Frejdig uppgörelse med postmodernismen

Stephen Hicks vet att hålla läsaren på gott humör även om man hela tiden märker den polemiska avsikten. Han ser post-modernismen som en reaktion på socialismens politiska nederlag. Den återuppstod på universiteten, nu inriktad på att undergräva i stället för att bygga. Men Hicks blundar för den sociala bakgrunden till dessa rörelser.

Förmodligen var lingvistiskt inspirerade metoder för att dekonstruera verkligheten den mest stimulerande riktningen inom det sena 1900-talets maktkritik. Man behöver bara tänka på genusdebatten, om hur Västerlandets tal om ”Orientalism” har färgat bilden av islam, om rätten för etniska grupper som samer, judar eller romer att få sina röster hörda, för att nu inte tala om kampen för sexuellt likaberättigande.

Det var genom analysen av språket – diskurserna, ”berättelserna” – som denna kritik inledningsvis formulerades. Inspiration och legitimitet fick riktningen från några av vår tids mest inflytelserika filosofer som Jaques Derrida, Jean-François Lyotard, Richard Rorty och givetvis Michel Foucault.

Nu ett årtionde in på det nya millenniet har intresset för språket och det kognitiva börjat falna bland forskarna och i stället ägnar man sig åt kroppen och det icke-verbala – erfarenheterna, känslorna, upplevelserna. Men också betydelsen av tingen, den materiella kulturen och miljön som länge var satta på undantag. Här har fenomenologin med namn som Martin Heidegger och Maurice Merleau-Ponty fått förnyad aktualitet. Blotta tanken på att det som vi vet bara skulle grunda sig på vad som kan berättas är inte bara onödigt begränsande; den gör oss också urarva det vi delar med andra levande varelser. Så har nya kreativa kontaktytor skapats mellan kultur- och naturvetenskaper – tänk bara på inflytandet från neurofysiologer som Antonio Damasio och hans studier av hur känslorna föregår de kognitiva funktionerna i hjärnan. Brytpunkterna i dagens akademiska debatter hittar man alltså mellan dem som finns inom den nu etablerade ”språkliga vändningen” och dem som lierar sig med den ”affektiva vändningen” och fäster större uppmärksamhet vid sinnena. Båda tillhör postmodernismen.

Mot den bakgrunden är det stimulerande att ta del av den amerikanske filosofiprofessorn Stephen Hicks uppgörelse med dessa och liknande tankeströmningar som han benämner postmoderna, Postmodernismens förklaring – Skepticism och socialism från Rousseau till Foucault. Med polemisk udd och verksamma förenklingar är han en skribent som vet att försätta sina läsare på gott humör. Här bjuds läsaren också på en bred och lärd överblick av 200 år av europeisk filosofi. Även om man hela tiden märker avsikten blir man sällan uttråkad.

Enligt Hicks tillhör det postmoderna en idéströmning som har undergrävt den omstörtande kraften i 1600- och 1700-talets upplysning. Dess tänkare hette Bacon, Locke, Descartes och Voltaire, vilka tillsammans med naturvetare som Newton, Leibniz – och vår egen Carl von Linné – utgick från empiriska studier av verkligheten. De trodde fullt och fast på att sinnena kunde ge en sann bild av världen. Eller som Hicks uttrycker det på äkta filosofiska: ”medvetandet använder sin medvetenhet om verkligheten som vägledning för hur det skall handla i verkligheten.”

Upplysningens rationalism behövde skarpa vapen för att bekämpa sega medeltida tankestrukturer, rotade i gudsfruktan och tron på att sociala hierarkier också hade högre sanktion. Upplysningens bestående bidrag var att den formulerade Västerlandets liberala tankar om politisk frihet, om rätten för den enskilde att sträva efter lycka och självförverkligande och ett styrelseskick grundat på demokrati och parlamentarism. Geografiskt stod denna riktning starkast i Frankrike och England – och länge också i författarens eget hemland USA.

Motupplysningen, med flera drag som består än i dag, lanserades tidigt.

Motupplysningen, med flera drag som består än i dag, lanserades tidigt. Enligt denna finns det ingen oberoende verklighet utan bara en konstruerad. Förnuftet är inte en svarsmekanism, ”utan en konstituerande mekanism […] subjektiviteten tog över som måttstock på objektivitetens bekostnad” som Kant menade och Hicks citerar. Individen är ingen fritt och rationellt handlande varelse utan alltid inskriven i olika sociala kollektiv – kön, klass och etnicitet. Denna draksådd kom från Tyskland, landet som så länge präglades av sin blandning av pietism och feodalt tänkande. Men tvivlet spreds redan av Jean-Jaques Rousseau som påstod att förnuftet hade fört släktet på villovägar och fjärmat det från ett förmodat enkelt, paradisiskt liv i samklang med naturen. Och visst genljuder ännu Rousseaus tankar i all slags miljörörelse och civilisationskritik. ”Nämn en tongivande upplysningsidé och Rousseau var emot den”, klipper Hicks av i en av sina många träffsäkra one-liners.

Utan giganten Immanuel Kant hade de postmoderna anslagen inte fått intellektuell legitimitet. I sin berömda pliktetik förordade han en återgång till styrelseformer som var allt annat än liberala. ”Politiskt”, citerar Hicks honom, ”behöver människan en herre som kväser hennes egenvilja och tvingar henne att hörsamma en allmängiltig vilja”. Att sedan Hegel kunde hävda att staten var Guds instrument för att uppnå sina syften var bara logiskt.

Och om man till detta lägger Nietzsches uppfattning att förnuftet bara var verktyg för veklingar, kombinerat med ångesten hos Kierkegaard, dunklet och stämningarna hos Heidegger, så får man bilden av att förnuftstron råkade ut för ett totalt sammanbrott i denna tyskinfluerade infattning, medan känslor och irrationalitet tillåtits att ta över. Motupplysningen skapade samtidigt förutsättningar för olika former av radikalism i den europeiska politiken. Medan upplysningen hyllade det individuella kom både socialismen/kommunismen och fascismen att bygga på det kollektiva handlandet. Liberalismen var den gemensamma fienden.

Här växte det fram en intellektuell tradition under 1800-talet som förde upp liknande frågor på den politiska agendan. De mynnade alla ut i totalitära styrelseformer. ”Skillnaden mellan nationalsocialismen och kommunismen gick i korthet ut på att välja mellan folkets diktatur och proletariatets diktatur.”

Detta ger en ganska svart bild av filosofins inflytande under århundradena. Vad som emellertid gör den tolkningen lite svårsmält är att 1800-talets filosofi bara ses som förstadiet till dagens förnyade attack på det moderna projektet. Här lägger Hicks fram en tolkning som både är konspiratorisk och lite rörande. Postmodernismen utgör visserligen ett hot, men frågan är om det inte också är ett ganska impotent sådant.

Akademiker inom humaniora i allmänhet och filosofer i synnerhet lutar gärna åt vänster; öppet eller dolt sluter forskare Karl Marx till sitt hjärta och känner sympatier för samhällets olycksbarn. Något avgörande hände emellertid under 1950-talet. Den reellt existerande socialismen gjorde intellektuell bankrutt när -Chrusjtjov avslöjade Gulagarkipelagen och inledde avstaliniseringen. Sovjets brutalitet visade sitt fula tryne i Ungern 1956, och lite varstans föll fjällen från allmänhetens ögon. Socialismen som samhällssystem blev ifrågasatt och den liberala kapitalismen visade sin överlägsenhet också när det gällde att skapa välstånd och jämlikhet.

Hur reagerade socialismen på detta, frågar sig Hicks. Och han lugnar läsaren med att ”den kom att återuppstå vid universiteten”. Bedragen på verklig makt och politiskt inflytande fann den nya redskap, listigare strategier. Anhängarna, som verkar ha fattat posto på de filosofiska institutionerna kom nu att undergräva i stället för att bygga. Postmodernismen tog från och med nu tydlig gestalt som en filosofisk skola, och den vann anhängare långt utanför universiteten. Verktygen som utvecklades och prövades var diskursanalys och dekonstruktion. ”Kriget mot kapitalismen [kunde] nu utkämpas med orden som retoriskt vapen”.

Banerförarna för denna nygamla rörelse var just de ovan nämnda franska filosoferna, som lustigt nog alla hade sina intellektuella rötter i den tyska traditionen. Foucault hade varit medlem i franska kommunistpartiet, Lyotard och Derrida hade en likartad bakgrund och Rorty var socialdemokrat, men likaså tysk-influerad. Till yttermera visso var de var alla födda under samma sjuårsperiod och hade följt liknande utbildningsvägar. Det var med andra ord ingen tillfällighet att deras idéer kom att omhuldas av 68-generationen och mycket snart ges en global spridning. Postmodernismen framstår för Hicks i all sin nakenhet som en motupplysning hos de tongivande filosoferna under 1800-talet; från och med 50- och 60-talet som ett krissymptom men med vida kringverkningar hos den yttersta vänstern.

Tanken är bestickande och Hicks hanterar trenderna i det västerländska tänkandet med stor skicklighet. Hans kunskaper ger stadga åt hypotesen och bett åt stilen; han är en välskrivande polemiker. Men tvivel uppstår lika ofta. Den som är alltför snabb i handrörelserna drar misstankar till hur korten blandas. En text som är full av iakttagelser från filosofins värld och samtidigt ger sig ut för att rymma kultur- och samhällsanalys behöver förankras långt bättre historiskt och samhälleligt. Varför så mycket kritik av sociala rörelser, men inget om den massiva utbildning som hjälpt eftersatta grupper att förvärva kunskaper och få en röst? Varför inte ett ljud om alla dessa klassresenärer som förde med sig nya tankar och erfarenheter in i den intellektuella världen och i grunden kom att förändra den? Vilka skillnader rådde inte mellan Descartes 1600-tal och dagens utbildningsexplosion i det avseendet?

Med breda svep föser Hicks in det sena 1900-talets radikala rörelser – från Svarta Pantrarna i USA över RAF i Tyskland till PLO i Mellanöstern – tillsammans med djupekologer, feminister och förkämpar för etniska gruppers likaberättigande, i samma postmoderna bås. Har de verkligen förläst sig på Derrida och Foucault eller handlar deras agerande om erfarenheten av förtryck – eller om hotet mot miljön? En viss tids filosofiska strömningar har tvärtemot vad författaren tror en tendens att svara på vad folk frågar efter i stället för att postulera det. I egenskap av etnolog skulle jag önskat att Hicks någon gång hade lyft baken från länsstolen och gett sig ut på spaning i den samtid där romer, svarta, kvinnor och homosexuella kräver precis de rättigheter som modernismens tänkare en gång såg som mänskliga.

Kritiken av Stephen Hicks bok om postmodernismen får inte dölja att han är ute i ett vällovligt ärende. Tron på att språket skapar verkligheten är förvisso en av det sena 1900-talets akademiska återvändsgränder. Faktiskt är det lika lätt att tillämpa den analysen på Hicks egen tro, nämligen att filosofin skulle skapa eller formulera föreställningen om den verklighet som människor sedan lever. Snarare verkar det vara så att tankeriktningar används av enskilda och grupper med en skiftande uppsättning mål på agendan. Och slutligen kan jag inte dölja min irritation över att Marcel Duchamps berömda pissoar som ställdes ut redan 1917 skall skrivas in i ett budskap: ”Pissa på er!” Konstverket liksom postmodernismen är en något mer komplex företeelse än vad som framgår av Stephen Hicks frejdiga framställning.

Jonas Frykman är professor i etnologi vid Lunds universitet.