Kastar ljus över kulturkriget med hjälp av det förflutna

Liberaler har det motigt i kulturkriget. Det menar Andreas Johansson Heinö, som i sin nya bok belyser väsentliga aspekter av de senaste decenniernas kulturella konflikter. Med blicken i backspegeln skärper författaren nutidens konturer, men det kan vara problematiskt att få samtiden att framstå som en logisk följd av det förflutna.

Att försöka begripliggöra samtiden är ett mödosamt projekt. Det är sällan enkelt att få syn på vad som händer när det händer. Facit och distans i tid som ger överblick saknas. I sin nya bok förmår likväl Andreas Johansson Heinö att med hjälp av begreppet kulturkrig sätta sin egen tid under lupp, att syna samtiden och dyrka upp tidens illusioner och uppgörelser. Med nedslag i allt från nationalism, Sverigedemokrater, populism och migration till den svenska synden och författningspatriotism synliggör han väsentliga aspekter på nuets krumbukter i det svenska samhället.

Begreppet kulturkrig är relativt nytt och inkluderas först på allvar i svenska språket med 1990-talet, men fenomenet har egentligen sekler på nacken. Exempelvis kan århundrades tidigare religionskrig och upplysningen karakteriseras som en sorts kulturkrig, även om den historiska kontexten är annorlunda. Att det först är under de senaste decennierna som begreppet etablerats vittnar möjligen om att det blivit mer märkbart i vardagen och tydligare formar tidens politiska strider, som kraftmätningen mellan nationalism och globalisering.

De senaste decenniernas kulturella konflikter präglas bland annat av debatter om skolavslutningar i kyrkor, pojkars rätt att vara lucior, en omformulerad vers i nationalsången, en reklamfilm från SAS om skandinavisk kultur, ett konstverk på Sergels torg med en slokande flaggstång, menskonst och könsneutrala toaletter. Listan kan göras lång och får ständigt nya tillskott. Samtidigt kompletteras det specifikt svenska med internationella utblickar som franskt slöjförbud och serbisk nationalism. Utvecklingen i Sverige är på inget vis unik.

Striden om vilka värderingar och vilken kultur som ska vara normerande förs med dragna lansar. Den tränger in i samhällets dammiga vrår och ger upphov till gräl på tidningssidor och i sociala medier. Det är en ständigt pågående kamp med varierande intensitet som har möblerat om reellt i det politiska landskapet. I fokus står existentiella frågor viktiga för specifika grupper av människor som bland annat definierar sig i religiösa, etniska eller sexuella termer. Den klassiska höger-vänsterskalans konfliktscen har ersatts av en betydlig mer komplex med spelare som populister, nationalister, liberaler, vänsteranhängare och identitetsaktivister.

I en tid som snabbt rör sig mot ett nytt läge är liberalismen på reträtt medan populistiska, nationalkonservativa och identitetspolitiska idéer vinner terräng.

Liberaler har det enligt Johansson Heinö dock motigt i kulturkriget. I en tid som snabbt rör sig mot ett nytt läge är liberalismen på reträtt medan populistiska, nationalkonservativa och identitetspolitiska idéer vinner terräng. ”Insikten har börjat att sjunka in att vi inte är särskilt populära”. Johansson Heinö hoppas därför kunna bidra med argument och reflektioner för alla som på allvar vill rusta sig i kampen mot olika aktivister och auktoritära värden.

Anteckningar från kulturkriget riktar sökarljuset mot nuet men med nedslag i närhistorien, i händelser och företeelser som leder fram till där vi står i dag. Blicken i backspegeln skärper också nutidens konturer. Samtiden upprepar inte det förflutna, utan det förflutna kastar nytt ljus över samtiden. Johansson Heinö rör sig också hemtamt på tidsaxeln med 1968 och framför allt 1989 som centrala brytpunkter. Men frågan är om inte 1945 borde ha inkluderats i tidslinjen mer explicit.

Den franska historikern Henry Rousso menar att vår samtid börjar med den senaste verkligt stora katastrofen, inte nödvändigtvis den som ligger närmast i tid. Enligt honom formar därför andra världskriget fortfarande vår tid medan ungdomsupproret, murens fall, elfte september och finanskrisen utgör mindre betydelsefulla omvälvningar. Nuet definieras bland annat av svårigheterna att komma över denna omfattande katastrof, vilket minnet av Holocaust är ett tydligt exempel på.

Med 1945 som utgångspunkt blir utvecklingen fram till dagens kulturkrig också tydligare. Då tolkades demokrati som en utmaning av sociala privilegier och en strävan efter ett mer egalitärt samhälle. Men successivt skedde betydelseförskjutningar mot personlig, intellektuell och ekonomisk obundenhet. Ett nytt språk artikulerade delaktighet och pluralism. I nuläget uppfattas demokrati i hög grad som ett styrelseskick med uppgiften att säkra den privata sfären av frihet där medborgarna själva kan kontrollera sina liv och uttrycka sin identitet. Det handlar inte längre primärt om val av regering utan i stället om att garantera människors rättigheter i ett alltmer pluralistiskt samhälle.

Som flera påpekar har demokrati laddats med nytt innehåll för att möta en ny värld, där makten är mer svårfångad och politiska identiteter mer flexibla. Det har alltså skett en förflyttning från avtalsenliga och representativa definitioner till en demokratisyn baserad på personliga val, vilket i sin tur krattar manegen för populism, nationalism och identitetsrörelser. Intensiteten i dagens kulturkrig bör alltså ses i ljuset av efterkrigstidens omförhandling av demokratibegreppet. Lägg till detta att motsättningarna i samhället tidigare ofta handlade om olika åsikter, men numera i allt högre grad också om olika fakta.

En växande känsla av grupptillhörighet utgör också ett centralt inslag i kulturkriget. Johansson Heinö betonar att identitetspolitiken är oumbärlig för att förstå vårt samhälle, men kan vara livsfarlig som politiskt redskap. Hudfärgsbaserad kvotering är enligt honom befängd, etniskt avgränsade satsningar en välmenande styggelse och den ängsliga mångfaldsvokabulären som fått fäste bland annat inom myndigheter närmast genant. Att det dessutom inte längre betraktas som självklart att kalla en man en man och en kvinna en kvinna vittnar om att vardagsspråket och orden blivit väsentliga i identitetsaktivisternas kulturkrig.

Blicken längs tidsaxeln öppnar förstås för jämförelser i tid och rum. Johansson Heinö pekar bland annat på att 68-vänstern kritiserade samhällets misslyckande att skapa en mer äkta demokrati. Liknande kritik ser han hos dagens ledande populister som envist anser sig företräda folkviljan.

Det finns emellertid andra väl så intressanta och relevanta paralleller och likheter. Gemensamt för 68-vänstern och dagens identitetspolitiska rörelser är en politisk fundamentalism. Båda ser enkla lösningar på komplexa problem i kombination med en kompromisslös övertygelse om att just de sitter inne med sanningen. Det finns också uppenbara likheter mellan dagens populister och identitetsaktivister i föraktet för kunskap. Populisterna avvisar nonchalant experter och fakta medan aktivisterna anser att grupptillhörighet trumfar insikter och kunnande. Teoretiska kunskaper räcker inte långt i identitetspolitiska sammanhang. En vit man kan därför inte uttala sig om en svart kvinnas livssituation.

Johansson Heinö menar att 1968 års vänstervindar har gjort bestående avtryck i media, universitetsmiljöer och kulturlivet. De politiska schablonerna och bländverken blev förvisso kortlivade, men utvecklingen växlade in på ett antiauktoritärt, individualistiskt och liberalt spår följt av nyliberalismen. Lagar och hållningar förändrades i frågor om abort, homosexualitet och minoritetsrättigheter. Författaren ser därför i dagens kulturkrig en konservativ reaktion mot 68-vänstern.

Men det är problematiskt att skylla 2020-talets kulturkrig på 1960-talets radikalisering, att med tilltalande kontinuiteter få nutiden att framstå som en logisk följd av det förflutna.

Dagens högerpopulistiska retorik vittnar förvisso om en längtan efter normer som gått förlorade. Men det är problematiskt att skylla 2020-talets kulturkrig på 1960-talets radikalisering, att med tilltalande kontinuiteter få nutiden att framstå som en logisk följd av det förflutna. 68-vänsterns utgör knappast heller syndabock i populisters och identitetsaktivisters retoriska uppgörelser med dagens föreskrifter. Snarare är det liberalismen som i någon sorts abstrakt form hamnat i skottlinjen.

Kulturkriget är här för att stanna, skriver Johansson Heinö. Kanske det. Framtidsprognoser är dock alltid problematiska. Möjligen blir det i stället synen på miljöproblemen som framöver kommer att bli den stora samhällspolitiska konfliktfrågan. Johansson Heinö kontrar emellertid med påståendet: Vad du anser om Greta Thunberg är del av ett större åsiktspaket. De som gillar henne river sannolikt också statyer och kvoterar efter hudfärg.

Titelns inledningsord ”anteckningar” signalerar en essäistisk och anspråkslös framställning. Boken saknar dock systematik, vilket ibland gör det svårt att se sammanhang. Förklaringen är sannolikt att Johansson Heinö utgår från egna tidningsartiklar publicerade de senaste åren. Även om texten då och då spretar åt olika håll finns tänkvärda och skarpsinniga tankar om det svenska samhällets politiska färdriktning, liksom ett sympatiskt prövande av reflektioner och olika idéer. Synfältet är brett och frågorna hakar in i varandra. Ibland nickar jag instämmande, ibland sätter jag frågetecken i marginalen, vilket i sin tur ger anledning att vrida och vända på problematiken.