Respons aktuell

Inga diagnoser kan förklara jagets gåta

Autisterna – Om kvinnor på spektrat
Clara Törnvall

Natur & Kultur
220 sidor
ISBN 9789127168817

| Respons 5/2021 | 9 min läsning

Med ett personligt och medryckande tilltal förenar Clara Törnvall samtidens upptagenhet vid att avslöja sanningen om det egna jaget och intresset för neuropsykiatriska diagnoser. En diagnos kan visserligen ha ett förklarande värde, men skulle vi inte alla vinna på en större öppenhet för olikheter, snarare än att stämpla fler som avvikare?

Clara Törnvall, författare till Autisterna – Om kvinnor på spektrat. Foto: Sofia Runarsdotter

För många år sedan, när jag studerade idéhistoria och litteraturvetenskap i Lund (det var innan jag slog in på den mer pragmatiska psykologbanan), träffade jag en gång en psykiatriker som med myndig röst berättade att förr i tiden, då kallades kvinnor med psykiska besvär för hysterikor. Litet senare ansågs de snarare lida av utmattningssyndrom. Men det vi nu har insett, slog hon fast, är att dessa kvinnor egentligen har ADHD. Som humaniorastudent blev detta en lustig anekdot att återberätta när jag självgott ville raljera över medicinarnas självgodhet och brist på historiemedvetenhet. För någon som fascinerat läst Karin Johannissons beskrivningar av hur synen på – och förmodligen även upplevelsen av – känslor, kroppar och lidande fluktuerat historiskt blir det svårt att betrakta de psykiatriska diagnoserna med en så självklar framstegsoptimism.

Jag berättar inte detta för att likna Clara Törnvalls Autisterna vid den kvinnliga läkarens slängiga uttalande. Törnvall gör inte anspråk på att reducera alla kvinnors lidande till en fråga om autism och hennes ton är långt mer ödmjuk och prövande. Men boken hakar in i ett samtida samtal om (neuro)psykiatriska diagnoser, och om kartan för ett sådant spänner från essentialist-arktis i norr till konstruktivist-antarktis i söder, måste jag placera Törnvall (liksom läkaren och hela vår Zeitgeist) rätt långt norrut. Att egenskaper och sätt att fungera som vi i dag kallar autistiska förmodligen alltid har funnits är en sak, men att retroaktivt diagnosticera historiska personer och fenomen utifrån dagens manual, som Törnvall gör i sin bok, är tvivelaktigt. Det betyder emellertid inte att den saknar kvaliteter och relevans. 

Men boken hakar in i ett samtida samtal om (neuro)psykiatriska diagnoser, och om kartan för ett sådant spänner från essentialist-arktis i norr till konstruktivist-antarktis i söder, måste jag placera Törnvall (liksom läkaren och hela vår Zeitgeist) rätt långt norrut.

Det är lätt att ryckas med av essäns personliga tilltal. De senaste åren har liknande essäistik av kvinnliga författare publicerats, i vilken författarjaget utgör det nav som skrivandet sedan i en böljande rörelse zoomar in eller ut från. Nuckan av Malin Lindroth och Samlade schizofrenier av Esmé Weijun Wang (se Respons 5/2020) är två exempel. I Törnvalls bok befinner sig jaget på en neuropsykiatrisk mottagning i Hagsätra, där det lidande och de svårigheter hon upplevt ska komma att få ett förklarande namn: autism. När författaren sveper ut i ett fågelperspektiv som gör Hagsätra torg till en av många prickar på kartan, blickar hon endera tidsmässigt bakåt i sitt liv eller mot historiska kvinnor. Fast ibland slår hon sig i stället ner vid köksbordet hos en annan autistisk kvinna av i dag eller i en forskares arbetsrum. Undersökningen har drag av frågesporten Jeopardy: först får vi svaret och sen letar vi oss bakåt mot frågorna.

En av Törnvalls ambitioner är att synliggöra kvinnor med autismdiagnos, som inte uppmärksammats på grund av ett slags dubbelt utanförskap. Dels är sinnebilden av en autist den manlige nörden, vilket präglat den kliniska blicken och gjort att flickors och kvinnors specialintressen och fogliga inåtvändhet inte tolkats som symptom. Dels står de sociala svårigheter och den brist på smidighet som förknippas med diagnosen i bjärt kontrast till förväntningar om kvinnlighet. Den dubbla outsiderpositionen har gjort den kvinnliga autisten till en svårbegriplig figur, utan vare sig genistämpel eller Silicon Valley-eftertraktade hackerförmågor. Ända tills Greta Thunberg äntrade scenen. Att hon talat öppet om sin diagnos har gjort en hel del för att både synliggöra och uppvärdera autistens speciella egenskaper. Klimataktivisten Thunberg har både det outtröttliga intresset för fakta och det obefintliga intresset för sociala konventioner som krävs för att inte ge upp kampen mot världspolitikens Goliat. Samtidigt är det, som Törnvall visar, en fin balansgång mellan att värdesätta autistiska egenskaper och att bagatellisera svårigheterna. Hon ställer sig frågan om autism bör ses som en ”superkraft” eller inte:

Det enkla svaret är att autism kan vara både en välsignelse och en förbannelse. Frågan är vad som är mest stigmatiserande – att uppleva sig som ett offer för sin diagnos eller tro på att det går att vända autismen till något positivt.

Det är viktigt att, som Törnvall gör, lyfta fram hur normen – som i detta fall utgörs av så kallat neurotypiska personer utan diagnos – exkluderar och osynliggör dem som fungerar annorlunda. Men samtidigt finns en risk att skapa en ny förenklad bild av verkligheten. Den icke-autistiska person som framträder på och mellan raderna framstår ofta som en oproblematiskt välanpassad, hypersocial, flexibel om än konflikträdd verklighetsjonglör.

Törnvall kritiserar visserligen hur de egenskaper som premieras i dagens samhälle ofta är en antites till ett autistiskt sätt att fungera, vilket gör personer på spektrumet särskilt utsatta på arbetsmarknaden. Men det är viktigt att se att dessa ytterlighetens krav passar väldigt få, odiagnosticerade inräknade. Författaren snuddar vid en relevant samtidskritik, som förvisso inte är ny, men som öppnar för ett djupare utforskande av de psykiatriska diagnosernas plats i politiken, ekonomin och kulturen. Hur ska vi exempelvis förstå sambanden mellan de allt högre kraven på flexibilitet och självledarskap i skolan och arbetslivet och att allt färre får plats inom det normalas råmärken?

På frågan om riskerna med överdiagnosticering svarar en expert, som Thörnvall intervjuar, att det är rimligt att landa på en nivå där 20 procent av befolkningen har en neuropsykiatrisk diagnos. Inte minst med tanke på de långa köerna och de stora kostnaderna för utredning, undrar jag om det verkligen är rätt väg att gå.

Jag tror att alla skulle vinna på en större öppenhet för olikheter och en mer tillåtande syn på normalitet, snarare än att stämpla fler som avvikare.

Psykiatrisk diagnostik handlar trots allt om pragmatiska gränsdragningar i en komplex verklighet. Diagnoser innebär därför en – ibland nödvändig! – förenkling. Just autismspektrumet tillåter, som namnet antyder, nyanser och skillnader att rymmas inom gruppen, i vilken både graden och typen av svårigheter varierar avsevärt mellan individer. Men samtidigt upprättas en konstruerat absolut gräns mellan autister och icke-autister. Även om det medicinska antagandet att autism till stor del är genetiskt ärftligt stämmer, är vi långt ifrån att kunna diagnosticera med hjälp av gentest eller hjärnscanning.

Vi kommer inte ifrån att autism i dag är ett namn för ett antal mer eller mindre observerbara symptom, där både vad som ingår och var vi väljer att dra gränsen är kulturberoende och något godtycklig. Jag tror att alla skulle vinna på en större öppenhet för olikheter och en mer tillåtande syn på normalitet, snarare än att stämpla fler som avvikare. Om exempelvis skolan hade de resurser som behövs för att erbjuda utbildning baserad på varje elevs förutsättningar och behov, och inte bara utgå från flertalet eller de mest robusta barnen, skulle diagnoser snart bli mindre viktiga. Men när det som nu ofta behövs en diagnos för att skjuta till mer resurser är risken för överdiagnosticering överhängande. Och det blir återigen de elever eller de föräldrar som inte gör så stort väsen av sig som förlorar.

Invändningarna till trots förstår jag diagnosens förklarande värde och behovet av att begripa sitt särdrag utan att moralisera eller skuldbelägga. Det är självklart bra att stigmat minskar och målet att se autism som en funktionsvariation snarare än en nedsättning delar jag fullt ut. Den följdriktiga slutsatsen är att problemen uppstår först i mötet mellan personen och en för henne dåligt anpassad miljö. 

De anakronistiska tolkningarna riskerar att reducera komplexa författarskap till uttryck för en autistisk hjärna, även om det inte är målet.

Jag förstår även tendensen att se frågorna överallt, efter det att svaret på gåtan uppenbarat sig. Det är så mycket som i efterhand kan tolkas som tecken och symptom! Men humaniorastudenten inom mig protesterar högljutt mot läsningarna av Emily Dickinson, Simone Weil eller Lewis Carrolls Alice i Underlandet. De anakronistiska tolkningarna riskerar att reducera komplexa författarskap till uttryck för en autistisk hjärna, även om det inte är målet. Det ligger säkert något i det Törnvall, med stöd av olika experter, tycker sig se som autistiska drag hos konstnärer, författare och forskare. Men ökar det vår förståelse och fascination för dessa speciella verk och livsöden eller gör det dem snarare till pappfigurer i en närmast identitetspolitisk kamp för synlighet? Även impulsen att förklara folksägner om troll, bortbytingar och förvildade barn som gruppens sätt att hantera en autistisk avvikare är svår att ta för något annat än rena spekulationer. 

Att en bok som Autisterna ges ut nu är talande för vår tid. Genom temat och det essäistiskt personliga tilltalet förenar Clara Törnvall två starka tendenser i samtiden: upptagenheten vid att avslöja sanningen om det egna jaget och intresset för neuropsykiatriska diagnoser. Men om det är något som den pragmatiska psykologen och den kritiska humanisten i mig är eniga om, så är det att diagnoser främst hör hemma där de har ett förklaringsvärde som hjälper människor att må bättre.

Vi har blivit smått besatta av hjärnan och dess diagnoser i dag, och det är svårt att värja sig. Men tendensen att normalisera avvikaren existerar parallellt med strömlinjeformningen av normaliteten. Det är denna aspekt jag finner mest intressant och skulle vilja se ett fördjupat samtal om: Hur mycket svängrum för egenheter och särdrag tillåter vi i dag? Har vår vilja att mäta, klassificera och skilja ut en avigsida? Och hur kan vi sträva efter ett samhälle där vi i möjligaste mån anpassar miljön efter människorna och inte tvärtom? För att besvara de frågorna tror jag vi behöver lyfta blicken en aning och acceptera att inga diagnoser helt kan förklara gåtan som är jaget och den andre.

Publ. i Respons 5/2021
I FOKUS | Demokratins kris
RelateratHanna Bornäs om ”Samlade schizofrenier” av Esmé Weijun Wang

Schizofrenografi som skapar ordning i kaos

Efter många år med psykiatrisk behandling fick Esmé Weijun Wang diagnosen schizoaffektivt syndrom. I sin självbiografiska essäsamling ger Wang röst åt en grupp som ofta fråntas rätten att tala för...


Hanna Bornäs

Hanna Bornäs är legitimerad psykolog och doktorand i barn- och ungdomsvetenskap. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark