Historia

Har alltför mycket att säga om nazismen

Nazismens idévärld
Carl Müller Frøland (övers. Lars Ahlström)

Santérus
623 sidor
ISBN 9789173591362

| Respons 3/2021 | 9 min läsning

teoretisk bredd och författarens beläsenhet är en styrka hos denna bok, men också dess svaghet. Kavalkaden av begrepp och tolkningar av nazismen gör det svårt att förstå vad som är det väsentliga. Boken framstår som en övning i att sätta så många etiketter som möjligt på nazismen. Den kan upplysa läsaren om hur omvärlden har tolkat denna regim, men som analys av nazismens historia lämnar den en del övrigt att önska.

Adolf Hitler. Foto: Arquivo Nacional / Brasilien

Sedan 1930-talet har forskare och intellektuella i olika länder försökt förstå och analysera relationen mellan nazismen och tysk historia. Många av de tyskar som tvingades fly betraktade denna regim som ett radikalt brott med den tyska kultur som var deras egen. Andra, däribland den amerikanske upptäcktsresanden William Montgomery McGovern såg i stället nazismen som resultatet av århundraden av tysk historia, från Luther till Hitler, som han formulerade det i början av 1940-talet. Dessa två hållningar – frikopplandet av nazismen från allt tyskt och framställandet av tysk historia som en teleologisk väg mot Tredje Riket – kan i dag betraktas som överspelade. Samtidigt kvarstår frågan om hur nazismen bör förstås både som det 1900-talsfenomen den var och i ett längre historiskt perspektiv. 

Den norske idéhistorikern Carl Müller Frøland ger sig i kast med denna fråga i Nazismens idévärld från 2017. Denna omfattande och ambitiösa bok, som består av sju delar och hela 33 kapitel, är redan översatt till engelska och finns nu även i svensk översättning. Enligt författaren behandlar detta verk ”nazismens idéhistoriska rötter, ideologiska kännetecken och psykologiska effekt på sina anhängare”, men Frøland griper även in på stora delar av tysk historia under 1800-talet och 1900-talets första hälft. Innehållet spänner från den tidiga tyskspråkiga romantiken med Goethe, Herder, Schelling och Fichte vid 1700-talets sista decennier och 1800-talets början till det Tredje Rikets fall 1945. 

Denna långa idéhistoriska exposé går via bland annat den moderna tyska nationalismens uppkomst och tysk politik under 1800-talet, filosofi och tänkande hos Paul de Lagarde, Julius Langbehn, Arthur Schopenhauer och Friedrich Nietzsche samt Ernst Jüngers erfarenheter under första världskriget. Frøland menar inte att denna tyska idémässiga och intellektuella historia med nödvändighet ledde till nazismen. Däremot hävdar han att den blottlägger en idémässig koppling bestående av den tyska romantikens föreställning om en ”organisk” samhällsgemenskap och en irrationell ”dynamiskt-vitalistisk” handlingsdyrkan från 1800-talets andra hälft, ett slags ”mentala drag” som Frøland påstår att ”ett inte obetydligt antal tyskar var påverkade av” under den period han behandlar. 

När Frøland är som bäst går han igenom dessa nazisters världsuppfattning på ett förtjänstfullt sätt. Med utgångspunkt i källorna visar han hur de förhöll sig till nazismens myter inom en rad intressanta områden, däribland exempelvis ockultism och synen på naturen.

När det gäller nazismens ideologi uppehåller sig Frøland bland annat vid frågan om den nazistiska ledarskapskulten och betydelsen av Hitlers karisma, nazismen som politisk religion, Tredje Rikets struktur och institutionaliserade konkurrens, SS ideologi och massdödande i Östeuropa, Förintelsen och den nazistiska läkarvetenskapen och dess experiment på människor. Han fördjupar sig i olika representanter för nazismens ideologi: Hitler och Himmler förstås, men även den balt-tyska ideologen Alfred Rosenberg och agronomen Walther Darré. När Frøland är som bäst går han igenom dessa nazisters världsuppfattning på ett förtjänstfullt sätt. Med utgångspunkt i källorna visar han hur de förhöll sig till nazismens myter inom en rad intressanta områden, däribland exempelvis ockultism och synen på naturen. 

Det är förståeligt att Frøland som idéhistoriker vill ta ett steg bort från den sedvanliga emfasen på mellankrigstidens politiska historia i sin läsning av nazismen. Den tyska kulturella kontexten är inte oväsentlig för att förstå de aktörer som skapade nazismen och så småningom förde den till makten. Frølands idéhistoriska tolkning får mig dock att undra om det inte hade varit bättre att låta undersökningen utgå från den nazistiska ideologi som utkristalliserades på 1920-talet, vars särdrag sedan skulle kunnat spåras både till andra rörelser i samtiden och bakåt i historien, i stället för den långa kronologiska ingången. Som det är nu möter läsaren nazismen först efter nästan tvåhundra sidor av idéer, filosofier och en politisk utveckling som författaren inte i någon direkt mening vill hävda ledde till nazismen. Den ”organiska” samhällsgemenskapen och den ”dynamiskt-vitalistiska” filosofin kan säkerligen kopplas till nazismen i någon mening, men detta samband är också för allmänt och abstrakt för att den idéhistoriska omvägen ska framstå som motiverad. 

Frågan är också om Frøland inte utgått från en problematisk dikotomi mellan politisk kontext och idéhistoria. När han i det avslutande kapitlet hävdar att den nazistiska ideologin inte uppkom ”runt 1920 som en reaktion på politiska och socioekonomiska förhållanden” studsar jag till. Var det inte precis det den gjorde? Det Frøland menar är att den hade idémässiga rötter, att den inte uppkom i ett ”idéhistoriskt vakuum”, men vem skulle i dag hävda motsatsen? Ett annat problem är Frølands tendens att beskriva den nazistiska ideologin som en ”viktig historisk drivkraft”, utan att samtidigt intressera sig för begränsningarna hos de nazistiska idealen, massmötena och propagandan. Det råder knappast något tvivel om att många nazister och särskilt medlemmarna i SS var ideologiskt motiverade och att deltagarna vid partidagarna i Nürnberg rycktes med, men med samma mått kan man ta marscherande människor och hänförda skaror från valfri diktatur genom historien som intäkt för kraften i just deras ideologi.

Den teoretiska bredden och författarens beläsenhet är en av bokens styrkor, men också en av dess svagheter. Frøland har mycket, kanske alltför mycket, att säga om nazismen. Teorier är inte självändamål och en kavalkad av olika begrepp och tolkningar av nazismen ur allehanda perspektiv gör det svårt att förstå vad som är det väsentliga, vad som är mindre centralt och vad denna teorianvändning egentligen tillför. Frånvaron av ett tydligt ärende får delar av denna bok att framstå som en övning i att sätta så många etiketter som möjligt på nazismen. Frøland skriver fram en antydan till analytiskt ramverk genom att kursivera en mycket stor mängd ord och begrepp, varav endast ett fåtal återkommer under framställningen. Om det används ytterst sparsamt kan kursivering vara ett effektivt sätt att signalera för läsaren att ett ord är av särskild betydelse, men om det som här används för ofta blir det förvirrande.

Att kalla Hitler för sadomasochist som Erich Fromm gjorde 1941 och att påstå att det var den tyska befolkningens sadomasochistiska läggning som fick dem att sluta upp bakom honom kanske lät bra för 80 år sedan men vad säger det oss i dag?

Tolkningar av nazismen från 1930- och 1940-talet presenteras utan den kritiska diskussion som skulle kunna hjälpa läsaren att förstå deras möjligheter och begränsningar. Att kalla Hitler för sadomasochist som Erich Fromm gjorde 1941 och att påstå att det var den tyska befolkningens sadomasochistiska läggning som fick dem att sluta upp bakom honom kanske lät bra för 80 år sedan men vad säger det oss i dag? Det finns säkerligen goda argument för att betrakta nazismen som en politisk religion (och goda motargument), men dessa blir inte föremål för kritisk diskussion. Många av de perspektiv Frøland går igenom tar inte bara fasta på olika saker, utan står även i viss mån i motsättning till varandra. Författaren väljer i stället genomgående att se dem som ömsesidigt förstärkande och dessutom bekräftade av hur nazismens ledare själva såg sin rörelse. 

Det Frøland vinner i teoretisk och idéhistorisk bredd förlorar han i både filosofiskt, historiskt och politiskt djup. När han väl gör en explicit koppling mellan nazismens historia och tysk filosofi, som i fallet Nietzsche, övertygar inte resultatet. Nietzsche var en komplex filosof och tolkningen av hans filosofi är ett forskningsfält i sin egen rätt. Denna komplexitet skymtar dock inte i denna bok, i vilken författaren närmast drar ett likhetstecken mellan Nietzsches filosofi och SS:s ideologi. Var deras våld verkligen, som författaren hävdar, ”nietzscheanskt”? Detta är givetvis en möjlig tolkning av både Nietzsche och nazismen, men hade det inte varit på sin plats att påpeka att det inte är den enda? 

För det mesta skriver Frøland elegant och pedagogiskt. Boken innehåller dock en hel del upprepningar och vissa sakfel. På sida 397 kan vi exempelvis läsa att ”SS-enheterna ska fungera som ett instrument för att realisera Ledarens visioner”, på följande sida att ”SS-enheterna med sina våldsamma utrensningar fungerar som ett instrument för att realisera Ledarens stora vision”, och två sidor senare att SS var ”Hitlers nödvändiga redskap för att förverkliga sin stora renhetsvision” (s. 400). Beskrivningen av Förintelsen, vilken Frøland ser som ett uttryck för den nazistiska ideologin, hade tjänat på en faktagranskning. Wannsee-konferensen var inte en sammankomst, vid vilken den nazistiska ledningen tog ett beslut om den slutgiltiga lösningen (s. 498). I stället var det ett möte där deras underordnade planerade för organiseringen av ett massmord som redan påbörjats året innan i form av massakrer på östfronten och gasningar i Chelmno (det första förintelselägret, som Frøland inte nämner). Det skedde experiment med Zyklon B i Stammlager-I-Auschwitz under hösten 1941, men inte som författaren hävdar någon massutrotning som sedan flyttades över till Auschwitz-Birkenau (s. 413–414).

Nazismen är en central del av 1900-talets historia. Detta viktiga ämne kommer av allt att döma fortsätta att locka läsare för överskådlig framtid. För den som är ny på ämnet kan Frølands bok tjäna som introduktion till delar av den nazistiska ideologin och frågor som socialdarwinism, antisemitism, föreställningarna om ”folkgemenskap” och ”livsrum”. Även den som redan känner till nazismens historia kan använda denna bok för att fräscha upp kunskaperna eller fördjupa sig i en rad mindre kända delar av den nazistiska föreställningsvärlden. Genomgången av allehanda teoretiska förhållningssätt till nazismen har dessutom en viss encyklopedisk kvalitet, som kan guida läsaren till hur omvärlden har tolkat denna rörelse och regim. Som analys av nazismens historia lämnar Frølands verk dock tyvärr en del i övrigt att önska. 

Relaterat
Essä

Den banala (förklaringen till) ondskan

Hannah Arendt framställde Adolf Eichmann som osjälvständig och dum. I själva verket blev hon lurad av hans försvarsstrategi som syftade till att dölja att han var en ideologiskt övertygad och...


Olof Bortz

Olof Bortz är historiker, Wenner-Gren fellow vid EHESS i Paris och verksam vid Uppsala universitet. Han disputerade 2017 vid Stockholms universitet på en avhandling om statsvetaren Raul Hilbergs forskning om Förintelsen (se Respons 5/2017). Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark