygger på omfattande arkivstudier, bland annat har hon haft gott om brev och dagböcker att utgå ifrån. Warburg själv förde dagbok, och hans hustru Betty brevväxlade flitigt med den nära vännen Sophie Elkan. Breven till Elkan ger god inblick i familjen Warburgs dagliga liv, i deras bjudningar och resor liksom i deras sorger och bekymmer. Bettys penna är slagfärdig och skarp, och hon ger gärna skoningslösa karakteristiker av dåtidens kulturelit.

Lauritzen redogör inte bara för Karl Warburgs insatser och hans betydelse för svenskt kulturliv. Studiet av honom ger även en bred och spännande överblick över den svenska och delvis också den nordiska litteraturens utveckling, även dåtidens kulturdebatt med dess motsättningar och strider behandlas, det må gälla sedlighetsfrågan eller könsrollsdebatten, diskussionerna och åtalet rörande Frödings dikt ”En morgondröm” eller den inflammerade Strindbergsfejden.

Vi får också en insiktsfull bild av judarnas situation i Sverige. Warburgs uppväxt i en judisk miljö i Göteborg, under 1800-talets senare hälft alltjämt en småstad, var präglad av frisinnad tolerans. Men hela sitt liv kämpade han för att förena sin judiska identitet med den svenska. Antisemitismen var utbredd och det tog tid för judarna att bli fullvärdiga medborgare i det svenska samhället. När Warburg till exempel sökte en professorstjänst i Lund visade sig hans judiska bakgrund vara ett hinder. År 1891 blev han dock professor i Göteborg.

Warburg knöts i unga år till Göteborgs Sjöfarts- och Handelstidning, och i S. A. Hedlund, tidningens redaktör, fick han en ställföreträdande fadersgestalt sedan han vid femton års ålder förlorat sin egen. I Handelstidningen, där han var närmast enväldig litteraturbedömare, kom han att företräda en ny litteratursyn, kännetecknad av stor öppenhet för internationella influenser, såsom den nya historiskt inriktade forskningen med namn som Hippolyte Taine och Hermann Hettner. Särskilt påverkades han av Georg Brandes, mannen bakom det moderna genombrottet i Norden, och dennes uppfattning att litteraturen måste stå i samklang med det samtida samhället och ta upp aktuella problem.

Warburg, övertygad om författarnas betydelse för samhällets positiva utveckling, deltog som kritiker i ett nationellt samtal och tog ställning till tidens strömningar. Naturalismens författare hade han svårt för och var skeptisk till Zolas inflytande. Dennes roman L’Assommoir (på sv. Fällan), fann han visserligen intressant, men ansåg att det aldrig kan vara tillåtet att måla smutsen endast för smutsens skull. Han hade inte heller någon förståelse för Nietzsches övermänniskoideal, som då omhuldades av många. Warburgs främste motståndare som kritiker var dåvarande ständige sekreteraren i Svenska Akademien, Carl David af Wirsén, känd för sin konservatism, moralism och sitt motstånd mot det moderna. Men i vissa fall var även Warburg en moralens väktare. Den etiska vilja som präglade ett verk var viktig för honom, men han stelnade aldrig i rigida positioner på det sätt som Wirsén gjorde. Inför de verk han recenserade intog han en öppen och prövande hållning.

1880- och 90-talet var dynamiska decennier i svensk litteraturhistoria, och inte minst August Strindberg gav under denna tid ut uppmärksammade verk. Warburg hade träffat Strindberg under studieåren i Uppsala och följde med intresse framväxten av det mångsidiga författarskapet. Han trodde tveklöst på Strindbergs genialitet, men hade svårt för hans negativism och pessimistiska inställning. Strindberg saknade ett ”människovänligt sinnelag”. Satiren i Röda rummet var till exempel för långt driven. Men Warburg tilltalades av romanens vassa kvickheter och uttalade sig alltid beundrande om Strindbergs prosa. Denne var för honom ”mästaren i svensk prosastil”. Tjänstekvinnans son karakteriserade han som en både gripande och fängslande skildring.

Av lättförståeliga skäl fann han inte heller nöje i att läsa Strindbergs beskrivning av svenska judar och deras påstådda strebermentalitet.

Att recensera Det nya riket blev emellertid en utmaning, och Warburg kunde inte annat än fördöma författarens nidbilder av kända personer med lätt kamouflerade namn. Av lättförståeliga skäl fann han inte heller nöje i att läsa Strindbergs beskrivning av svenska judar och deras påstådda strebermentalitet. Trots Warburgs många lovord över Strindberg rymde hans beröm för det mesta vissa förbehåll. Novellsamlingen Giftas är beträffande liv, natur och karaktärer överlägsen mycket annat, skriver han, men utfallen mot kvinnan och äktenskapet blir för grova. Hemsöborna är Strindbergs sundaste alster, men Fröken Julie finner han oanständig, en i dagens ögon ovanligt pryd uppfattning. Warburg stöttar visserligen Strindberg, men hans stöd är aldrig odelat, vilket fick den labile och superkänslige författaren att i Svarta fanor ge ett synnerligen infamt porträtt av Warburg som professor Stenkåhl, en ondskefull bödel.

Dåtidens många kvinnliga författare bedömde Warburg för det mesta med förståelse och fördomsfrihet. Lauritzen karakteriserar hans kvinnosyn som ”försiktigt progressiv”. Men han hävdade bestämt att en kvinna aldrig skriver som en man, med undantag för George Sand och George Eliot. De kvinnliga författarna är gärna för beskedliga, vilket beror på att deras liv varit förhållandevis instängt och deras erfarenheter alltför begränsade. Detta hindrade inte att han skrev mycket uppskattande om Anne Charlotte Lefflers författarskap. Till Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga var han som så många andra till en början oförstående. Han talade om stilens ”onatur”, och reagerade mot de tvära kasten från det triviala och löjliga till det överspända och sublima. Kanske borde Lagerlöf ägna sig åt att omdikta folksagor, föreslog han. Det är den manlige kritikern som utifrån sin maktposition mästrar en begåvad liten skolfröken. Längre fram visade han dock förmåga att ompröva sin hållning. Han är entusiastisk inför Antikrists mirakler och faller för Osynliga länkar. I Jerusalem blir dock tendensen för enkel.

Warburg var i mycket en folkbildare, mån om att dikten skulle nå ut till de breda lagren. Han var också en skicklig kulturpedagog, vilket märks i de teaterrecensioner han skrev, främst under de år han var bosatt i Göteborg. Då var Ibsens dramer särskilt uppmärksammade. Warburg såg Ibsen som tidens store dramatiker och menade att dennes dramer var mer angelägna än Bjørnstjerne Bjørnsons. Under årens lopp gav Warburg ut flera författarbiografier, en genre inom vilken han var banbrytande. Bland annat skrev han om Viktor Rydberg, en av hans husgudar vid sidan av Carl Snoilsky och Verner von Heidenstam. Med den senare inleddes ett nytt skede i den svenska litteraturhistorien, nittiotalismen, och Heidenstam framstod för Warburg som en poetisk fixstjärna. Mindre positiv var han till Oscar Levertin, som ju var hans konkurrent som litteraturforskare och kritiker.

Warburg blev en uppskattad person i det offentliga livet. Sedan han 1898 flyttat till Stockholm var han en tid riksdagsledamot för liberalerna, ledamot i Stockholms stadsfullmäktige och ordförande i Sveriges Författareförening. Han fick också det viktiga uppdraget att utforma ett bibliotek för det kommande Nobelinstitutet, ett arbete som innebar många inköpsresor utomlands. Men det innebar också samarbete med Wirsén, av Warburgs hustru kallad ”hin Onde”. Det gnisslade förstås en del i kontakterna, men biblioteket blev under Warburgs ledning en stor framgång.

Lauritzens framställning är lugnt redogörande och angenämt kryddad med uppiggande citat. Hon är en varsam vägvisare till Warburgs liv och verk, och man gläds åt de vida utblickarna över det omgivande samhället. Kanske kan det stundtals bli något tröttsamt att läsa boken i ett svep, men vilken guldgruva att återvända till för att se hur olika författare har bedömts och hur litteraturen och diskussionen kring den har utvecklats. Att Lauritzen själv är positivt inställd till sitt föremål kan man inte ta miste på. Och som läsare fylls man av beundran inte bara inför den oförtröttlige Warburg, alltid så välbalanserad och klok, utan också för Lauritzens imponerande arbete.