I akademiska kristider åberopas Humboldt

I dag används ”Humboldt” som ideologisk markör mot problematiska tendenser inom akademin och samhället i övrigt. Men under 1800-talet uppfattades denna universitetstradition som föga nydanande. Det var först med 1960-talet som den fick sin stora betydelse och Wilhelm von Humboldt alltmer framstod som en central universitets- och bildningsteoretiker. Historikern Johan Östling har gjort en ambitiös studie av Humboldttraditionens skiftande roll under två sekel. Ur ett internationellt perspektiv framstår studien som ovanligt gedigen.

Under de senaste åren har vi i Sverige upplevt något av en renässans för bildningsbegreppet. Framför allt inom akademin, men också i tidningsoffentligheten och andra sammanhang, har bildning inte bara diskuterats utan återigen även börjat omhuldas. ”Bara bildning kan ta fajten med trumpifieringen”, var till exempel den talande rubriken på en artikel av Lars Dencik i Svenska Dagbladet den 9 december 2016. Om bildning för bara något decennium sedan ofta uppfattades som mossigt och obsolet är det på det stora hela tydligt att begreppet numera – precis som var fallet under 1800-talet och en stor del av 1900-talet – tenderar att användas med en positiv laddning, låt vara att dess betydelse endast undantagsvis preciseras.

Ibland kan bildning fortfarande reduceras till en fråga om ”vett och vetande, hut och hållning”, för att citera en äldre formulering av den svenska folkbildningskämpen Carl Cederblad; detta skulle man kunna kalla Magdalena Ribbing-definitionen av bildning. Vid andra tillfällen åberopas Ellen Keys välkända syn på bildning som det som är kvar sedan man glömt allt man lärt sig. Enligt det perspektivet handlar bildning om sådant som påverkar oss på djupet och i själva bildningsprocessen tänks det då finnas en rörelse som går från ytlig information och flyktiga upplevelser till personligt förankrad kunskap och djupa erfarenheter som man sedan kan bära med sig genom livet. Bildning kan också förstås på en ännu mer grundläggande nivå, som när den tyske hermeneutikern Hans-Georg Gadamer slog fast ”att bildning inte är en fråga om ett förfarande eller ett förhållningssätt utan om ett tillblivet Vara.” I den konceptionen rör bildningen tillvarons fundamentalexistentiella nivå, hur vi befinner oss i världen och utvecklas som människor.

De tre exemplen visar på något av bildningsbegreppets bredd, men också att bildning inte enbart bör förstås som en inom-akademisk angelägenhet. I själva verket är det en viktig insikt att bildningsprocesser kan ske överallt och att de kan se ut på högst olikartade sätt, liksom att varje människas bildningsgång skiljer sig mer eller mindre – men alltid på något vis – från andras. Bildning har att göra med det livslånga lärandet, som fortsätter efter den formella utbildningens slut. Ytterst handlar det om att växa som människa.

Inte desto mindre är det först och främst med högre studier som begreppet vanligtvis förknippas, och när man talar om bildning i sådana universitetssammanhang är det ett namn som ständigt brukar återkomma: Wilhelm von Humboldt. När det moderna bildningstänkandet uppkom i Tyskland decennierna kring 1800 var han en av dess främsta uttolkare, tillsammans med bland andra Johann Gottfried Herder och Johann Wolfgang von Goethe. Men det som han bidrog med i högre grad än kanske någon annan gällde bildningsideologins konkreta institutionalisering. Det var nämligen Humboldt som var den ideologiska chefsarkitekten bakom universitetet i Berlin, vilket i dag också bär hans namn – Humboldt-Universität zu Berlin.

I akademiska högtidssammanhang och populära historiska framställningar talas det ofta om Humboldt och den universitetsmodell som han anses ha grundat. Lärosätet vid Unter den Linden framställs då som det första universitetet där professorerna var ålagda att inte bara undervisa utan också bedriva egen forskning utifrån sina egna intressen. Även studenterna hade stor frihet att utforma sin egen studiegång samtidigt som de successivt skolades in i rollen som fritt kunskapssökande forskare. Om det i det tidigare universitetsväsendet hade varit möjligt att disputera på en avhandling som man själv inte hade skrivit, emedan det viktiga ansågs vara att man kunde försvara den givna kunskapen, ändrades detta nu såtillvida att det blev en självklarhet att doktorsavhandlingen var resultatet av egen forskning. Vid Berlinuniversitetet förenades den kollektiva vetenskapen och den individuella bildningen i dynamiska processer vilkas mål inte lät sig formuleras i förväg. Kort sagt var det redan från början ett forskningsinriktat och kunskapsproducerande universitet; ja, det var helt enkelt det första moderna forskningsuniversitetet, brukar det sägas. Den humboldtska universitetsmodellen blev sedan en stor succé, heter det vidare, och kom att spridas inte bara inom det tyska högre utbildningsväsendet i stort, utan dessutom till en mängd andra länder.

Så ser den ofta återgivna standardberättelsen om Humboldt och Berlinuniversitetet ut. Men frågan är om den verkligen stämmer. Det vore förvisso felaktigt att säga att den är helt osann. Åtminstone på ett idealtypiskt plan har den traditionella historieskrivningen en hel del fog för sig. Däremot finns det starka skäl att komplicera och nyansera berättelsen. Att det förhåller sig på det sättet är själva utgångspunkten i Humboldts universitet – Bildning och vetenskap i det moderna Tyskland av lundahistorikern Johan Östling. Boken handlar inte så mycket om Humboldt själv som om hur bilden av Humboldt och det universitet som han var med om att grunda har förändrats från det tidiga 1800-talet till vår egen tid. Avsikten med undersökningen sägs vara ”att skapa historisk förståelse för Humboldttraditionen och dess skiftande betydelser under den moderna epoken”. Det är en avsiktsförklaring som kan tyckas vara väl allmänt formulerad för en så ambitiös och väl genomförd studie som denna, men att skapa en sådan fördjupad förståelse är något som författaren lyckas utmärkt med. Även i ett internationellt perspektiv framstår studien som ett ovanligt gediget, initierat och originellt bidrag i den universitetshistoriska forskningen. Glädjande nog hindrar det inte att boken dessutom är pedagogiskt skriven.

Inledningsvis diskuterar Östling universitetshistoria som akademisk genre. Det vanligaste är att den skrivs med anledning av något visst lärosätes jubileum, oavsett om det är åttahundra, tvåhundra eller tjugo år som firas. För Östling står det klart att universitetshistorieskrivningen behöver frigöras från detta ”jubileumssyndrom”. Han positionerar sig också gentemot andra sätt att bedriva universitetshistorisk forskning på, däribland undersökningar av universitetet som en vetenskaplig arena och mer socialhistoriskt orienterade studier. Sitt eget angreppssätt beskriver han med formeln universitetshistoria som idé- och kunskapshistoria. Här förenas således en viss form av idéhistoria, närmare bestämt det han kallar intellectual history (i kontrast till å ena sidan history of ideas à la Arthur O. Lovejoy och å andra sidan den kontextualiserande, talaktsinfluerade idéhistorien av Quentin Skinners slag), med den kunskapshistoriska inriktning som vuxit sig stark de senaste åren och som fokuserar på den samhälleliga produktionen, spridningen och cirkulationen av kunskaper.

I enlighet med det kunskapsteoretiska perspektivet intresserar sig Östling särskilt för kunskapens medieformer, liksom dess aktörer, begrepp och rum. Kategorin kunskapens medieformer hjälper honom att lokalisera en stor mängd tyska universitetsteoretiska texter från de senaste tvåhundra åren som påfallande ofta handlar explicit om ”universitetets idé”. Det var kunskapens aktörer som uttolkade denna idé. Under decennierna kring sekelskiftet 1800 utgjordes aktörerna av tänkare som Humboldt, Friedrich Schleiermacher och Friedrich von Schelling. Senare bestod de av de tyska så kallade mandarinerna, det vill säga professorer och en viss typ av högre ämbetsmän som betraktade sig själva som kulturbärare och som inte sällan var såväl kulturkonservativa som modernitetskritiska. Med få undantag var de män.

När det gäller beträffar kunskapens begrepp fokuserar Östling givetvis på Bildung men också på sammansättningar som Lern- und Lehrfreiheit, Einheit von Forschung und Lehre och Einheit der Wissenschaften. Kunskapens rum, slutligen, utgörs av det faktiska universitetet, liksom i en vidare kontext den tyska kulturen. Östling gör även vissa internationella jämförelser, framför allt med den anglosaxiska liberal education-traditionen. Den främsta skillnaden mellan den och Humboldttraditionen består i den helt avgörande roll som forskningen tilldelas i den senare. En sådan betoning av forskningens betydelse finns inte alls på samma sätt inom liberal education.

Tyngdpunkten i den kronologiskt strukturerade boken ligger på Humboldttraditionens förvandlingar under det senaste århundradet, men här finns även en allmän presentation av Humboldt själv och det akademiska sammanhang i vilket han hörde hemma. Att han trots allt var en av de mest betydelsefulla tillskyndarna av Berlinuniversitetet är ingenting som Östling sätter ifråga. Efter studier i bland annat Göttingen och en påbörjad internationell diplomatkarriär kallades den då drygt fyrtioårige Humboldt till Berlin för att tjänstgöra i Karl vom und zum Steins kabinett. Där skisserade han en omfattande reformplan för hela det preussiska undervisningsväsendet, som bara delvis kom att förverkligas. Det mest bestående inslaget var just skapandet av ett nytt huvudstadsuniversitet, vilket öppnade i oktober 1810.

Något som Östling däremot poängterar är att Berlinuniversitetet inte betraktades som särskilt nydanande i samtiden. Ingenting i dess statuter vittnar heller om att det skapades med några sådana ambitioner. Under hela 1800-talet brukade universiteten i Göttingen och Halle framhållas som minst lika nyskapande. Mot standardberättelsen kan Östling sålunda ställa slutsatsen att lärosätet i Berlin faktiskt inte alls fungerade som en förebildlig modell under 1800-talet. Enligt hans framställning förtjänar det knappast heller epitetet det första moderna forskningsuniversitet.

Det skulle dröja till början av 1900-talet innan Berlinuniversitetet började tillskrivas den paradigmatiska betydelse som det har i dag. Det var också vid den tiden som Humboldt på allvar återupptäcktes. I 1800-talets litteratur om bildning och universitet intar han inte någon särskilt framträdande plats. Ja, han omnämns knappast över huvud taget. Kring sekelskiftet 1900 upptäcktes och publicerades vissa av hans mest betydelsefulla bildnings- och universitetsteoretiska texter, däribland fragmentet ”Om den inre och yttre organisationen av de högre vetenskapliga läroanstalterna i Berlin”. Östling visar hur bilden av Humboldt som det moderna universitetsväsendets ”urfader” successivt etablerades och hur han på så sätt kom att hamna i universitetsdebattens centrum. Därefter följer Östling Humboldttraditionens vidare öden under 1900-talet, med en sorts kulmen hos Helmut Schelsky, som vid sidan av Humboldt själv är den person som lämnas störst utrymme i boken, inte utan skäl. Det var hans Einsamkeit und Freiheit – Idee und Gestalt der deutschen Universität und ihrer Reformen från 1963 som innebar Humboldts slutgiltiga kanonisering inte bara som en central universitets- och bildningsteoretiker utan också som grundare av den tyska universitetsmodell som man enligt Schelsky alltjämt måste förhålla sig till.

Den statusen har Humboldt i stort sett behållit in i våra dagar. Det är till och med så att Humboldt och det bildningstänkande som han står för har fått ytterligare ett uppsving på senare år, i Tyskland likaväl som i Sverige. Som Östling framhåller är det framför allt i tider av stora förändringar inom akademin, gärna ackompanjerat med en känsla av en samtida kris, som Humboldt brukar lyftas fram. I dag används både ”Humboldt” och ”bildning” i mångt och mycket som ideologiska markörer och motpoler gentemot vissa tendenser i samhället och universitetsväsendet, som många upplever som problematiska. Två tydliga sådana tendenser är dels det kortsiktiga nyttotänkande som bland annat tar sig uttryck i att utbildning numera inte sällan uppfattas i termer av ekonomiskt välstånd och att kunskap reduceras till en konkurrenskraft på den internationella marknaden, dels den massiva målstyrningsiver som under de senaste decennierna kommit att genomsyra hela den högre utbildningssektorn. Delvis har detta skett till följd av den så kallade Bolognaprocessen som syftar till att enhetliggöra och standardisera all högre utbildning inom Europeiska unionen. ”På tysk mark har denna reform av universitetsstrukturen gett upphov till hetsig polemik mot marknadsanpassning och sofistikerad meditation över den högre utbildningens själva väsen”, skriver Östling inledningsvis. Det är bara att tacka och ta emot för att vi på svenska genom hans helt igenom läsvärda bok inte bara har fått en summering av denna tyska debatt utan också en utomordentlig analys av den ständigt föränderliga och fortfarande högt betydelsefulla Humboldttraditionen.