Jagets väg till vishet – för dagens medelklass

Psykologen och forskaren Kristina Elfhag hävdar att vi står inför ett avgörande skifte i synen på människans utveckling. Hon bygger på amerikanen Robert Kegans teorier om jagets utveckling, som urskiljer fem stadier. Det sista, som långt ifrån alla uppnår, präglas av vad som kan kallas vishet. Faktum är att dessa tankar i hög grad knyter an till 1800-talets idéer, samtidigt som de förefaller mest tillämpliga på en välutbildad medelklass.

I en av sina skrifter beskriver Sigmund Freud hur människans egenkärlek har kränkts tre gånger; först med Copernicus upptäckt att jorden, människans boning, inte befinner sig i universums mitt, därnäst av Darwin som förklarade att människan inte är skapad direkt av Gud utan är en art av många i naturen, och den tredje gången av Freud själv, som med sin teori om det omedvetna visade att människan inte ens är herre i sitt eget hus. Beskrivningen finns återgiven i en nyutkommen bok av psykologen och forskaren Kristina Elfhag med titeln Livsutvecklingens psykologi. Elfhag hävdar att det inte stannar vid detta, utan att vi nu är på väg mot ytterligare ett avgörande skifte i vår världsbild som innefattar en helt ny syn på människans psykologiska utveckling. Det är detta nya synsätt som står i centrum för hennes framställning. 

Anspråken är stora och det krävs en bok på hela femhundra sidor för att beskriva de nya teorierna om människans utveckling. Här ges en utförlig presentation av dessa och de sätts dessutom in i ett samhälleligt och historiskt sammanhang. I centrum för framställningen står den amerikanska psykologen Robert Kegans teorier om jagets utveckling som formulerades redan på 1990-talet. Kegan urskiljer fem faser i jagutvecklingen, varav tre tillhör barndomen och ungdomen och två det vuxna livet. Under de tidiga åren utvecklas barnet enligt Kegan från det impulsiva till det egocentriska stadiet och är vid tiden för puberteten moget att gå in i det sociala stadiet. Om barnet tidigare vägletts av egna impulser och behov, blir det nu mer medvetet om gruppens betydelse. Den unga människan börjar förhålla sig till andras behov och uppfattningar. Här sker en socialisering som är helt nödvändig för jagets utveckling, men som, framhåller Kegan, inte är att se som ett slutmål. Det gäller att kunna frigöra sig även från detta och gå över i det som Elfhag ger den svenska beteckningen självledande stadium. I den fasen av livet har jaget frigjort sig från gruppen och utvecklat en förmåga att leda sig själv genom att lyssna till sin egen röst och följa sin inre kompass. Detta är ett stadium som de flesta når fram till någon gång mellan 30 och 55 års ålder. 

Det finns nämligen ytterligare ett kliv att ta i livsutvecklingen till det så kallade transformerande stadiet, som det dock är få förunnat att nå fram till.

Man kunde kanske tro att detta skulle vara målet med jagutvecklingen, men så är det inte. Det finns nämligen ytterligare ett kliv att ta i livsutvecklingen till det så kallade transformerande stadiet, som det dock är få förunnat att nå fram till. I denna sista livsfas har jaget fått distans till sig självt och kan nu bli delaktigt i något större. Det handlar emellertid inte om att ansluta sig till en viss social grupp utan om något mer vittomfattande – Elfhag beskriver det som jagets uppgående i ”helheten” och om att bli del av ett ”enhetsmedvetande” bortom orden och kulturen. Jaget har då blivit mer flexibelt och mer kreativt och uppnått det Elfhag talar om som en ”postkonventionell” förståelse av livet. Hon använder även ordet vishet om människor i det här stadiet och exemplifierar, kanske inte så överraskande, med Mahatma Gandhi. 

 Det som skiljer Kegans teorier från andra tänkares föreställningar om stadier i en människas liv är den vikt han lägger vid utvecklingen under perioden som vuxen. Motorn i all jagutveckling är, menar han, människans behov av att skapa mening och begriplighet i tillvaron och detta upphör inte vid en viss ålder. Meningsskapandet är emellertid inte någon enkel process, eftersom tillvaron efterhand framstår som alltmer komplex och svår att greppa. Övergångarna från ett stadium till ett annat kräver därmed stora ansträngningar och det är inte alla som klarar det. En del kommer att stanna i det sociala stadiet, somliga går vidare till den självledande fasen och mycket få når det transformerande stadiet. 

Det som enligt Elfhag också skiljer Kegan från andra stadieteoretiker är den uppmärksamhet han ger åt att beskriva inte bara de skilda stadierna, utan hur man kommer vidare från det ena till det andra. Utvecklingen sker genom möten med utmaningar av olika slag och människans förmåga att hantera olika former av kriser blir avgörande för om hon lyckas gå från ett stadium till ett annat. Här anknyter Elfhag bland annat till Carl Gustav Jungs idéer om individuation och till John Cullbergs beskrivningar av kriser, liksom även till olika teorier om hur självorganiserande system utvecklar sig. Kända exempel från skönlitteraturen får illustrera hur övergångarna mellan stadierna kan gå till och Elfhag framhåller över huvud taget narrativens betydelse för jagutvecklingen. Så får exempelvis Nora i Ibsens Ett dockhem illustrera utvecklingen fram till ett självledande stadium och Zarathustra i Nietzsches berättelse ge en bild av det transformerande stadiet. Elfhag betonar dock att övergångarna i många fall sker med viss fördröjning, att bakslag förekommer och att man kan befinna sig i flera stadier samtidigt. 

Kegans teori är navet i Elfhags framställning, men den kompletteras med andra tänkares föreställningar och sätts alltså även in i ett större samhälleligt och idéhistoriskt sammanhang. Så resonerar Elfhag kring hur det omgivande samhället kan bidra till att stötta en positiv livsutveckling. Hon lägger stor vikt vid utbildningens betydelse för den enskildes möjligheter att hantera en alltmer komplex verklighet och pläderar för det hon kallar för transformativ pedagogik, vilken bygger på en insikt i det komplexas betydelse för lärandet. 

När det gäller historiska föregångare lyfter Elfhag fram ett antal filosofer under 1700- och 1800-talet som utformat teorier liknande Kegans; Kant, Hegel, Schelling, Fichte, Goethe med flera. Hon betecknar dessa som upplysningsfilosofer, men det är i första hand en romantisk tradition hon knyter an till i boken. Beskrivningen av den idéhistoriska kontexten är över huvud taget svajig med flera faktafel, men den är heller inte intressant som historik i sin egen rätt. Mer intressant är att den tydligt visar i vilken hög grad Kegans idéer knyter an till tänkare under 1800-talet, för vilka stadieteorier var legio och gällde både samhällets och människans utveckling. En gemensam utgångspunkt är ett utvecklingsbegrepp som får något närmast sakralt över sig. I beskrivningarna av en utveckling mot allt högre grader av komplexitet genom differentiering och integration påminner Kegan om Herbert Spencer, en under 1800-talet inflytelserik tänkare som i sitt grandiosa filosofiska system även innefattade teorier om människans psykologiska utveckling. 

I likhet med många andra teorier under 1800-talet, och med anknytning till ett dialektiskt tänkande, framhåller Elfhag/Kegan det språngvisa i utvecklingen. Det romantiska inslaget kommer som mest tydligt till uttryck i beskrivningen av jagutvecklingens slutstadium som ges en närmast mystisk air med visioner om hur människan då blivit ett med alltet och gränserna mellan jag och värld har suddats ut. Symptomatiska är hänvisningarna till österländskt tänkande, särskilt buddhismen, vilket Elfhag i romantisk anda framhåller har nått längre än den västerländska när det gäller detta slutliga stadium.

En annan, mindre smickrande, likhet med tänkare under 1800-talet är de universella anspråken som paras med en självklar – och aningslös – förankring i västerländskt tänkande. Hela den historiska och samhälleliga kontext som Elfhag skisserar är begränsad till en västerländsk sfär och det ter sig minst sagt tvivelaktigt i vilken mån teorierna om livsutveckling kan sägas vara allmängiltiga. Besvärande är också framställningens avsaknad av reflektioner kring de stora skillnader i betingelser som råder för människors livsutveckling inom samma kulturella kontext. I en tid där det blir allt viktigare att födas av rätt föräldrar i rätt del av samhället ser förstås möjligheterna till jagutveckling helt olika ut. Så har exempelvis forskning visat att såväl impulskontroll som språktillägnelse, vilket Elfhag/Kegan ser som så centralt för det lilla barnets jagutveckling, på ett avgörande sätt skiljer sig åt mellan olika samhällsklasser. Möjligheterna att nå fram till det självledande stadiet är naturligtvis också i hög grad beroende av uppväxtförhållanden. Det är inte ägnat att förvåna att Kegan framför allt arbetat med ledarskapsutveckling och över huvud taget synes hans teorier framför allt vara tillämpliga på en utbildad medelklass. Elfhag har några kortfattade reflektioner kring könsskillnader men inget sägs om andra avgörande olikheter i betingelser för jagutvecklingen. De riktigt stora utmaningarna när det gäller livsutveckling i vår tid lämnas därmed utanför framställningen. 

Att det finns en hel del att invända mot i Elfhags beskrivningar har – det ska i rättvisans namn sägas – att göra med det stora anslaget i boken. Det är mer sällan någon vågar ta det stora grepp som Elfhag gör och det känns uppfriskande med ambitionen att sätta in psykologin i ett större sammanhang än som vanligtvis görs. Alla viktiga begränsningar till trots kan också boken – i alla fall för den läsare som tillhör en utbildad medelklass – fungera som en källa till inspiration och reflektioner kring den egna jagutvecklingen.