Filosofi & psykologi

Konsten att förhålla sig till icke-vetandets horisonter

Horisonten finns alltid kvar – Om det bortglömda omdömet
Jonna Bornemark

Volante
220 sidor
ISBN 9789189043282

| Respons 2/2021 | 11 min läsning

Det kunskapsbegrepp vi lever med i dag saknar ödmjukhet inför icke-vetandet. Det menar Jonna Bornemark, som i sin nya bok undersöker vad den samtida synen på kunskap innebär för de professionella verksamheterna och omdömets roll inom dem. Exemplen är huvudsakligen hämtade från vård-, omsorgs- och utbildningssektorn, sektorer inom vilka det enligt Bornemark vuxit fram en kultur där de grundläggande uppgifterna blivit underordnade administrativa mål. Boken innehåller viktiga iakttagelser och för dem vilkas yrkesutövande dagligen hindras av diverse utvärderingsarbete är den sannolikt relevant, men Horisonten finns alltid kvar känns sammantaget som en bok tillkommen i alltför stor hast.

Om jag som skönlitterär författare blev ombedd att tala om vad som är mitt viktigaste yrkeskunnande, skulle jag inte tveka. Svaret skulle bli: att klara av att inte veta. Att det är svårt att skriva en habil roman utan språkkänsla, gestaltningsteknik, fantasi och inlevelsekraft säger sig självt, men i ett konstnärligt syftande skrivarbete är alla dessa färdigheter ändå meningslösa, om den som besitter dem inte också har förmågan att hantera ovisshet. 

Vad är det egentligen för någonting som jag har hållit på med i min ensamhet i drygt ett år? Kommer någon att förstå det här? Kommer det över huvud taget att gå att läsa? Vad är det? Är det bra? Är det en bok? Är det jag har framför mig det sämsta som någonsin skrivits, eller värre: är det kanske ingenting? Kommer jag att behöva slänga alltihop, borde jag rentav göra det nu med en gång?

Tillståndet av osäkerhet och ovisshet koncentreras med andra ord i den konstnärliga skapandeprocessen, men är det inte, när man tänker närmare på saken, ett tillstånd som präglar långt mycket mer av den mänskliga tillvaron än så, inte minst mötet med andra människor? Så fort jag öppnar mig för den andre, förlorar jag i en grundläggande bemärkelse kontrollen över vad som ska följa härnäst. 

Tillståndet av osäkerhet och ovisshet koncentreras med andra ord i den konstnärliga skapandeprocessen, men är det inte, när man tänker närmare på saken, ett tillstånd som präglar långt mycket mer av den mänskliga tillvaron än så, inte minst mötet med andra människor?

Och det är just i denna belägenhet som filosofen Jonna Bornemarks bok Horisonten finns alltid kvar tar sin utgångspunkt. Den horisont som åsyftas ingår i en bild av vetenskap och kunskapssökande, praktiker som Bornemark menar – snarare än att förstås som ett pussel, i vilket det vi ännu inte vet utgör saknade bitar – bör liknas vid en upptäcktsfärd genom en vidsträckt skärgård. För varje ny ö vi upptäcker och kan foga till vår bild av världen, kommer nya, ännu inte kartlagda att dyka upp längs synranden, och oavsett hur långt vi färdas, kommer vår seglats att ske mot fonden av en horisont som vi aldrig slutgiltigt kan nå. 

Vi lever i dag, argumenterar Bornemark, med ett kunskapsbegrepp som saknar ödmjukhet inför icke-vetandet. Horisonten har stängts ute med en mur, utanför vilken på sin höjd filosofi och religion kan sträcka sig, medan vetenskapen segervisst lägger under sig skär på skär i de inre regionerna, i övertygelsen att vi, inom vetandets på så vis beskurna domäner, snart kommer att veta allt. 

Förstått som en strategi för att avgränsa de områden där vetenskapen har någonting att bidra med från dem där den faktiskt inte har det, kan detta murbyggande i förstone framstå som tämligen oproblematiskt. Men, menar Bornemark, det finns någonting djupt bekymmersamt i synen på detta att inte veta som ”något vi genast kan och bör lämna” snarare än ”något vi ständigt måste relatera till och som påverkar hur vi handlar”. Den rådande kunskapssynen medför också, framhåller författaren, en strikt betoning av det generella framför det enskilda och situationsunika – också i de sammanhang där det enskilda och situationsunika är helt centralt. 

Jonna Bornemark fick sitt publika genombrott med boken Det omätbaras renässans 2018, en bok där hon i dialog med tre renässansfilosofer – René Descartes samt de mindre kända Giordano Bruno och Nicolaus Cusanus – skärskådade samtidens övertro på mätbarhet och abstraktion. Boken var en lyhörd läsning av arbetslivet och den så kallade New Public Managment-doktrinen genom dessa tänkare, centrerad kring en distinktion lånad från Cusanus, nämligen den mellan förnuftets två delar, intellectus och ratio. Medan ratio är den del av förnuftet som behärskar mätande och regelstyrning, är intellectus roll mer prövande, mer medveten om icke-vetandets horisonter om man så vill. Vad är det egentligen som behöver mätas? Hur ska reglerna egentligen utformas och vilka syften fyller de? I vilka situationer bör man till varje pris följa reglerna och när är det lika avgörande att man låter bli?

Tesen i Det omätbaras renässans var att vi lever i en tid då ett enögt ratio, på bekostnad av ett mer vidsynt och reflekterande intellectus, tillåtits ta överhanden som förnuftstänkandets representant. Och Cusanus dubbelbegrepp återkommer även i Horisonten finns alltid kvar, som i många avseenden är en utveckling – och i viss mån en upprepning – av centrala teman från den tidigare boken. Och även om det finns ett kunskapsteoretiskt driv hos Bornemark, är hennes centrala fokus mer handgripligt också i denna bok, nämligen hur upptagenheten vid bestämbarhet, säkerhet och fullständig kunskap format ett arbetsliv där manualisering, standardisering och formaliserad pappersexercis i allt högre grad kommit att bli nav för de professionella verksamheterna. 

Bornemark visar, med exempel hämtade huvudsakligen från vård-, omsorgs- och utbildningssektorn, hur en kultur vuxit fram i vilken de grundläggande uppgifterna – att vårda, fostra och förmedla kunskap – kommit att underordnas administrativa mål som ofta helt saknar relation till verksamhetens kärnuppdrag. ”Den manualiserande klassen”, med författarens ord, formulerar utvärderingsformulär, effektivitetskrav och handlingsplaner, i en utsträckning som dels tar både ekonomiska resurser och yrkesspecialisternas kompetens i anspråk, dels i allt högre grad förflyttar ansvaret för professionella handlingar och beslut från den enskilda utövaren till – ja, vem då? ”Jag följde bara reglerna” betyder i de allra flesta fall: ”Det finns inget mänskligt ansvar att utkräva här.”

Jonna Bornemark. Foto: Linnéa Jonasson Bernholm

Men i en verksamhet med uppdrag att rädda sjuka människors liv, att ta hand om små barn eller att lära ungdomar att orientera sig i samhället, är ansvar inte ett begrepp som lättvindigt kan lämnas därhän. Detsamma gäller begrepp som omsorg, empati och lärande, för att inte tala om bildning, delaktighet och medmänsklighet; begrepp som alla, skriver Bornemark i Det omätbaras renässans, ”kräver en närvaro i det situationsunika och en lyhördhet inför det man inte vet”. Ytterligare ett sådant begrepp är ”omdöme”. I Horisonten finns alltid kvar är det just omdömet som står i centrum, det professionella omdömet, som – just på grund av omdömets natur – aldrig kan vara detsamma som det situationsoberoende eller objektiva. Att omdömets betydelse har kommit att tonas ned i samtiden är också direkt kopplat till idén om att vara professionell är detsamma som ”att inte vara subjektiv”. Det är en hållning som Bornemark alltså på ett övertygande vis ifrågasätter, men inte genom att förespråka en subjektivitet som blint följer sin magkänsla. Tvärtom handlar det om att kunna använda sina känslor som grund för att med tankens hjälp nå fram till det rätta sättet att handla, i stället för att placera känsla och tanke i opposition till varandra. I synnerhet en anförd berättelse ur arbetslivet – där en undersköterska använder sin irritation mot en ilsken gammal vårdbehövande dam på ett professionellt och oerhört konstruktivt sätt, men icke desto mindre mycket mänskligt – är tankeväckande. Damen snäser av sköterskan som assisterar henne vid ett toalettbesök (”Din gråsugga!”) och sköterskan, som plötsligt känner att hon fått nog av denna återkommande behandling, blir så arg att hon går ut ur rummet och lämnar damen sittande på toaletten. När hon strax kommer tillbaka anlägger hon inte – som hon vanligtvis gör och vilket denna äldre kvinna av allt att döma avskyr – vårdgivarens milda och lätt förminskande attityd (”Såja, såja, låt mig hjälpa dig nu”). I stället slår hon upp toalettdörren med orden ”Tjenare din gamla skata, sitter du här?” Varvid den gamla damens ögon glimmar till och situationen öppnar sig på ett helt nytt sätt.

Utöver Cusanus väljer Bornemark i sin nya bok ännu en filosofisk ledsagare, nämligen Aristoteles, vars tre kunskapsbegrepp episteme, techné och fronesis kan hjälpa oss att tydligare få syn på det samtida arbetslivets problem. Vårt samhälle premierar, om vi ska tro Bornemark, i första hand episteme, den abstrakta, absolut giltiga kunskap för vilken en av fysikens ekvationer skulle kunna göras till emblem. I andra hand sätter vi vår tro till techné, hantverkskunnandets eller ingenjörskonstens kunskap, men i en utarmad bemärkelse; felaktigt tolkar vi hantverkskunnandet som något som alltid går att översätta i en flerstegsmanual, utifrån tanken att samma formaliserbara handlingar alltid och överallt kommer att åstadkomma ett identiskt resultat. När det gäller den tredje kunskapsformen, fronesis, menar Bornemark att det är här den samtida kulturens verkliga blindhet finns. Fronesis är just en beskrivning av en kunskap som varken går att översätta i en abstrakt formel eller i en konkret slutprodukt. Det handlar helt enkelt om att utföra en uppgift väl: att bemöta en äldre människa på ett respektfullt sätt, att vårda ett barn med ömhet och tydlighet, att förmå att känna in stämningen i en högstadieklass och anpassa sin undervisning efter den. Det är med andra ord en kunskapsform vars innebörd skapas inuti den specifika situationen, inte en som kan användas för att mäta den utifrån. 

Och i denna bemärkelse står Aristoteles fronesis alltså i direkt konflikt med den arbetslivets manualisering som orsakat vad Bornemark träffande benämner som en syftesförskjutning, ”en förskjutning från kärnverksamheten till att visa upp kärnverksamheten utåt, till andra som inte är närvarande i situationen”. Den centrala uppgiften för kärnverksamhetens professionella blir därmed ”att skapa ett underlag att visa upp, inte aktiviteterna i sig”. Och rörelsen från kärnverksamhet till manualisering är, menar Bornemark, en ofrånkomlig konsekvens av rörelsen från situationsanpassat till generellt, av viljan att formalisera och standardisera allt. 

Man hade kunnat sitta och förtvivla i ett mottagningsrum övervakad av en manualtörstande mellanchef med effektiviseringsuppdrag och uppfattningen att omsorg är en mätbar storhet. Jag lovar mig själv att jag, i min nästa romankris, ska tänka på det.

Det är onekligen en viktig iakttagelse, väl värd att upprepa och försöka ge ökad spridning i det arbetsliv där behovet av den knappast tycks gå att överskatta. Ändå är min känsla att Horisonten finns alltid kvar i alltför hög grad är en pendang, en applicering av några nya filosofiska begrepp på ett tankematerial som hos författaren i allt väsentligt sedan länge legat klart. Till intrycket bidrar också en något otydlig komposition, ett oklart tilltal och påtagliga brister i förlagets språkgranskning och korrekturläsning, liksom alltför många karikerat didaktiska vändningar av typen ”Det här kan tyckas konstigt och abstrakt, men låt mig illustrera med ett konkret exempel”. Det känns sammantaget som en bok tillkommen i alltför stor hast, vilket möjligen ändå inte gör den så mycket mindre relevant för de människor som dagligen befinner sig i verksamheter, där de förväntas att genom en aldrig sinande ström av journaler, skalor och blanketter utvärdera den verksamhet som de inte längre har några rimliga förutsättningar att sköta, på grund av alla utvärderingsformulär de måste fylla i.

Till slut är det nästan bara konsten som tycks stå fri från manuliseringsivern – fast snart kanske inte heller den, i en tid av identitetspolitik, massunderhållning och instrumentalisering även av kulturkonsumtion. Men konsten, menar i alla fall Bornemark, ”är en intellectuspraktik och hjälper oss att stå i relation till horisonter av icke-vetande”, vilket väl är att förstå som att den som sitter och förtvivlar i en oöverblickbar utskärgård av hala kobbar ändå ska skatta sig lycklig. Man hade kunnat sitta och förtvivla i ett mottagningsrum övervakad av en manualtörstande mellanchef med effektiviseringsuppdrag och uppfattningen att omsorg är en mätbar storhet. Jag lovar mig själv att jag, i min nästa romankris, ska tänka på det. 

Relaterat

En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin

Jonna Bornemark redogör för konsekvenserna av det som kallas New Public Management och hon gör det utifrån ett filosofiskt och teologiskt perspektiv. När bara det som kan mätas räknas som...


Helena Granström

Helena Granström är författare, fil. mag i teoretisk fysik och fil. lic i matematik. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  3. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark