Konstarterna & medier

Halvkväden uppgörelse med viljan att vara god

Litteraturens slut
Sven Anders Johansson

Glänta / Glänta Hardcore
234 sidor
ISBN 9789198485196

| Respons 2/2021 | 13 min läsning

Det är sällan man läser en så stimulerande bok om den svenska litteraturen som Sven Anders Johanssons Litteraturens slut. Men den är också oerhört frustrerande, för samtidigt som Johansson gör riktiga iakttagelser om moralismen i den svenska litteraturen, undviker han att dra några tydliga slutsatser, eftersom han fortfarande vill vara kvar inne i värmen bland de goda.

Sven Anders Johansson, professor i litteraturvetenskap. Foto: Anna Tärnhuvud.

Det verkar omöjligt att komma ifrån frågan om litteraturens uppgift. Uppgiften i fråga handlar sällan om att vara underhållande och välskriven, utan oftare om att rädda världen, kämpa mot orättvisor, i dag särskilt att bekämpa rasism, klimathotet och i viss utsträckning kanske kapitalismen. Enligt den kultursidesfähiga analysen är dessa onda saker ungefär desamma och allihop går tillbaka på patriarkatet. En författare som skriver under sådant kan visserligen få koncentrera sig på sitt skrivande, men helst bör vederbörande behandla ämnena i sina verk också, oavsett om dessa är romaner, genreromaner, noveller, poesi eller barnböcker. 

Det finns litet olika sätt att närma sig detta. En del beskriver den dåliga, dumma världen som de anser att den är, och så fördömer de den, gärna via en god protagonist. Andra anser att skönlitteraturen snarare ska beskriva den ideala verklighet man önskar sig, med starka ickebinära rasifierade som lever ekologisk-veganska förebildliga liv, litet som i stalinepokens socialrealism, där inte verkligheten, utan den projicerade, planerade, kommande, ideala verkligheten skulle framställas. Visst, jag karikerar, men inte så mycket. Saken är den att jag själv är författare och även om jag har massor av vettiga, bra, fria kolleger så finns det även ett visst tryck på inordning. Är man som jag onyttig för kampen, som författare, kritiker och skribent – och av en del rentav uppfattad som fientlig mot den, även om få säger det rent ut – känner man sig inte alltid fullt ut välkommen i alla sammanhang, för att uttrycka det milt. Men man ska inte tala i egen sak. Ingen behöver ta mig på allvar när jag påstår detta, allra minst de som vet att jag har rätt. Jag tycker dessutom om att vara litet utanför, så jag tackar, tar emot och beklagar de andra.

Att jag inleder på detta personliga sätt beror på att Sven Anders Johanssons bok Litteraturens slut i princip beskriver den samtida svenska litteraturen på samma sätt. Även han gör det inifrån, men på sätt och vis ännu mer inifrån än jag, eftersom han dessutom är en professor och redaktör med verklig makt på fältet, en makt som ytterligare förstärks av att han själv hör till det dominerande ideologiska lägret. Men han har insett att det inte blir någon bra litteratur av denna socialrealistiska tendens. Det blir inte bra när gott står mot ont och rätt mot fel, inte på det där pliktskyldiga sättet. Sedan är frågan om hans bekymmer med detta beror på att han vill ha en estetiskt fristående litteratur, eller om han anser att kampen bäst förs med hjälp av en litteratur som står fri. Han är mycket noga med att förklara att han själv håller med om allt det rätta som man ska tycka, utmaningen ligger inte där. Däremot tycker han att det blir tråkigt att läsa böcker som (i för hög grad och på fel sätt) underordnar sig kampen. 

Det var länge sedan jag läste en så stimulerande bok om litteratur på svenska. Och sällan har jag läst en mer frustrerande. Johansson går hela vägen fram till dörren, öppnar den, tittar ut, sedan stänger han den och går tillbaka in i rummet igen. Han ser så mycket, gör helt riktiga iakttagelser, men sedan drar han bara halvkvädna slutsatser av dem, för han vill fortfarande vara kvar inne i värmen, han vill inte ha någon förändring egentligen, eller så kan han inte föreställa sig hur den skulle kunna se ut. Och förresten delar han ju alla de goda värderingar som en god svensk författare ska göra i dagens Sverige, just den där kombinationen av liberal individualism i åsikterna, en socialt ganska borgerlig om inte rentav konservativ livsstil samt den läpparnas bekännelse till en vag vänsterideologi som inte kräver någon ansträngning, framför allt inget personligt genomtänkt ställningstagande, tvärtom är det bekvämt. På så sätt tillåts man flyta in i en gemenskap där alla tycker lika, vilket är samma sak som att inte tycka något alls. Han skriver: ”På något sätt är vi både höger och vänster på en gång.” Jo, tack, exakt så. Men sedan då? Detta leder inte vidare till någon djupare analys, varken hos svenska författare eller hos kritiker som Johansson, det blir något man kan säga som en smart kvickhet med ett glas vin i handen samtidigt som man byter införstådda småleenden.

Vi som arbetar med litteratur måste låtsas att den är livsviktig för att försvara vår egen existens.

Vi som arbetar med litteratur måste låtsas att den är livsviktig för att försvara vår egen existens. När biblioteken ska räddas är det själva demokratin som vilar på dem, inte barns, ungdomars, vuxnas och pensionärers rätt att ha tillgång till all världens litteratur, ocensurerad. Litteraturen i sig är ändå något litet genant att hålla på med, som de där aktivistiska poeterna som beklagar sig över världens ordning som inte låter dem syssla ostört med sin poesi, men på något sätt lyckas de ju göra det ändå. Det bisarra är att litteraturvärlden befinner sig i en alldeles för avskild bubbla, trots alla författares engagemang. Den är litet som ett Riddarhus med pengar, prestige och privilegier för oss som blir adlade, men som inte har någon verklig makt utanför de egna kretsarna. Man håller ihop och skyddar de sina, och gott så. De få angelägna böcker som trots allt trycks är värda det, jo, det tycker jag faktiskt – men vad skulle jag annars tycka? Jag lever också i bubblan, jag befinner mig i värmen, jag vill vara kvar där, för utanför finns det inget liv, ingen möjlighet att hålla på med detta som jag ägnat nästan alla mina dagar åt.

Johansson börjar med att behandla bokens centrala fråga, som är: Hur kan litteraturen förbli vänster enligt känt schema och samtidigt vara vital? Hur kan den nytta som den kan göra för jämställdhet, integration, HBTQ+-frågor, rättvisa och allt det andra fullgöras utan att litteraturen blir ytlig? Symptomatiskt nog tar han sitt avstamp i diskussionen om barnlitteraturens uppfostrande tendens i samtiden. Han hänvisar till vad han själv sade i tv-programmet Babel våren 2019: ”… att den samtida svenska barnlitteraturen hämmas av en beskäftig vilja att vara uppbygglig, moraliskt korrekt, politiskt oantastlig och normbrytande på just de önskade sätten.” Hela ”barnlitteratur-communityt” blev upprört och förnekade benhårt att det skulle finnas någon politisk styrning av barnlitteraturen, men ändå tycks de inse att det ligger något i det. Men styrningen handlar, som Johansson påpekar, inte om att myndigheterna dikterar vad författarna ska skriva. Det är något annat, men han når inte riktigt fram till vad det är. Det är också svårt att sätta fingret på den kombination av belöningssystem i form av uppmärksamhet, recensioner, stipendier och inte minst kollegernas gillande, som formar enskilda författarskap som vill vara relevanta och ta plats i samtiden, om så bara i den inomlitterära sfär där man verkar.

Jag läser febrigt bokens första sidor: ”Demokrati har blivit synonymt med godhet”, ”Camus blir en accessoar för resenärerna på DN:s tåg till Venedig för att rädda klimatet”, ”…konsten går under när moralismen tar över” och ”Godheten är inte en fråga att kritiskt utreda, utan en ram för konstens förmenta ’utforskande’. Resultatet är en konst som allt oftare framstår som en form av charad eller predikan eller ritual”. Ja! Ja!! Ja!!! Litteraturen förvandlad till ordningsman. Värderingar och åsikter som ska prickas av, ett meningslöst bekräftande av det redan kända.

Johansson understryker att han inte vänder sig mot idealen som sådana, men vänder sig emot den bredare litterära tendensen till vad jag skulle kalla moralism. Hans diagnos är helt riktig eftersom han ser hur denna tendens, som är tydligast i barnlitteraturen, också påverkar den litterära världen som helhet. Den präglas av en vilja att vara god, att visa att man är god, att bekräfta de godas godhet och göra gott för en god sak. Den intressanta låsningen blir att han själv delar alla dessa värderingar och själv vill ha en position i litteraturvärlden. Til syvende og sidst är han därför, trots sin antydan till kritik och sina utpekanden av problemen, tvungen att bekänna den rätta tron och understryka att hans kritik av den moralistiska tendensen egentligen går ut på att han vill att den ska bli mer effektiv genom att den tonas ner i förhållande till det rent litterära.

Bokens titel är en variation på påståendet om litteraturens död, som i sin tur är en variant på föreställningen om författarens död. Men medan den sistnämnda är en estetiskt genomtänkt idé som hänger samman med en viss romantisk och modernistisk tradition, är talet om litteraturens död snarare en sorts beklagande av att något nått vägs ände, egentligen den stora romanen från det långa 1800-talet. Johansson refererar till den amerikanske litteraturvetaren Alvin Kernans konservativa beskrivning av hur ”feminister, marxister, nyhistoricister, diverse identitära grupper, strukturalister och postmodernister” dödat litteraturen. Men förändringen beror inte på dem, en åsikt som Johansson och jag delar, utan på omfattande tekniska och sociala förändringar. Faktum är att även Kernan tycks tillstå detta, och han tillerkänns viss framsynthet ”trots sin konservatism” – en av de där små positioneringarna i förbifarten som ska lugna den ideologiskt renläriga läsaren. En konservativ kan aldrig refereras utan en sidokommentar, oavsett om vederbörande anses ha rätt eller fel.

Litterär teori förhåller sig till skönlitteraturen som porr till sex. Den ger en felaktig föreställning om läsning, läsare och böcker, lurar fram lusten att läsa som man gör i teorin, i stället för att verkligen älska.

Det slut på litteraturen Johansson intresserar sig för är emellertid något annat än de båda dödsfallen ovan. Det handlar lika mycket om hur ideologiseringen i dag förkväver konsten, som om möjligheten att komma vidare. Johansson menar att litteraturen främst ska värderas estetiskt och att den levande litteraturen per definition är oavslutad. Josef K. kommer aldrig fram till slottet; Hans Castorp i Bergtagen lämnar sanatoriet för en värld av skyttegravar; Iliaden, Anna Karenina, Gösta Berlings saga – ingenstans i denna levande litteratur är slutet det viktiga, det finns inga färdiga slutsatser. Livet går vidare och litteraturen med det. Men all angelägen, levande litteratur mynnar enligt Johansson ”med nödvändighet i det politiska eller etiska, i en ny förståelse av samhället och människan”. Han vidgar till och med litet prövande satsen till att gälla konsten i stort. Och detta är själva knuten: han har rätt, men politik och etik begränsade till ideologi, och ideologi begränsad till ett antal tydliga binära ställningstaganden, är just det som är problemet. Givetvis handlar all konst värd namnet om människans livsvillkor, om tillvarons utmaningar, den är existentiell, oavsett om den koncentreras på individen, massan eller idéerna – och den bästa, den verkligt odödliga, gör allt detta samtidigt, från Iliaden till James Joyces Odysseus. Problemet i vår tid är inte det litterära engagemanget – tvärtom är bara engagerade människor bra konstnärer och enbart konst som behandlar la condition humaine är värd uppmärksamhet – problemet är att allt trycks in i ideologi, och ideologi, som Marx så riktigt skrev, är inget annat än falskt medvetande. 

Litteraturen är inte autonom, lika litet kan författaren vara det. Ekonomi, politik, sociala omständigheter, tekniska förutsättningar, matsäkerhet, pandemier, krig – allt påverkar författarna och därmed litteraturen, precis som det påverkar alla andra människor och mänskliga verksamheter över huvud taget. Detta är givetvis ett helt trivialt påpekande. Samtidigt känns det nödvändigt att påpeka det, för det verkar finnas en illusion om att författaren ska vara fristående. All litteratur är samtida och samtiden är alltid politisk – men inte bara. Och den författare som kan gå djupare, högre, runt, som kan se ideologierna som falskt medvetande, även de egna attityderna, som vet att utmana, men utan att bli mekaniskt reaktiv, kan kanske göra något som glimtar till av verklig mening. Annars… att vilja säga något och faktiskt säga det är nog bra, men litteratur är det inte.

Johanssons bok är stimulerande och frustrerande, stimulerande för att han tycks se och förstå, och kan formulera sig, frustrerande för att han är för angelägen om att behålla sin plats i soffan. I en fin passage beskriver han hur Nils Holgersson gör en både linjär och cirkulär resa på sin gås. Dels genomgår han en linjär utveckling från oduglig 14-åring till ansvarstagande människa, dels gör han en resa vars mål är hemkomsten. Mötet mellan honom och hans mor fångar enligt Johansson ”litteraturens dubbla funktioner: att bilda och förtrolla. Att vara ett redskap för upplysning och utveckling, men också en behållare med magiskt innehåll”. Den resan är en perfekt bild av Johanssons egen resa i Litteraturens slut: dels den linjära vägen mot insikt om att litteraturen måste förbli oavslutad och fri, dels den cirkulära om att endast så är den också nyttig. Att jag håller med honom i detta är knappast förvånande, men inte heller att jag egentligen gör det på ett annat sätt.

Litterär teori förhåller sig till skönlitteraturen som porr till sex. Den ger en felaktig föreställning om läsning, läsare och böcker, lurar fram lusten att läsa som man gör i teorin, i stället för att verkligen älska. Inte minst kräver den som börjat med teori hela tiden nya och grövre teorier. Johansson förblir i porren. Han kommer aldrig ut ur bubblan. Och i porr görs inga barn. Det krävs romaner för det. Så läs denna bok, för den är bra, men släng den sedan och gå till biblioteket och låna och läs skönlitteratur i stället. Litteraturen behöver inte fler författare eller teoretiker, utan läsare och verkliga omskakande möten med skönlitterära berättelser. Sex, inte porr.

Relaterat
Utblick

Kritiken mot kritiken – Att utgå från det vardagliga

Misstankens hermeneutik har haft ambitionen att slita av masker och visa att det finns något under ytan. Denna inställning kritiseras nu i nya böcker av Rita Felski, Toril Moi och...


Torbjörn Elensky

Torbjörn Elensky är författare, i höst aktuell med boken Absolut text (Fri Tanke). Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark