Politik & samhälle

Högaktuellt men substanslöst om grindsamhällen

Grindstaden – Från portvakter till Gated communities
Kolbjörn Guwallius

Verbal
452 sidor
ISBN 9789189155770

| Respons 4-5/2022 | 8 min läsning

En ökande oro för brottslighet och våld har gjort idén om införandet av grindsamhällen mer aktuell, men riskerar samtidigt att ytterligare befästa en redan djupgående segregation. Kolbjörn Guwallius belyser ett högaktuellt ämne om segregation och den potentiella utvecklingen av så kallade gated communities, men förblir alltför grund i sin samhällsanalys med en ofta anekdotisk bevisföring. 

Holly Lodge Estate, ett gated community i London. Foto: Fotomatador / Alamy

Det svenska stadssamhällets djupa segregation hamnade ånyo på ett avigt sätt i uppmärksamhetens ljus under årets valrörelse. I centrum stod inte vad segregationens många orsaker kunde vara och hur den kan motverkas, utan ett till intet förpliktande önskemål om att Sverige inte ska ha segregerade områden, denna gång framfört av den socialdemokratiska partiledaren Magdalena Andersson. Önskemålet vore i stället ”blandade städer”, inga Chinatowns, Little Italy eller Somalitowns. Samma önskan har återkommande yttrats av politiker med skiftande partitillhörigheter under de decennier som segregationen stadigt fördjupats. Men vi får inte de städer vi säger att vi vill ha. Vi får de städer vi förtjänar. Och för att förstå det måste man också komma till klarhet om vilken typ av städer och samhällen vi faktiskt har byggt.

En faktor av stor betydelse är den rumsliga åtskillnaden som har varit typisk för svensk stadsplanering. Stadsplanerare och arkitekter har försett stadsmiljön med olika fysiska barriärer, inte direkta grindar eller murar, men bostadsområden åtskilda av infrastruktur och skog som har planerats för att vara optimerade i sig själva, vilket också gjort dessa samhällen dåliga på att dela på resurser. Här finns redan initialt en brist på utbyten. Det svenska stadslandskapet håller isär grupper. Det har bland annat med den starka modernistiska stadsbyggnadstraditionen efter andra världskriget att göra, men går sannolikt även ännu längre tillbaka i svensk historia.

Det går också att framföra kritik mot att segregationen ur ett svenskt perspektiv närmast uteslutande betraktas som liktydig med boendesegregation. Här finns väldigt få andra vinklingar för att ta reda på hur en stad används. Hur använder vi staden utanför hemmet? Vad är det för livsvillkor som staden erbjuder? 

Finns det ingen kontakt mellan befolkningsgrupper kommer segregationen inte att brytas. Och tillkommer dessutom en eskalerande brottslighet och ökat våld i samhället kommer segregationen att vara förenad med en känsla av misstänksamhet och rädsla hos stora delar av befolkningen. Helt nyligen, under sommaren 2022, rapporterade flera svenska tidningar om institutet Ipsos internationella undersökning om vad som oroar befolkningen mest i 27 olika länder. Svenskarnas oro var tämligen småmolande när det gällde inflation, covid-19 och risken för anfallskrig, för att inte tala om arbetslöshet som inte verkade oroa nämnvärt. 

Men en fråga orsakade chockartad oro i Sverige: brottslighet och våld. Där låg Sverige på tredje plats av de länder som medverkade, efter Mexiko och Chile, som ändå måste sägas vara präglade av en mer konstant närvaro av våld och kriminalitet som också drabbar tredje man i högre grad. Rent statistiskt sett borde inte svenskar vara så till den grad oroade för brottslighet och våld. Men uppfattningen att det finns segregerade delar av samhället som är bortom kontroll, och där den långa, fredliga civiliserade utveckling går åt motsatt håll skapar en enorm oro. Segregationen producerar inte bara olika svenska samhällen, utan också en brist på insyn i hur verkligheten ser ut.

Segregationen producerar inte bara olika svenska samhällen, utan också en brist på insyn i hur verkligheten ser ut.

Journalisten Kolbjörn Guwallius har skrivit en reportagebok, Grindstaden, om denna rädsla för kriminalitet som präglat samhällsdebatten sedan en tid. Han har fokuserat på hur gated communities, på svenska ”grindsamhällen”, har kommit att framstå som en trygghetsskapande åtgärd. Guwallius ställer frågan hur rimligt det verkar att även det svenska samhället skulle gå mot större isolering och avgränsning, att nyare bostadsområden planeras med tankar på skalskydd och gränskontroll som centrala komponenter? Boken visar hur grindsamhällen existerat under en längre tid i moderna städer, särskilt i USA, och hur deras etablering och existens också har sökt sig till svensk debatt under senaste decennierna. Men det har visat sig svårt att förverkliga grindsamhällen i ett svenskt sammanhang. De projekt som har realiserats i någon mån har varit enstaka och marginella och haft drag av excentriska experiment. Så länge de flesta kommuner i Sverige arbetar med mål om social hållbarhet kommer grindsamhällen vara en marginell företeelse.

Men samtalet om gated communities har helt klart blivit vanligare och mer accepterat. Guwallius intervjuar i sin bok kriminologen Manne Gerell som tror att utvecklingen mot grindsamhällen kan gå fortare än man anar, så länge brott- och straffrågor fortsätter att dominera och skapa oro. Gåshaga på Lidingö, Nybodahöjden i Stockholm, Bo01 i Malmö, Kebalaviken i Strömstad har alla blivit kritiserade för att vara grindsamhällen, men är det inte alls. Mer marginella projekt som Victoria Park i Malmö och Fågelbro Säteri i Värmdö har likheter med internationella grindsamhällen. Sedan finns de mer originella projekten där just grindsamhället är det uttalade målet: Strandudden i Nissafors och vissa planer för Staffanstorps kommun. Men huruvida dessa ens kommer att realiseras är osäkert. 

I intervjuboken återkommer som sagt oro för tilltagande kriminalitet som en dominerande orsak till det ökade intresset för olika former av isolering och skydd i boendemiljön. Är det en befogad rädsla eller är det en medieskapad utveckling? Statistiken torde peka entydigt på att den ökade brottsligheten och den hänsynslösa arten av våldsbrott i Sverige är högst reell. Ändå är det uppseendeväckande hur de olika ”experter” på gated communities som Guwallius intervjuar inte är beredda att resonera kring de djupgående samhällsförändringar som sker. När exempelvis arkitekten Göran Cars får frågan (den flitigast ställda i boken) om grindsamhällen kommer att etableras i Sverige i framtiden, svarar Cars: ”Allt handlar om hur vi hanterar problemen. Vi är nästan panikslagna över skjutningar och gängvåld. Jag har kompisar i Tyskland och Norge som menare att det är icke-frågor hos dem. Det är ingen som pratar om det, det finns inte på kartan. Då finns inte heller ett behov av att vidta säkerhetsåtgärder och hägna in sig. Nu präglas hela samhällsdebatten i Sverige av gängvåld.” 

Det är i dessa okommenterade avsnitt av fråga-svar-återgivanden som Grindsamhället blir irriterande substanslös. Grunda samhällsanalyser (om några över huvud taget), anekdotisk bevisföring och expertutlåtanden utifrån oklar kompetens återfinns tyvärr litet för ofta bland de intervjuade.

Guwallius lyfter tydligt fram den oerhörda misstänksamhet som har funnits i den svenska offentligheten mot en planutveckling som eventuellt kunde tolkas som steg mot grindsamhällen. Kommunerna hade under 1990-talet börjat lämna makten över detaljplanering till exploatören, vilket bäddade för slutna bostadsenklaver, menade flera forskare och journalister. Men farhågorna infriades inte, det handlade fortfarande om bostadsområden med stor tillgänglighet för den som vill komma dit och uppehålla sig där. 

För även om vandalisering och våld har tilltagit har de som varit närmast händelserna, allmännyttiga bostadsföretag eller fastighetsförvaltare, haft ett starkt motstånd mot att skapa barriärer, låsta grindar och hindra folk som inte bor i ett område från att tag sig in. Redan år 1983 föreslog exempelvis fritidsförvaltningen i Stockholm att bostadsgårdar till höghusen norr om Skärholmens centrum skulle inhägnas med låsta grindar för att komma åt droghandel och skadegörelse. Fritidsförvaltningen sade att de stod helt handfallna inför de sociala problemen. Men det kommunala bostadsbolaget Stockholmshem tyckte det var en ”besynnerlig lösning”, som man på inga sätt tänkte genomföra, att stänga ute vissa samhällsgrupper.

Här kommer vi i kontakt med en annan säregenhet i bostadsbyggandet i svenska städer under efterkrigstiden. Lika noterbar som den rumsliga åtskillnaden mellan stadsområden är den öppna karaktären på områdena i sig själva. Det finns i princip inga områden där den svenska medelklassen faktiskt bor som är designade för att hålla kriminella borta, utan de är designade för ett land där det inte finns särskilt mycket kriminalitet. 

Man kan också vända på steken. Journalisten Malcom Kyeyune skrev ett blogg-inlägg för några år sedan, ”Taggtrådens olidliga lätthet”, där han gjorde några drastiska iakttagelser om svenska städers förhållande till gated communities: inget bostadsområde i Sverige har byggts med syftet att vara en rymningssäker bunker för landets växande underklass. I länder där det finns stora kåkstäder sysslar inte den lokala kommunledningen med att förse dessa områden med cykelbanor, bibliotek, utomhusgym och tunnelbanestationer. Sverige kommer förmodligen att ha gated communities om tio år, sannolikt för att en allt bredare svensk medelklass då har gett upp förhoppningarna att kunna skapa ett fungerande, socioekonomiskt, etniskt-kulturellt integrerat samhälle och i stället accepterat, ja, även bejakat en längtan att få gömma sig bakom trygga grindar i isolation från det övermäktiga eländet. Detta kommer röra sig om nybyggda områden, de kommer vara homogena, de kommer att vara fysiskt avvisande både när det gäller läge och tillgänglighet och de kommer framförallt att vara väldigt få. 

Men i den lilla mån Sverige faktiskt blir utrustat med grindsamhälle, så kommer alla som just nu fantiserar om denna framtid att befinna sig på fel sida av taggtråden, eftersom de fortfarande kommer att bo i en stad tillgänglig för alla. Och i denna stad bör man fortsätta söka efter bästa möjliga balansgång mellan systemintegration och kulturintegration, mellan stadsplaneringens rumsliga lösningar och invandringens socio-ekonomiska villkor.

Publ. i Respons 4-5/2022
I FOKUS | Respons 2012–2022
Relaterat
I Fokus

Den privilegierade villastaden och meritokratins död

Mikael Holmqvists uppmärksammade bok om Djursholm studerar på vilket sätt en ledaranda skapas genom sociala ritualer. Men egentligen handlar boken mer om meritokratins död i Sverige. Genom att skapa barriärer...


Håkan Forsell

Håkan Forsell är professor i Historia vid Stockholms universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark