Kontorsråttan i litterär belysning

Denna antologi lyfter fram tjänstemannarollen i litterära gestaltningar. Helheten är något splittrad, med både uppsatsliknande texter och intresseväckande analyser av byråkraten som samhällsbärare. Det mest intressanta bidraget visar hur monotona arbetsuppgifter också kan vara exemplariska för författare och den fria och ostörda tanken.

Varför blir man ämbetsman, ja, varför går man med vett och vilja in i den offentliga byråkratin som så helt saknar ”sex appeal”? Denna fråga är en av utgångspunkterna för en nyutkommen antologi om tjänstemannen som litterär figur. Antologin, som redigerats av Anders Björnsson och Björn Rombach, behandlar i ett tjugotal bidrag ”den administrativa erfarenheten” som litterär intrig, kreativ möjliggörare och moraliskt predikament. Uppdraget som man därmed har tagit på sig kan tyckas dumdristigt i sin djärvhet, inte minst med tanke på att temat knappast brukar omgärdas av något mystikens skimmer. Inte heller förefaller redaktörerna särskilt angelägna om att vinna misstänksamma läsare för sin sak. Det svartvita omslaget och bokens titel Tjänstemannen i skönlitteraturen – Bilder av goda och mindre goda byråkrater är visserligen oklanderliga i sin tydlighet, men spelar ändå väl mycket på det illasinnade ryktet om tjänstemannen som en dammluddigt grå eminens. 

Idén bakom boken är att närma sig den litet anonyma tjänstemannarollen genom studiet av olika skönlitterära gestaltningar av den. Det blir snabbt tydligt att den svenska skönlitteraturen vimlar av sådana figurer, skildrade mer eller mindre inkännande och i helt olika syften. Socialarbetarens balansgång mellan klienters behov och uppdragsgivares åtstramningar är ett sådant motiv. Ett annat är kriminalpolisens drivkrafter för att lösa ett våldsbrott eller ensamma lärarinnors utsatta roll i 1800-talets svenska landsortsskolor.

Här samsas texter av uppsatstyp, noggrant genomförda men med föga spiritualitet, med intresseväckande analyser av byråkratens roll som samhällsbärare och moralisk representant.

Det finns verkligen många slags tjänstemän. Antologins redaktörer radar i sitt introducerande förord upp ett urval: administratörer, kontorsfolk, konstruktörer, byråkrater, kommunikatörer, inköpare, kanslister, bokhållare, komministrar, kamrerer, marknadsförare, kopister eller kammarskrivare, sekreterare och kontrollörer. De förtydligar sedan ytterligare med tillmälen som kontorsråttor, pärmbärare och byråkrater. Även bokens författare visar på en stor spännvidd när det gäller inriktning. De är litteraturvetare, historiker, etnologer, statsvetare, ekonomer och förvaltningsforskare, bland annat. Den akademiska bredden blir tydlig i de olika bidragen som ger ett något splittrat intryck. Här samsas texter av uppsatstyp, noggrant genomförda men med föga spiritualitet, med intresseväckande analyser av byråkratens roll som samhällsbärare och moralisk representant. 

Den speciella maktställning som det innebär att i sin ämbetsmannaroll kunna utbrista ”regler är regler!” med en hel administrativ apparat i ryggen genomlyses av flera av skribenterna. Balansgången mellan att följa den egna övertygelsen om vad som är rätt och omgivningens krav och förväntningar, kan vara nog så svår. Lennart J. Lundqvist och Beata Agrell lyfter fram exempel på hur intresset för dylika frågor har legat till grund för svenska romaner om socialarbetare och utredningskonsulter, för att nämna några. Varje kapitel har rubriksatts efter en figur ur tjänstemannayrkets typgalleri. Jag fastnar särskilt för Anders Hammarlunds och den nu framlidne Östen Ohlssons bidrag som lyfter fram polyhistorn och litteratören och gestaltar dem med anekdoter ur bland andra Strindbergs och Stagnelius liv som biblioteksman vid Kungliga biblioteket respektive kanslist vid ecklesiastikexpeditionen. 

De monotona uppgifterna och arbetsmiljöns stillastående storslagenhet verkar ha fungerat som exemplarisk bakgrund för vildsint kreativa hjärnor att få tänka fritt och ibland ostört.

”Det stora romantiska geniet med sin självförbrännande livsföring tillbringade sina dagar med att hålla reda på papper, korrekturläsa och skriva av andras texter”, skriver Ohlsson som om det funnes något särskilt anmärkningsvärt, ja nästan litet genant, i detta faktum. Och i ärlighetens namn förstår vi väl alla vad han syftar på, pappersvändande har väl i sig aldrig brukat betraktas som en särskilt kreativ eller suggestiv sysselsättning. Det som slår läsaren av denna utmärkta essä är dock hur det som till synes var ett brödjobb måste ha fungerat starkt inspirerande för essäns huvudpersoner, liksom för många andra författare med dem. De monotona uppgifterna och arbetsmiljöns stillastående storslagenhet verkar ha fungerat som exemplarisk bakgrund för vildsint kreativa hjärnor att få tänka fritt och ibland ostört. 

Att dessa miljöer ibland även färgade av sig på själva författandet var kanske även det en fördel? Läsandet av denna antologi har åtminstone övertygat mig; hellre skildring av en smaskig intrig ur departementsmiljö än ytterligare en betraktelse om en känslig och inåtvänd ynglings skaparkris hemma vid den egna skrivbordslådan.