Krigets närvaro i romaner som skrevs efter att det var slut

Åke Lundqvist visar i sin bok vilka avtryck som det första världskriget satte i några av de romaner som skrevs årtiondet efter att vapnen hade tystnat. Han visar övertygande att även om kriget självt bara förekommer undantagsvis i verken, så är det allestädes närvarande mellan raderna. Boken är synnerligen välskriven och rekommenderas varmt till alla som är intresserade av 1920-talet.

Att första världskriget innebar djupgående förändringar inom en rad områden är känt sedan länge. Journalisten och författaren Åke Lundqvist ger sig i Krigets sorgebarn – Om 1920-talets europeiska idéromaner i kast med de avtryck som de drygt fyra årens förödande kamp satte i några av de romaner som utgavs under ett drygt årtionde efter att vapnen tystnat.

Innan Lundqvist tar sig an litteraturen från det första efterkrigsdecenniet tecknar han tiden före krigsutbrottet respektive bokutgivningen medan striderna fortfarande rasade. Förvisso fanns det illavarslande tecken i tiden före augusti 1914, men skälen för att undvika en storkonflikt var fler och starkare än argumenten för att gripa till vapen. Varför utmana en period av betydande framsteg inom vetenskap, kultur, handel och allt större välstånd, undrade mången ledande politiker. Problemet var, som Lundqvist konstaterar, att samtidigt som ingen statsman i ledande ställning önskade krig var heller ingen tydligt emot det.

Det dröjde inte länge efter att de första skotten avlossats innan författare gav sig i kast med att skriva om världskriget och dess många olika konsekvenser.

Det dröjde inte länge efter att de första skotten avlossats innan författare gav sig i kast med att skriva om världskriget och dess många olika konsekvenser. Inte sällan kombinerade skribenter arbetet med papper och penna med krigstjänstgöring. Många var, som Lundqvist poängterar, besjälade av nationalistisk övertygelse, medan andra ställde sig tveksamma till eller rentav tog tydligt avstånd från både kriget och den aggressiva propaganda, enligt vilken forna vänner oåterkalleligen hade förvandlats till dödsfiender. Åter andra, såsom Herman Hesse, vågade inte tro att människan lärt sig något grundläggande av kriget. Att det hade varit förödande, skrev han profetiskt sommaren 1918, skulle inte hindra kommande generationer från att kasta sig in i nya katastrofer.

Huvudpersonerna i Lundqvists bok är alla välkända, även om några av dem inte längre intar samma självklara position i litteraturen. Till dem som behandlas grundligt hör två fransmän – André Gide och André Malraux – två tyskar – Hermann Hesse och Thomas Mann samt tre britter – D. H. Lawrence, Virginia Woolf och Aldous Huxley. Tyngdpunkten ligger på kapitlen om de franska och de tyska författarna, som får en betydligt utförligare behandling, främst på grund av att den fransk-tyska rivaliteten förblev levande efter 1918.

Några av de författare som analyseras var för unga för att delta i striderna eller var inte aktuella för krigstjänstgöring av andra skäl, men oavsett ålder, kön och hur nära första världskrigets slagfält som de var, satte åren 1914–18 djupa avtryck hos dem alla. Därmed inte sagt att kriget i sig var en vanlig tematik i deras romaner. Snarare är Thomas Manns Bergtagen, som först i slutet utspelar sig på krigets slagfält, en av de tydligare hänvisningarna till den världsomspännande konflikten, trots att merparten av boken äger rum i stillsamma omgivningar innan striderna har påbörjats.

Åke Lundqvists huvudsakliga poäng, och den argumenterar han övertygande för, är att även om första världskriget inte förekommer mer än undantagsvis på raderna är det så gott som allestädes närvarande mellan raderna. Vad finns kvar när utvecklingsoptimism ställs mot miljoner unga män som har dött i förtid och när själva grundfundamentet – tron på Europa som en garant för förnuft, rättvisa och humanitet – lyser med sin frånvaro på slagfälten? Författarna vågar sig sällan på entydiga svar, men de väjer inte för existentiella frågor och storslagna perspektiv i sina sökanden efter nya riktmärken. Filosofiska, ideologiska och politiska frågor avhandlas återkommande i Krigets sorgebarn. Oswald Spenglers, Paul Valérys och José Ortega y Gassets tolkningar, för att nämna några, av det rådande tillståndet är viktiga i sammanhanget på grund av deras bidrag till den europeiska kultur- och filosofidebatten.

Dylika frågor hade ofta även sin givna plats i romanbyggena, även om tonfallet var radikalt annorlunda 1920 jämfört med åren före 1914. Föga förvånande är människans vilsenhet, en fortgående kamp mellan eufori och misströstan, apokalyps, pessimism och tomhet, några av de teman som efterkrigstidens författare uppehöll sig vid. Samtidigt konstaterar Lundqvist att ”anspråken är skyhöga, perspektiven svindlande, tilliten till de stora idéernas och idealens makt och betydelse måttlös”.

Bland många utmärkta närläsningar hör Lundqvists analys av André Gides roman Falskmyntarna till de allra intressantaste och mest tankeväckande, inte minst på grund av att Gide fortskridande kommenterade arbetet med romanen, som han fått idén till redan före krigsutbrottet, i anteckningsböcker, Journal des Faux-monnayeurs, som även de kom att publiceras. Via romanen, anteckningarna och uppgifter från Gides självbiografi Om icke vetekornet dör blottlägger Lundqvist flera av de teman som Gide brottades med under arbetet med boken, framför allt ett ivrigt försvar av homosexualiteten, och som kom att ta sig ett flertal uttryck i den färdiga texten.

Krigets sorgebarn är en idérik bok om 1920-talets idéromaner, i vilken Lundqvist uppvisar många av essäistens främsta kännetecken. Boken är synnerligen välskriven. Lundqvist är på en och samma gång reflekterande och pregnant, för in tidigare forskning på ett föredömligt sätt och har ett personligt tilltal, samtidigt som han vet att redogöra för de historiska sammanhangen med blick för såväl det specifika som det allmängiltiga. Boken rekommenderas varmt till alla som är intresserade av 1920-talet, ty via några av detta årtiondes främsta romaner ges intressanta inblickar i samhälls- och idéutvecklingen i stort.