Geopolitiska perspektivets återkomst

Efter andra världskriget blev geopolitiken förknippad med de värsta förbrytelserna under kriget. Nu är den tillbaka på bred front, vilket Tim Marshalls bok exemplifierar. Han låter ofta som en populärvetenskaplig version av Rudolf Kjellén, men faktum är att dennes analyser var mer sofistikerade. Kjellén insåg att gränser inte nödvändigtvis är stabila.

Under en period mellan åren 2004 till 2012 tillbringade jag orimligt mycket tid på olika nordamerikanska och europeiska flygplatser på resa mellan olika universitetsstäder. En ganska ovetenskaplig studie som jag då företog var att studera dels vilken sorts ”vetenskaplig” litteratur flygplatsernas olika boklådor saluförde, dels vad mina medpassagerare läste för böcker. Den senare aspekten av studien blev särskilt spännande de gånger jag flög affärsklass. Typiska exempel på den flygplatslitteratur mina medpassagerare läste under den första halvan av denna period var Thomas Friedmans The World is Flat, Joseph Stiglitzs Making Globalization Work och Richard Floridas Who’s Your City? – How the Creative Economy Is Making Where You Live the Most Important Decision of Your Life.

Åren runt decennieskiftet och efter finanskrisen lade jag märke till hur den triumfatoriska litteraturen långsamt började bytas ut mot böcker som till exempel Robert Kaplans The Revenge of Geography – What the Map Tells Us About Coming Conflicts and the Battle Against Fate och till och med böcker som David Harveys The Enigma of Capital – det kanske inte behöver påpekas att det är mycket sällsynt att marxistiska geografers böcker säljs på flygplatser?

Helt plötsligt har det tidiga 1900-talets geopolitiska föreställningar återvänt och diskuteras återigen av världens politiska och ekonomiska eliter.

Vad vill jag ha sagt med denna inledning? För det första att det är ytterst relevant att känna till vilken litteratur affärsklassresenärer läser för att förstå världen, för det andra att det under det senaste decenniet tycks ha skett en förändring i vilken sorts geografiska föreställningar som saluförs och letar sig in på bästsäljarlistorna. Det är inte längre säkert att den ”platta jord” som Friedman såg som framtiden är självklar ens för den klass som tillhör ”anywheres” för att använda ett begrepp från en annan flygplatsbok, David Goodharts The Road to Somewhere – The Populist Revolt and the Future of Politics. Helt plötsligt har det tidiga 1900-talets geopolitiska föreställningar återvänt och diskuteras återigen av världens politiska och ekonomiska eliter. Att höra CNN:s Fareed Zakaria diskutera den brittiske geografen Halford Mackinders The Geographical Pivot of History, publicerad 1904, med Robert Kaplan som om dess slutsatser fortfarande vore giltiga är, minst sagt, intressant.

Föreliggande bok, Tim Marshalls Geografins makt – Tio kartor som förklarar världen, är ett utmärkt exempel på den sorts litteratur jag försöker beskriva ovan. Marshall är tidigare utrikeskorrespondent för den brittiska nyhetskanalen Sky News. Anspråken är ofta mycket stora, språket präglas av journalistisk flyhänthet och konkretion, läsarskaran finns ofta bland tidspressade affärsklassresenärer och världsbilden som förmedlas är sällan särskilt komplex. Ofta, men inte alltid, är dessa böcker skrivna av personer med liknande bakgrund som Marshall: utrikeskorrespondenter, journalister eller politiska kommentatorer. Att författarna av dessa böcker sällan är forskare försvårar bedömningen av flygplatslitteraturen. Bör de utsättas för samma kritik som ett vetenskapligt verk eller bör de bedömas som populärvetenskap? Jag har valt att utsätta Marshalls verk för samma bedömning som jag skulle använt vid ett vetenskapligt verk, framför allt för att anspråken är så stora och frågorna han ställer så viktiga. Den engelska titeln hävdar att den ”explains everything about the world”.

Marshalls syfte är att förklara världen utifrån tio kartor över Ryssland, Kina, USA, Västeuropa, Afrika, Mellanöstern, Indien och Pakistan, Korea och Japan, Latinamerika och Arktis. Hans huvudfokus ligger på att tolka dessa tio kartor ur ett geopolitiskt perspektiv. Det förklarar delvis hans val av regioner och sammankopplingen mellan länder som Korea och Japan. Han skriver i bokens inledning: ”Enkelt uttryckt handlar geopolitik om att studera hur relationer mellan länder kan förklaras med geografiska faktorer. Det handlar inte bara om det fysiska landskapet – naturliga hinder i form av berg eller kontaktfrämjande flodsystem till exempel – utan också om klimat, demografi, kulturregioner och tillgång till naturresurser. Sådana faktorer kan forma en civilisations politiska och militära strategier, men också dess utveckling i termer av språk, handel och religion”. Citatet hade kunnat vara en populärvetenskaplig förenkling av ett verk som Rudolf Kjelléns Stormakterna – Konturer kring samtidens storpolitik från 1905.

Återkomsten av ett antal geopolitiska tänkare som länge ansetts antingen förlegade eller farliga (ofta både och) är kanske en av de saker som förvånat mig mest de senaste tio åren. Jag har i min egen forskning ägnat mycket tid till att förstå och beskriva framväxten av geopolitik som vetenskaplig disciplin, men även som politiskt handlingsalternativ. Kort sammanfattat brukar man säga att geopolitiken efter andra världskriget delvis rönte samma öde som rasbiologin; den blev en vetenskap förknippad med de värsta förbrytelserna under kriget. Att den nu, som i Marshalls analys, utan problematisering återvänder kräver att vi undersöker dels dess historia, dels de möjliga politiska effekterna av ett geopolitiskt tänkande. Gruppen geopolitiska tänkare som på olika sätt och på olika platser återvänt det senaste decenniet innefattar så skilda namn som Nicholas Spykman, Carl Schmitt, nazisternas så kallade kronjurist, Halford Mackinder, Alfred Thayer Mahan, Friedrich Ratzel, Karl Haushofer och Rudolf Kjellén. Sinsemellan skiljer sig deras geopolitiska idéer åt, om inte radikalt så i alla fall tillräckligt för att identifiera ett antal särpräglade geopolitiska skolbildningar. Vad som snabbt blir tydligt för mig när jag läser Marshall är hur nära hans förståelse av geopolitiken kommer den person som myntade själva begreppet, svensken Rudolf Kjellén och dennes andlige lärjunge tysken Karl Haushofer (vilket var Haushofers egen beskrivning av deras relation). Haushofer är i dag framför allt ihågkommen för sin närhet till Adolf Hitler och Rudolf Hess; Hess var för övrigt även Haushofers elev.

Två återkommande problem med böcker av Marshalls typ är avsaknaden av begreppsdefinitioner och kunskap om eller presentation av forskningslitteraturen. Detta påpekande kan säkert uppfattas som snobbism, men är det inte. Snarare är det ett sätt att säga att läsaren ges en framställning som saknar det djup och den bredd som ämnen av den art som Marshalls bok behandlar kännetecknas av. Jag har redan påpekat att han ofta låter som en populärvetenskaplig version av en geopolitiker som Kjellén, dock utan att någonstans nämna denne. Det behöver dock inte vara ett problem. Många av de insikter som Kjellén kommer fram till i sin bok Stormakterna är av arten banaliteter. Det blir emellertid ett problem om läsaren tror sig få en inblick i geopolitiskt tänkande, men bara får en ytlig andrahandsversion, dessutom behäftad med stora luckor.

Marshalls tio olika kartor och hur han väljer att tolka dem präglas som sagt av en geopolitisk analys som ligger mycket nära det tidiga 1900-talets geopolitiska tänkande. Han ser hur stora världshistoriska och samtida skeenden determinerats av geografiska faktor, som till exempel bergskedjor som Himalaya, vidsträckta slätter som den Stora europeiska slätten eller kontrollen över den Sydkinesiska sjön. För Marshall, liksom för geopolitiska tänkare som Kjellén, kan jordens relativa stabilitet förklara en lång rad politiska, demografiska, ekonomiska och kulturella förlopp. Problemet är bara att de tidiga geopolitikernas analyser ofta var betydligt mer sofistikerade än Marshalls samtida och historiska analyser kan sägas vara. Det stora problemet med Marshalls analys utifrån en serie kartbilder är att dessa kartor har varit allt annat än stabila – något som inte minst Kjellén förstod i Stormakterna.

För att förtydliga vad jag menar, låt oss för en stund titta på Kjelléns förståelse av geopolitik. I korthet kan sägas att hans intresse för geografin påtvingades honom. När han undervisade vid Göteborgs högskola ingick som ett krav att han skulle undervisa i både statskunskap och geografi. Givet den praktiska inriktning som mycket av undervisningen i Göteborg hade vid denna tid var kravet inte så underligt. Kjellén var troligtvis redan bekant med den tidens viktigare geografer, främst bland dem var Friedrich Ratzel, vars storverk Politische Geographie publicerades 1897. Kjellén inspirerades av Ratzels darwinistiska förståelse av livets relation till jorden. Ratzel menade att eftersom jorden ur ett mänskligt perspektiv är fast och stabil så kännetecknas livet (Ratzel talar här om allt liv från växter till djur) av rörelse och migration. Kjelléns två centrala verk är Stormakterna (1905) och Staten som lifsform (1916). Stormakterna kan bäst beskrivas som en empirisk analys av samtida och historiska stormakter; Kjellén uttrycker det själv som att boken var ett ”empiriskt experiment”, ett test för att se hur hans politiska system kunde appliceras för att analysera vitaliteten hos olika stormakter. Boken var en bästsäljare i Tyskland och gavs ut i 24 olika upplagor bara mellan 1909 och 1934.

Marshall och Kjellén har det gemensamt att de försöker förstå framväxten av en rad olika förhållanden – ekonomiska, politiska och så vidare – ur geografiska bakgrundsförhållanden, såsom läge, klimat, jordmån. Var de skiljer sig åt, och där jag menar att Kjelléns analys är mer sofistikerad, är i synen på olika territoriers och staters stabilitet. För Kjellén, liksom för en lång rad andra geopolitiker, som till exempel Ratzel och Haushofer, är gränser inte nödvändigtvis stabila; de går så långt som att hävda att de inte bör vara stabila; livskraftiga nationer har ett moraliskt imperativ att expandera. Imperier och nationer kommer att uppstå, existera och slutligen försvinna. Dagens kartor är inte nödvändigtvis desamma som framtidens kartor, på samma sätt som det tidiga 1900-talets kartor inte hjälper oss att orientera oss i dagens värld.

Vi må vara geografins fångar – den engelska versionen av Marshalls bok heter ’Prisoners of Geography’ – men det fängelse som geografin utgör har inte sett likadant ut genom historien. Tvärtom har det ständigt förändrats.

Där Marshalls analys trots allt visar på en förståelse för att världen har förändrats, att geografins begränsande kraft inte nödvändigtvis ger uttömmande förklaringar, är i de avsnitt han diskuterar teknologins betydelse för det geografiska rummet. Ett begrepp som Marshall inte använder men som hade kunnat bidra till att komplicera hans narrativ är tidsrumslig komprimering. Innebörden av detta begrepp är att rummet som en funktion av olika teknologiska innovationer komprimerats, krympt, men inte nödvändigtvis på ett uniformt sätt. Vissa avstånd kan mycket väl ha ökat medan andra radikalt minskat; till exempel har restiden mellan finansiella centra som London och Frankfurt minskat, medan den ökat mellan London och mer perifera delar av England. Vi må vara geografins fångar – den engelska versionen av Marshalls bok heter Prisoners of Geography – men det fängelse som geografin utgör har inte sett likadant ut genom historien. Tvärtom har det ständigt förändrats.

Avslutningsvis vill jag göra en kort kommentar om en av Marshalls huvudpoänger, att geografin ofta är en förbisedd faktor när det gäller att förstå historiska förlopp. Exemplen på att detta inte stämmer är alltför många för att nämna här, så jag begränsar mig till att konstatera att en av de viktigaste skolbildningarna inom 1900-talets historieforskning, Annales-skolan, i stor utsträckning använder sig av geografiska analyser för att förstå historiska förlopp. Det är tydligt inte minst i Fernand Braudels tvåbandsverk La Méditerranée, särskilt i band två L’espace et l’histoire. Det bör även tilläggas att en av de mest vitala delarna av historieforskningen i dag handlar om att skriva olika former av global-historia. Det främsta syntetiserande exemplet är troligtvis det monumentala fyrbandsverket A History of the World utgivet på Belknap Press. Men det kommer högst sannolikt aldrig att säljas på någon flygplats.