Historia

Konsulatväsendets historia

I främmande hamn – Den svenska och svensk-norska konsulstjänsten 1700–1985
Aryo Makko & Leos Müller et al.

Universus Academic Press
312 sidor
ISBN 9789187439179

| Respons 5/2015 | Låst recension | 3 min läsning

Diplomatin brukar förknippas med ambassaderna i huvudstäder, men sedan mycket länge har det funnits behov av mer eller mindre officiella företrädare i andra delar av landet än huvudstaden. Inte minst har detta varit fallet i hamnstäder där kontakter med myndigheter och rederier behövts. Verksamma inom utrikeshandeln har också behövt kunskap om den lokala marknaden som inte ambassaderna, vars uppgifter länge dominerats av de bilaterala relationerna mellan det egna landet och värdnationen, kunnat tillhandahålla. Om de svenska och svensk-norska konsulerna från 1700-talets början till 1985 hölls för något drygt år sedan en historikerkonferens som nu resulterat i antologin I främmande hamn. Som alla sådana är den ojämn, men innehåller åtskilligt av intresse.

Länge var konsulatsväsendet ganska lösligt. Utlänningar fick, som företrädare för Sverige eller under åren 1814–1905 Sverige–Norge, ibland ta på sig officiella roller och förhandla med värdländernas regeringar. I flera bidrag, främst Joachim Östlunds och Peter Bruces, återkommer ett problem som många handelsländer hade att hantera under främst 1700- och början av 1800-talet, nämligen sjöröveriet i de så kallade Barbareskstaterna på Medelhavets södra kuster, som också var inblandade i slavhandeln. Detta krävde kontakter med lokala potentater, erläggande av tributer med mera. Problemet började egentligen inte försvinna förrän Algeriet 1830 erövrades av fransmännen.