Kritiken gäller mångkulturella samhället i sig

Göran Adamson hävdar att vänstern har övergett sin inriktning på likabehandling och i stället inriktat sig på att driva rätten till olikhet, en utveckling som sägs gynna det globala finanskapitalet. Han ogillar inte bara mångfaldspolitiken utan också det mångkulturella samhället.

Några av mina största läsupplevelser härstammar från författare villas budskap jag inte nödvändigtvis delar, men som erbjuder intellektuell stimulans och framtvingar en rannsakan av egna premisser och försanthållanden. Det skulle bli ganska tyst och tråkigt utan författare som bryter av mot ”normen” om uttrycket tillåts i en recension av Göran Adamsons Svensk mångfaldspolitik – en kritik från vänster. Men Adamson är inte en sådan författare. I själva verket är detta en synnerligen problematisk och illa skriven text.

Adamsson är sociolog vid Malmö Högskola och har tidigare skrivit en avhandling om Jörg Haider. Den gjorde anspråk på att omvärdera österrikiska FPÖ:s framgångar. Tesen var att partiets väljarstöd mindre kan hänföras till rasism och främlingsfientlighet utan snarare till i ett allmänt missnöje med och kritik mot den politiska eliten.

Särskilt spelar förlusten av traditionella industrijobb härvidlag en avgörande roll.

Argumentationslinjen är inte ny och förekommer även på vänsterkanten. Högerpopulistiska partier har i denna förklaringsmodell uppkommit inte i första hand eller ens i huvudsak på grund av motstånd mot invandring. Det råkar bara vara en katalysator för missnöjet med den politiska eliten och den känsla av över-givenhet som skapas av arbetslöshet och urholkad välfärd. Särskilt spelar förlusten av traditionella industrijobb härvidlag en avgörande roll. Inte sällan tenderar främlingsfientligheten att tonas ned eller trivialiseras. Vänstern och arbetarrörelsen kritiseras samtidigt för att ha övergett sina filosofiska rötter i upplysningen, moderniteten och rationalismen till förmån för en postmodern idé om olikheten (”identitet”) och mångkultur.

Göran Adamson är alltså inte en helt udda röst. I samma kör finns marxister och utrerade vänsterskribenter, men också nagelfarande statsvetare och principfasta liberaler. Dit kan också räknas kulturkonservativa som Johan Lundberg. I Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten går Lundberg till attack mot vänsterns ”kulturrelativister”, men hans vilda sluggande är ändå som en konståkare i det fria programmet i jämförelse med Adamsons bombastiska ordmassor.

Ett reellt meningsutbyte kring de här frågorna försvåras av att en föregivet okomplicerad rationell upplysningstradition placeras över varje diskussion. Mot denna ställs ”postmodern” kritik av ”rationalism” och ”vetenskaplighet”. Men även den senare rymmer många facetter och innebörder, spänner över så många politiska och vetenskapliga fält och kan komma från såväl höger som vänster.

Adamson tillhör det slags skribenter som målar upp fantombilder och karikerar föremålet för sin kritik, i det här fallet mångfald och mångkultur. Vi befinner oss i Adamsons värld långt från uppmaningen att utgå från motståndarens bästa argument, en viktig premiss för ett upplyst samtal.

Han kritiserar ”Mångfald i högskolan – reflektioner och förslag om sociala och etnisk mångfald i högskolan” (SOU 2000:47). Den tillsattes 1999 av utbildningsminister Thomas Östros och lades sedan till grund för högskolornas mångfaldsplaner. Adamsson analyserar och kritiserar utredningen på längden och tvären och ser den som ett uttryck för socialdemokratisk mångkulturalism.

Jag är den förste att beklaga det svenska utredningsväsendets förfall de senaste decennierna för vilket såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar har ansvar. SOU har tenderat att bli en markör för politiska beställningsverk, ofta utförda av enmansutredare som levererar vad departementscheferna vill ha. Den tidigare utredningskulturen har i hög grad skattat åt förgängelsen. Och visst finns det ett yvigt politikerspråk som tenderar att skriva fram välvilja snarare än att diskutera komplikationer. Så långt hänger jag med. Men när jag sedan läser avsnitten i boken om vad högskolorna faktiskt ska göra för att främja mångfald och bredda rekryteringen till den högre utbildningen är det i mina ögon tämligen okontroversiellt, vilket gör Adamsons indignationsnummer svårt att förstå. Denna ”socialdemokratiska rapport” representerar för honom ett förhållningssätt som överträffar ”lojaliteten i en totalitär stat med faktorn tjugo”.

På den vägen är det. Denna ”socialdemokratiska” SOU har helt enkelt prisgett högskolorna åt mångkulturalismen och postmodernismen. Upplysningen är satt på undantag. Till på köpet hotas den ”socialistiska klasskampen” av en ”kulturbesatt multikulturell nyvänster”. Den senare representerar allt från historiemysticism till omvänd rasism, icke att förglömma att den ”springer rakt i armarna på det globala finanskapitalet”. I några sammanhang är ”mångfald” ett uttryck för en konservativ ideologi, i nästa banar den väg för nyliberalismen. Sanningsvittne är härvidlag vänsterakademiker som Slavoj Žižek och Perry Andersson. Jag är ingen vän av nyliberalismen, men när Adamson hävdar att nyliberalismen hyser en ”aversion mot modernitet” får till och med undertecknad lust att hålla försvarstal för mina nyliberala ovänner. Mycket kan de beskyllas för, men aversion mot moderniteten? Texten bubblar av illa dold aggressivitet av detta slag:

För inte så länge sedan var kungsordet inom vänstern jämlikhet, lika rättigheter, lika lön, likabehandling, likhet inför lagen. Sedan ställdes allt på huvudet: likhet blev olikhet. Nu kräver man rätten till olikhet; och ju mer olik desto bättre, rikare, mer emanciperad och ”mångfaldig”. Olikheten spillde över i hierarki. Homosexualitet blev bättre än vardaglig heterosexualitet, etnisk minoritet mer spännande än fadd majoritet, exotisk religiositet överlägsen urvattnad kristendom.

Boken består av en räcka ”tankeslingor” av det här slaget. Mångfald innebär i Adamsons värld att ”infödda svenskar förringas och trivialiseras”, medan vi förväntas fascineras av andra gruppers ”primitiva kraft och animala energi”. Det forna studentklientelet ”sågs som ett grått och mediokert släkte vid sidan om dagens färgkaskader av mångfald”. Allt är vänt upp och ned. Till sist utbrister han: ”Kan inte en svensk forskare ge kvalitet? Vad är det för fel på oss?”

Adamsons måltavla är vänstern i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet. De företräder alltså något slags identitetspolitik och mångkulturalism. I andra formuleringar är det dock dagens liberala etablissemang som bör ställas till svars. Adamson gör gällande att hans kritik kommer från vänster. Det är emellertid lite oklart vad denna position innebär. Ibland refererar han till liberala principer, ibland låter han som en marxist som håller klassbegreppet i helgd.

Det finns skäl att efterlysa en mer sofistikerad analys av arbetarrörelsens syn på rättvisa och jämlikhet i dag, som också sätter in den i ett historiskt perspektiv. Jag har svårt att se några tecken på att den skulle ha förvandlats till någon form av postmodern rörelse, i varje fall som Adamson beskriver den. Den enda socialdemokrat som citeras i boken är Mona Sahlin, närmare bestämt hennes uttalande att hon var avundsjuk på invandrargrupper som har en kultur och en historia, till skillnad från oss etniska svenskar som bara har ”midsommarafton och sådana töntiga saker”. Kanske en litet töntigt formulering. Just Sahlin brukar regelmässigt anföras om exempel på en socialdemokratisk företrädare som representerar och företräder kulturrelativism. Jag vill bara påminna om att hon är en av de politiker som allra mest konsekvent engagerat sig i Fadime Sahin-dals öde och mot hedersrelaterat våld. Det går alltså att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

För att tydliggöra vänsterns och arbetarrörelsens syn på rättvisa skulle jag vilja lyfta fram tre dimensioner. Den första handlar om att individerna ska kunna starta på lika villkor i livets resa. Översatt till utbildningens område ska alla ha rätt till en utbildning och därigenom kunna välja livsväg utifrån egna förutsättningar och intressen. Denna utgångspunkt delar vänstern med liberalerna. Man kan säga att detta är en fundamental liberal princip som utgör en grund i vår demokratiska och meritokratiska samhällsmodell. Icke desto mindre är det en ”liberal illusion” i den meningen att vi aldrig börjar på samma punkt; vi ärver skilda ekonomiska och kulturella nivåer av kapital som i realiteten styr var vi hamnar i livet. Likväl är det klokt att tänka i termer av lika villkor för att befrämja klassresor och största möjliga individuella utveckling och självförverkligande. Men i praktiken kompletteras principen om lika villkor av olika politiska beslut. Vi kompenserar i skolan för barn med särskilda behov genom ekonomisk fördelning av samhällets resurser i skolan. Vi ger också individer flera chanser i livet, exempelvis via Komvux. Principen lika villkor är i denna mening fundamental, men inte absolut.

Till detta kan vi foga en andra dimension, utjämning av resultat eller på politikerspråk fördelningspolitik. Välfärdsstaten utjämnar över livscykeln men det innebär i praktiken också en omfördelning mellan grupper, exempelvis omfördelar de kollektiva försäkringssystemen risker som gynnar låginkomsttagare. Detta är en socialistisk dimension av rättvisa som också i hög grad omfattas av socialliberaler. Den vilar inte på några absoluta principer utan är föremål för politisk strid, förhandling och diskussion. I någon mening är det också fråga om en intressekamp och en strid om fördelningen av produktionsresultatet mellan arbete och kapital. I politiken pågår en ständig dragkamp mellan olika grupper av intressen och i ideologisk mening mellan höger och vänster. Politikens a och o rör fördelningsfrågor.

Den tredje dimension som tillförts under senare tid kan definieras som frihet från förtryck eller frihet från diskriminering. Utgångspunkten är att om det föreligger diskriminering på grund av kön, etnicitet, sexuell läggning, etcetera så undergrävs i praktiken principen om lika villkor och lika behandling. Principen ligger till grund för dagens diskrimineringslagstiftning och ambitionerna att främja mångfald i hela samhällslivet. Kärnproblematiken är att en politik på detta område som tillerkänner en individ en rättighet inte får innebära att någon annans rättigheter kränks eller frihet inskränks. Dessa frågor är inte enkla och entydiga och det går i praktiken inte att hitta en enkel princip som svar på frågan. Vi har dock en fortgående juridisk prövning av lagstiftningen och en kontinuerlig diskussion om hur vi ska tolka dessa principer för att undanröja diskriminering och värna individens rättigheter. Det är så vi ska och bör hantera den här typen av angelägenheter i ett demokratiskt samhälle.

Adamson menar om jag förstår saken rätt att den etniska och strukturella diskrimineringen är något som den postmoderna eliten suggererat fram. Och eftersom den är ett påhitt blir denna dimension av rättvisa i Adamsons idévärld ett hot mot rättsstaten och principen om likabehandling. Jag menar i stället att den tillför ett perspektiv som möjliggör ett förverkligande av just det idealet.

Adamson har en fäbless för ordet likhet (han ogillar kort sagt olikhet) och ifrågasätter om det är möjligt för olika etniska grupper att leva tillsammans. I en passage om den ”etniska rensningen” under Balkankrigen skriver han att ”samexistens kan vara dåligt. Ibland leder det till våld”. Nu är ju krigen på Balkan exempel på när nationalismen reduceras till etnicitet vilket i hög grad ledde till ett uppbrott från just samexistensen. Men Adamsons slutsats är här tydligt formulerad: ”Grundförutsättningen för ett välfungerande samhälle är inte etnisk heterogenitet utan etnisk homogenitet – att människor är lika.”

Författaren må kalla sig vänster, marxist eller liberal, men detta är stommen i hans världsbild. Göran Adamson är inte bara kritisk till ”mångfaldspolitiken” utan ogillar i grunden det mångkulturella samhället.

Håkan A. Bengtsson är vd för Arenagruppen.