Kvinnor porträtterade varandra som jämlikar

I centrum för Carina Rechs doktorsavhandling står ett antal kvinnliga konstnärer från Norden, verksamma i slutet av 1800-talet. Texten levandegör berättelsen om konstnärerna och deras verk, i vilka de inte sällan porträtterade varandra. Men omfånget och upplägget gör att boken sannolikt får svårt att nå utanför akademin.

Kring sekelskiftet 1900 lyftes åtskilliga kvinnliga målare från Norden fram på Salongen i Paris. På hemmaplan uppmärksammades de flesta modest eller med viss skepsis, men på kontinenten hade de imponerande karriärer. Nu föreligger en bok som grundligt redogör för några av dessa kvinnliga målares utbildning, arbete, relationer och ställning som konstnärer. 

Becoming Artists – Self-Portraits, Friendship Images and Studio Scenes by Nordic Women Painters in the 1880s är Carina Rechs doktorsavhandling i konsthistoria, framlagd på Institutionen för kultur och estetik vid Stockholms universitet. Avhandlingen sätter sju målningar i centrum, presenterar en hel del tidigare opublicerade källor, främst konstnärernas korrespondens, och är indelad i tre kapitel: ”Självporträtt”, ”Vänskapsbilder” och ”Ateljéinteriörer”.

Boken uppmärksammar ett stort antal konstnärer, både män och kvinnor från hela Europa, men i fokus för studien står några kvinnliga konstnärer från Sverige, Danmark, Norge och Finland: Jeanna Bauck (1840–1926), Julia Beck (1853–1935), Eva Bonnier (1857–1909), Hanna Hirsch-Pauli (1864–1940), Hildegard Thorell (1850–1930), Bertha Wegmann (1847–1926), Asta Nørregaard (1853–1933) och Venny Soldan-Brofeldt (1863–1945). 

De var alla kvinnor ur medelklassen, döttrar som ingen förväntade sig skulle välja karriär och yrkesliv framför make och hushåll. Det är omöjligt att inte inspireras av deras driv, helhjärtade engagemang, professionalitet, passion för konsten och starka relationer. Dessutom framstår de som ytterst sympatiska personer. Hur de skulle ta sig an konstnärsrollen var inte givet och precis som bokens titel antyder behövde de prova sig fram. Det krävdes både kurage och övertygelse för att som kvinna utforska och finslipa bilden av sig själv som värdig yrkesutövare. 

Kvinnor har alltid målat, men hur deras verk tagits emot och accepterats har förändrats. För dem som inte haft en pappa i yrket har det historiskt sett varit svårt att ens få tag i kunskap om ämnet. Det var alltså av största vikt att Kungliga Akademien för de fria konsterna (vanligen kallad Konstakademien) 1864 öppnade för kvinnliga studenter. På kontinenten var det först senare som likvärdiga utbildningar blev tillgängliga för kvinnor. Det är inte så konstigt att många lärare i Paris imponerades av sina ovanligt skickliga, kvinnliga studenter från norr. Inte minst deras höga ambitioner och arbetsmoral kommenterades ofta.

Carina Rech är inte främst intresserad av idén om konstnären. Hennes studie fokuserar snarare på måleriet och hur konstnärerna tog plats i själva måleriet. Kvinnorna porträtterade varandra som jämlikar med delade erfarenheter. De befann sig inte sällan i intima miljöer, vilket dels berodde på att man stod varandra nära, dels på att det inte alltid var helt enkelt att få tag på pålitliga modeller. Paris var fullt av konstnärer och att sitta modell var knappast ett högstatusyrke. I mars 1880, två veckor innan en målning av Bertha Wegmann skulle vara färdig, bestämde sig pappan till modellen Fröken Chanclarc att dottern absolut inte fick fortsätta att sitta för konstnären. Han var orolig att bilden skulle cirkulera och ge dottern dåligt rykte. Att Wegmann bedyrade att målningen inte skulle valsa runt utan var ämnad för att visas på den prestigefyllda Salongen i Paris spelade ingen roll. Konstnärers ord stod lågt i kurs. Bertha Wegmann valde därefter resolut att använda kollegan Jeanna Bauck och hennes syster som modeller. Från mitten av 1880-talet var Wegmann en högt ansedd och ofta anlitad porträttör av den danska societeten. (Det är för övrigt ett av Wegmanns porträtt av Bauck som pryder bokens omslag.)

Giftermål och karriär var en ytterst ovanlig kombination, men Hildegard Thorell var gift redan när hon började på Fruntimmers-Afdelningen på Konstakademien 1876. Ett par år senare, 1879, flyttade hon till Paris för att avsluta sina studier och bodde på samma ställe som Jeanna Bauck och Bertha Wegmann. De tre blev goda vänner för livet. Wegmann utvecklas i sin tur till en ovärderlig lärare för den yngre Thorell, som entusiastiskt skrev till sin make om hur hennes teknik utvecklas med stormsteg, omgiven som hon var av andra skickliga studenter. De informella grupper som dessa kvinnor befann sig i var betydelsefulla både för deras måleri och som ett sammanhang att spegla varandra i. Ett fint exempel är porträttet av Venny Soldan-Brofeldt, där hon sitter på golvet och tittar på sin kollega, den då ogifta Hanna Hirsch, i den studio de delade i Paris 1886–1887 (ovan). Också de förblev vänner för resten av livet.

De informella grupper som dessa kvinnor befann sig i var betydelsefulla både för deras måleri och som ett sammanhang att spegla varandra i.

Under sina år på Konstakademien startade Julia Beck Akademi-Klubben, en klubb för både manliga och kvinnliga studenter, som arrangerade utflykter och uppmuntrade till gemenskap. De publicerade också tidningen Palett-Skrap. I början av 1880-talet befann sig de flesta studenterna i Paris, där klubbens aktiviteter fortsatte. Julia Becks debut på Salongen 1880 var ett självporträtt. Att bli accepterad till Salongen var viktigt, ett bevis på att man otvivelaktigt kunde betraktas som konstnär.

Becoming Artists är en doktorsavhandling och som sådan kräver den sin dramaturgi. Det finns inget att säga om den långa inledningen eller gedigna notapparaten. Men vissa saker är konstigt nog inte översatta till engelska, som avhandlingen är skriven på, till exempel namnen på tidigare avhandlingar på svenska i närliggande ämnen. Detta är formalia som säkert uppmärksammandes på seminariet när Carina Rech la fram sin avhandling och det känns onödigt att sådana småsaker inte justerats före publicering. Personligen hade jag önskat att materialet indexerats utförligare, nu är det bara namn som listas. 

Vem ska läsa Becoming Artists? Boken väger 1467 gram och av någon outgrundlig anledning har man valt blankt papper. Det är rätt svårt att hantera publikationen i fåtöljen vid läslampan. Givetvis har denna digra genomgång en given plats på bibliotek och som referensmaterial för fortsatt forskning, men utanför akademin tror jag tyvärr att många kan känna sig rätt matta inför bokens omfång och upplägg. Det är synd. Becoming Artists presenterar nämligen högst inspirerande läsning, inte minst i form av utförliga anteckningar kring hur målningar som i dag har en given plats i konsthistorien tolkats genom åren. Hur vi ser på fenomen och föremål och hur historien om dem skrivs förändras hela tiden. Carina Rechs text levandegör verkligen berättelsen om de studerade målningarna, deras skapare och vad som sagts om dem. 

Med andra ord vore det suveränt om någon tog sig an uppgiften att redigera detta material med ambitionen att slutprodukten lätt ska kunna slängas i väskan och avnjutas på bussen. Jag ser framför mig en publikation i vilken man behållit det fina bildmaterialet, omformulerat inledningen, förkortat den summerande delen och strukit notapparaten helt. Innehållsmässigt finns inga hinder. Carina Rechs framställning är klar och tydlig. I stort tror jag inte att de tre kapitlen som utgör bokens kärna skulle behöva redigeras nämnvärt för att locka en vid läsekrets. Utmaningen ligger nog snarare i valet av formgivning. 

Carina Rech arbetar som intendent på Prins Eugens Waldemarsudde och är utställningskommissarie för ”Ett eget rum – Konstnärsrollen under det sena 1800-talet”, som pågår under hösten fram till januari nästa år. Utställningen bygger på hennes avhandlingsarbete, men är tematiskt indelad på ett annat sätt. Den är en omfattande presentation av verk av ett femtiotal konstnärer och både ett utmärkt tillfälle att bekanta sig med konst från Norden under det sena 1800-talet och ett smidigt sätt för institutionen att nå ut med den nya forskningen till en bredare allmänhet. Givetvis uppmuntrar jag till ett besök om tillfälle bjuds. Varken skärmar eller papper kan mäta sig med att möta måleri i verkligheten. Det är härligt att möta Marie Triepckes blick, detaljerna i tofsarna i paraplyet hon håller i handen och den skira grönskan som omger henne i Bertha Wegmanns målning från 1885. När man står framför Hildegard Thorells målning Porträtt av Lady Miss Gay, där den avtecknade, iförd en elegant päls, är försjunken med en något sorgsen blick, kan man förstå att den 1880 intog en framstående plats på Salongen i Paris. Har man läst Becoming Artists vet man att det var året efter som den köptes in till Göteborgs konstmuseums samling.