Gångbara tolkningar av Virginia Woolfs romaner

Lisbeth Larsson följer karaktärerna i Virginia Woolfs romaner runt Londons gator. Fram växer en bild av en samhällskritisk och genusproblematiserande författare som använde promenaden för att beskriva sina karaktärers levnadsöden. Med hjälp av kartor i vackert sepiabrunt kan läsaren följa hur romanfigurer som Mary Datchet och Clarissa Dalloway rör sig mellan ett konventionernas och ett möjligheternas London. Larssons litterära vandring erbjuder ett fördjupat feministiskt perspektiv på Woolfs författarskap.

Den entusiastiska promenadmänniskan Nietzsche hävdade att ”Endast tankar man gått sig till har värde”. Virginia Woolf skulle nog skriva under på det, liksom många av hennes romanfigurer som vandrar fram och tillbaka genom London. Lisbeth Larsson har i sin nya bok Promenader i Virginia Woolfs London valt just promenaden som ingång till Woolfs författarskap. Det visar sig vara ett synnerligen produktivt sätt att närma sig Woolfs romaner som på både Woolfs fiktiva nivå och Larssons verkliga tycks bekräfta riktigheten i Nietzsches iakttagelse.

Det är roligt att en sådan här bok kan göras på svenska. Enligt en enkel akademisk nyttokalkyl hade det antagligen varit bättre att skriva den på engelska. Men just det faktum att den är skriven på svenska om en stad i ett annat land, i ett fiktivt universum som egentligen utspelar sig på engelska, gör Larssons bok till på samma gång en fantasi om något främmande och en synnerligen påtaglig introduktion till den främmande plats som var Woolfs London och dagens nutida London. Förskjutningen i sig skänker boken extra värde. Att sitta i Stockholm och läsa om ett London för hundra år sedan, som på många sätt ännu är sig likt och där vissa platser glimtar till som synnerligen igenkännbara, framkallar en underbar svävning mellan fiktion och verklighet. Det går att vara kvar i soffhörnet och ändå resa till London.

Boken är osedvanligt vackert och konsekvent utformad av Annika Lyth. I genomgående sepiabrunt inleds varje kapitel med ett foto från London under Woolfs levnad. Infogade i varje kapitel följer sedan kartor, också de i vackert sepiabrunt, som visar de promenadvägar som de olika romanfigurerna tar. I ett appendix finns bokens alla promenader och kartor också som internetadresser som läsaren kan tanka ned från Atlantis hemsida. Inget kan således hindra den hugade från att följa Mary Datchets, Clarissa Dalloways eller Peter Walshs promenadvägar i fantasin, på nätet eller om så önskas i verkligheten. Kartorna är en viktig del av boken och de har fått en placering mitt i analysen, just där de är aktuella. De bidrar till att göra boken lekfullt rolig att läsa. Jag finner mig själv vända och vrida på kartorna och bläddra fram och tillbaka och jämföra de woolfska romanfigurernas olika promenader med samma barnsliga förtjusning som jag en gång följde Frodos väg genom Tolkiens kartvärld.

På det viset framträder också ett förändrat London, men framför allt Woolfs ändrade inställning till den stad hon levt i.

Det har gjorts kartor över litteratur tidigare. Franco Moretti började med sin Atlas of the European Novel 1800–1900 (1998) som innehöll kartor av romanfigurers bostäder i Paris. Andra har följt i hans spår. Vissa har försökt kartlägga Woolfs romanfigurers promenader, framför allt Mrs Dalloways i romanen med samma namn. Larsson hänvisar till och diskuterar med dessa forskare. Men såvitt jag förstår är Larssons grepp att konsekvent läsa alla romanerna ur ett promenadperspektiv unikt i forskningen. Larsson följer Virginia Woolfs författarskap kronologiskt från debutromanen Resan ut från 1915, via Mrs Dalloway och Till Fyren till den postumt utgivna romanen Mellanspel som kom ut 1941. På det viset framträder också ett förändrat London, men framför allt Woolfs ändrade inställning till den stad hon levt i.

Larsson beskriver det inledningsvis som att hon utgått från Woolfs egen kartmetod i Åren, där Woolf konsekvent pendlar mellan ett fågelperspektiv från vilket hon ser hela London, och neddykningar där hon går väldigt nära vissa människor och platser. I beskrivningen redogör Larsson för hur Woolfs romanfigurer faktiskt rör sig genom staden, noga utmarkerat på bokens kartor. Utifrån de konkreta promenaderna gör Larsson sedan läsningar och tolkningar av vad dessa promenader har för betydelse för romanfigurerna och Woolfs texter. Det som särskilt intresserat Larsson är ”den roll som stadens fysiska materialitet spelar för Woolfs sätt att beskriva människor, sociala förhållanden, klass och könsmotsättningar”.

Som Larsson påpekar kom stadskartan att spela en stor roll i den modernistiska romanen, och de modernistiska författarnas sätt att använda kartan skiljer sig från 1800-talsrealisternas. Omnämnandet av en gata hos Balzac eller Dickens leder alltid till en lång beskrivning av den och dess miljö, men hos Woolf och modernisterna har sådana beskrivningar snarast ersatts av adressangivelser, menar Larsson. Även om gatuadressen är förankrad i en yttre verklighet var modernisterna inte intresserade av den utan av subjektet och dess inre verklighet. Kartans funktion blir då närmast att understryka modernitetens livskänsla av att gå vilse och tappa riktningen.

Larsson menar dock att Woolf skiljer sig från andra modernister i det att hon under större delen av sitt liv såg staden som en möjlighet, inte minst för kvinnorna. I det tidiga författarskapet tycks Woolf ha sett London som en plats där både könets och klassens tvångströjor kan sprängas. Tron på staden som befrielse naggas med tiden i kanten. I hennes sista roman Mellanspel har tilltron till stadens frigörande kraft helt och hållet ersatts av uppfattningen att London är ett ”hål av patriarkala krafter där ingen kvinna går säker”, skriver Larsson.

Redan i första kapitlet gör Larsson en distinktion mellan ”London” och London, där staden inom citationstecken är konventionens, girighetens, de olyckliga äktenskapens, hyckleriets, prostitutionens och klass- och könsmotsättningarnas stad, den som Woolfs protagonister försöker fly ifrån, ibland utan att lyckas. London utan citationstecken är däremot staden som i flera av Woolfs romaner bokstavligen erbjuder nya vägar. Genom ingången via promenaderna visar Larsson hur romanfigurerna oscillerar mellan dessa två städer.

Framför allt i Woolfs roman Natt och dag är staden just en plats av möjligheter. Protagonisternas promenadvägar tycks öppna nya blickar, både för staden och livets potential. Det promeneras andfått på jakt efter kärlek eller bestämt i avsikt att hitta andra existentiella färdvägar än äktenskapet. Det tittas ned i floden och det åks bussar. Kvinnor utan medborgarskap promenerar till suffragetternas kontor i syfte att förändra världen.

I analysen av Natt och dag visar sig Larssons kartmetod kunna ge helt nya tolkningar av romanen. Genom att följa protagonisternas vägar blir det tydligt att Ralph Denham bokstavligen rör sig mellan två klasskikt, medan de två kvinnornas olika vägval illustreras av hur de promenerar. Romanen har ofta tolkats som en bok med lyckligt slut för att Katherine Hilbery gifter sig med Ralph. Men genom att följa promenadstråken visar Larsson hur Katherine ofta irrar runt planlöst. Nästan alla promenadvägar hon tar leder tillbaka till föräldrahemmet och följaktligen till äktenskapet och ”London”. Den enda gång hon går för egen lust, utan att vara styrd av föräldrar eller män, leder hennes promenad till kvinnokampens bastioner och Mary Datchet. Här visar Larsson hur effekten av att Ralph dyker upp där blir till en ny promenad, tillbaka mot föräldrahemmet och äktenskapsintrigen.

Mary Datchets promenader är betydligt rakare och mer målmedvetna än Katherines. De leder henne bort från Ralph som hon från början älskar, till ett självständigt liv där hon arbetar för framtiden. Genom att följa protagonisternas promenadvägar läser Larsson på så sätt fram en annan tolkning av romanen. Det lyckliga slutet kanske inte alls är Katherines och Ralphs äktenskap, utan Mary Datchets självständighet. Som Larsson belyser är det dock fortfarande kvinnorna som måste offra något, medan mannen Ralph kan få ”allt”, både kärlek och arbete. Genom promenaderna lyckas Larsson således läsa fram en mer genusproblematiserande och samhällskritisk Woolf.

Även om Larssons läsningar genomgående är otroligt givande fungerar de kanske bäst på romaner som Natt och dag som inte är fullt så genomtröskade av forskningen. Det är svårare att säga något nytt om Mrs Dalloway, där Clarissa Dalloways möjliga promenadvägar stötts och blötts av forskare ända sedan 1970-talet, vilket framkommer i en lång och rolig not på sidan 313.

Mrs Dalloway utspelar sig under en dag i juni 1923. Första världskriget och även kolonierna är tydligt närvarande i romanen. Hur ska vi förstå relationen mellan Septimus, som aldrig återhämtat sig från kriget och till slut tar livet av sig, och den medelålders damen Clarissa som planerar sin fest på kvällen? Den problematiken tillhör också sådant som tolkats på en mängd sätt. Är Septimus Clarissas alter ego eller den vilda sida av sig själv hon förtränger? Genom att Larsson konsekvent följer promenadvägarna blir det dock tydligt att Septimus och Clarissa just inte är komplementära till varandra utan snarare varandras spegelbilder. Larsson visar hur deras vägar under förmiddagspromenaderna hakar i varandra och tillsammans bildar en rak linje. De lider av samma oförmåga att förena det förflutna med det nuvarande, vilket hos bägge leder till en känslomässig förstumning. Både Clarissas ungdomskärlek Peter Walsh och hennes dotter Elisabeth företar längre promenader och bussresor i andra områden än Clarissa och har därför av vissa tolkats som utbrytare. Men, som Larsson påpekar, när romanen slutar befinner sig alla på festen i paret Dalloways hem, alla utom de som helt vägrat anpassa sig, det vill säga den då döde Septimus och miss Kilman.

Det är förmodligen ingen slump att de två personer som inte passar in i ordningen är de två som också kan förstås som homosexuella och bejakar det. Septimus sörjer sin vän som dog i kriget och Miss Kilman är antagligen förälskad i Clarissas dotter Elizabeth. Larsson nämner detta, men gör inte mycket av det trots att det kunnat fördjupa analysen. I queerteoretiska tolkningar som gjorts av Mrs Dalloway är hennes ungdomskärlek till Sally och hennes identifikation med Septimus mer betydelsebärande för den känslomässiga förstumning hennes medelålders-jag upplever.

I flera av Woolfs romaner förekommer män och kvinnor som mer eller mindre explicit styrs av sin kärlek till någon av samma kön. Septimus, Mrs Kilman, Clarissa, kanske Jacob, William Dodge. I ett England som fortfarande bar på minnet av Wilderättegången och där tusentals människor dömdes under lagen mot ”gross indecency” fram till dess avskaffande 1967 var det vågat att beröra ämnet homosexualitet. Lagen hade ändrats 1885 och åtalet mot sodomi, det vill säga penetration, avskaffades till förmån för ”gross indecency”, vilket innebar att alla slags sexuella handlingar mellan män nu blev kriminella.

Två år innan Mrs Dalloway utspelar sig, beslöts det att samkönat sex mellan kvinnor skulle kunna dömas under samma lag, vilket Woolf bör ha varit mycket medveten om. Hon hade med stor sannolikhet även vetskap om att författaren Radclyffe Hall åtalats för obscenitet år 1928 i och med utgivningen av den lesbiska romanen Ensamhetens brunn. Att Woolf trots det politiska klimatet samma år skriver Orlando och fortsätter att skapa protagonister som uttrycker begär för någon av samma kön är således både modiga och minst sagt politiska ställningstaganden, vilket kunde lyfts fram mer i Larssons bok. Om kvinnorna kunde drömma om att förflytta sig från ”London” till London så fanns ingen sådan stad för dem som älskade någon av sitt eget kön.

Larsson beskriver dock hur skarp Woolfs kritik var av det brittiska klass- och genussystemet och hur intimt sammanfogade systemen är i den senare romanen Åren, en släktkrönika som sträcker sig mellan 1880- och 1930-tal. Här visar hon övertygande hur Woolf bäddar in sin kritik i det vardagliga, inte genom att låta dem stå som påståenden. Skillnaderna mellan männens och kvinnornas promenader blir slående. Ingenstans har Woolf, skriver Larsson, ”så klart visat de vinster en kvinnlig anpassning till systemet ger och de kostnader som ett uppror mot det innebär”.

Larssons bok erbjuder nydanande läsningar som fördjupar det feministiska perspektivet inom Woolf-receptionen. Framför allt visar hennes promenerande genom Woolfs verk hur djupgående Woolfs kritik var mot imperiet, hyckleri och tidens klass- och könsskillnader.

Claudia Lindén docent i litteraturvetenskap vid Södertörns högskola.