Innanförskapets glädjeämnen i en mörk tid

Den svenska stormaktstiden uppfattas ofta som en mörk och dyster tid, men Annika Sandén nyanserar denna bild genom att lyfta fram de lekar och glädjetillfällen som fanns i 1600-talets bondesamhälle. Det kunde vara tillåtande och överseende, förutsatt att vissa gränser respekterades. Men hon visar också att fester var allvarliga saker eftersom de ruckade på sociala ordningar. Boken är en fröjd att läsa och gör också klart att det finns mycket kvar att undersöka. 

För tjugo år sedan fick jag sällskap på spårvagnen av en kurskamrat; vi läste internationella relationer tillsammans. Vi småpratade, som man gör när man inte riktigt känner varandra, men kom snabbt in på vår kurslitteratur och vad den behandlade: krig och flyktingar. Och så berättade hon sin historia för mig, om hur hon hade tillbringat månader i en källare i Sarajevo medan bomberna föll ovanför, innan hon lyckades fly till Sverige med sina föräldrar. Jag måste ha svarat något i stil med att jag knappt kunde föreställa mig något så hemskt. ”Jo”, svarade hon, ”det var hemskt, men ändå… Jag tror aldrig att jag har skrattat så mycket som jag gjorde där i källaren.” För att överleva hade de tillbringat tiden med att berätta historier för varandra, och fått varandra att skratta.

Annika Sandéns nya bok, Fröjdelekar – Lust, liv och nöjen under svensk stormaktstid, tar sin utgångspunkt i just denna motsättning: att det är när livet är som mörkast som möjligheten till att skapa ljus är som störst. I såväl facklitteratur som populärvetenskapliga böcker och historiska romaner beskrivs stormaktstiden ofta som en mörk och dyster period. Då inträffade den lilla istiden, med dåliga skördar och svältår som följd, och krigen mot Danmark, Ryssland och andra europeiska stormakter avlöste varandra. Det stora nordiska kriget 1700–1721 avslutade den svenska drömmen om ett Östersjövälde, en dröm som kostat så pass många soldatliv att Sverige i litteraturen har kommit att kallas ”knektänkornas land”. Att i ett sådant forskningsläge sträva efter nyansering genom att undersöka livets glädjeyttringar är både lovvärt och behövligt.

I två tidigare böcker – Missdådare (2014) och Bödlar (2016) – har Sandén förtjänstfullt behandlat utanförskapet i det svenska 1600-talssamhället. Denna avslutande del i hennes trilogi, som för övrigt är lika snyggt förpackad som föregångarna, vänder på konceptet och analyserar innanförskapet. Med utgångspunkt i Johan Asplunds insikt att lek handlar om att respondera, studerar Sandén hur människor svarade på varandras försök att skapa glädje, hur de samarbetade kring festligheter och hur de medverkade till att sätta gränser mellan tillåten och otillåten lust.

Forskarens uppgift har inte varit enkel. Det hör till lekens och glädjens natur att den undflyr varje försök till nedteckning. Visserligen har Sandén haft ett antal levnadsskildringar och minnesberättelser att tillgå, där präster eller andra utbildade personer tecknat ned sin barndoms lekar och upptåg, men dessa ger henne endast i efterhand tillrättalagda versioner. För mer direkta vittnesmål har hon varit hänvisad till ett material som starkt kontrasterar mot den regellösa leken: rättsprotokoll, domar och förordningar, som på olika sätt sökt stävja befolkningens festande. Medan dessa material har fördelen att de ofta kommer människors vardag väldigt nära, har de nackdelen att de visar en betydligt våldsammare sida av lek och spel än vad som troligtvis oftast var fallet. Det var först när leken gick snett, när någon blev skadad eller rentav dödad, som saken drogs inför rätta och vittnen förhördes. Sandén uppvisar dock genomgående en stor medvetenhet om denna problematik och är därtill skicklig i att navigera kring den för att synliggöra lust och glädje i bondesamhället.

Det är slående i läsningen hur mycket som kan kännas igen från våra liv i dag. Även om barn förväntades hjälpa till med sysslorna på gården från sexårsåldern hittade de gott om tillfällen för lek.

Boken är uppdelad i åtta kapitel. Förutom inledning och avslutning finns alltså sex kapitel som stegvis för läsaren genom de lekar och glädjetillfällen som fanns i det stormaktstida bondesamhället. Kapitlen är disponerade efter människans liv, och behandlar i tur och ordning barndom, ungdomstid, pubertet, unga vuxna, giftasvuxna samt vuxna. Det är slående i läsningen hur mycket som kan kännas igen från våra liv i dag. Även om barn förväntades hjälpa till med sysslorna på gården från sexårsåldern hittade de gott om tillfällen för lek. Leken tycks därtill ha tolererats och även uppmuntrats av vuxna i deras närhet, som ibland rentav deltog med liv och lust. Lika uppmuntrande kunde bygemenskapen vara när unga vuxna prövade på kärleken, med dans, musik och övernattningar. Trots att 1600-talet var ortodoxins århundrade, som Sandén påtalar, visar hennes undersökning att bondesamhället kunde vara tillåtande och överseende, förutsatt att vissa gränser respekterades. 

Ibland ställer dispositionen till det för Sandén, eftersom vissa glädjeyttringar återkommer under en människas livstid. Barnens bröllopslekar återkommer således i skildringen av hur bröllop firades i bygden, och musik behandlas på flera olika ställen. Men kanske är det bokens ämne som strävar mot all typ av disposition – det kan inte ha varit helt lätt för Sandén att välja upplägg. Leken, lusten och glädjen utmärks ju av att de undanber sig regler, att de medvetet avstår från att följa lagar och motverkas av försök att bestämma och ordna dem. Möjligen hade ett sakregister kunnat hjälpa den läsare som intresserar sig för en specifik aspekt av festandet. I brist på ett sådant finns dock både plats- och personregister, till hjälp för bland andra släktforskare och lokalhistoriker.

Samtidigt ligger bokens styrka just i det myller av ögonblicksbilder och anekdoter som avlöser varandra, går in i varandra och tillsammans – på en aggregerad nivå – ger en insiktsfull och övertygande bild av ett samhälle där glädjen hade en central plats. För Sandén är 1600-talet inte en främmande värld, även om det som möter oss vid första anblicken ser märkligt ut. Ibland lyckas hon rentav överbrygga avståndet mellan då och nu, och placerar läsaren så att denna kan kika in genom en dörrspringa och bevittna den historiska glädjen. Vi får till exempel vara med när en grupp flickor leker bröllop i Skuttunge just i slutet av det skånska kriget, hur de fängslas av vuxenvärldens ritualer och sveps med så till den grad att de använder det heliga rummet – kyrkorummet – för lekens crescendo. Vi får veta varför man skrattade så mycket på begravningar, varför ryggdunkningar förekom vid så många festligheter, och hur viktigt det kunde vara att tåla sin sprit.

Utifrån Sandéns genomgång framgår också att fester var allvarliga saker. De hjälpte till att skapa, befästa och omkullrucka sociala ordningar och grupperingar, signalerade övergångar från en position till en annan, och möjliggjorde för enskilda att ta på sig en ny roll i bygden. De utgjorde tillfällen då ens ära kunde ifrågasättas eller befästas, och mitt i all uppsluppenhet är det således lätt att föreställa sig män och kvinnor som plötsligt blev på sin vakt: var gesten som grannen gjorde mot dem avsedd att sänka deras status? Behövde de känna sig hotade, behövde de reagera, eller var den tvärtom en signal om samhörighet och vänskap? Sandéns fokus på innanförskapet visar hur bräckligt ett sådant kunde vara. Ett förfluget ögonkast, en förhastad åtbörd kunde vara tillräckligt för att skvaller skulle uppstå och ens position ifrågasättas.

Ibland stänger Sandén dörren litet väl tidigt. Eftersom hennes fokus är på glädjeyttringarna får vi inte alltid veta hur överheten bemötte de fall som kom på deras bord; hur gick det till exempel för Bengt Larsson i Kufvehult, som ville sköta kvinnosysslorna på gården? Och för Erik Olofsson, som låste in Hans Andersson på dasset? Brott och straff har Sandén behandlat i sina andra böcker om det stormaktstida samhället, vilket möjligen motiverar att hon här ofta lämnar dem åt sidan. Men kanske hade en analys av överhetens resonemang gett värdefulla upplysningar även när det gäller synen på lust, glädje och skratt?

Att kritisera en välskriven och givande bok för att den kunde ha tagit upp mer är måhända orättvist. Fröjdelekar är en fröjd att läsa, och snarare än att uppfatta Sandéns bok som en uttömmande berättelse om den stormaktstida lusten bör vi läsa den som en uppmaning till fler att våga lämna krig och misär för att ge oss in i glädjens historia. Det verkar nämligen finnas mycket att undersöka. I slutet av sin bok inkluderar Sandén en tablå över antalet festtillfällen i Långaryds församling 1690 och deras fördelning över året, och har det inte framgått tidigare så här med all önskvärd tydlighet: det stormaktstida bondesamhället hittade gott om tillfällen för fest och glädje, även under krig, svält och elände. Året var späckat av begivenheter. Gång på gång under läsningen påminns jag därför om mitt möte på spårvagnen, och den hypotes som Sandén så skickligt belägger: att glädje inte uppstår trots det svåra, utan på grund av det.