Konstarterna & medier

Levandegör ett mänskligt öde från det förflutna

Diktarhjärtat – Lotten von Kræmers litteraturliv
Anna Williams

Bonniers
493 sidor
ISBN 9789100195045

| Respons 4-5/2022 | 9 min läsning

Att man kunde komma långt med ekonomiskt och kulturellt kapital också under 1800-talet framgår av Anna Williams biografi om Lotten von Kræmer (1828–1912). Denna hade en lidelsefull kärlek till litteraturen men var inte lyckad som författare, som Williams konstaterar. Det är faktiskt von Kræmers tillkortakommanden som väcker intresse och Williams fångar fint det litet sorgkantade över hennes person.

Lotten von Kræmer kring 1860. Foto: Jens Östman, Kungliga biblioteket

Hur många biografier tål Sverige egentligen? Än så länge verkar marknaden långtifrån mättad. En av de mer omfångsrika böckerna i genren är litteraturprofessorn Anna Williams nyligen utkomna biografi över författaren och kvinnosakskvinnan Lotten von Kræmer, Diktarhjärtat – Lotten von Kræmers litteraturliv. Det är en riktig tegelsten som beskriver von Kræmers liv från födseln 1828 fram till hennes död 1912. Här ingår även en redogörelse för det tragiska efterspelet till von Kræmers död, då hennes släktingar ifrågasatte att hon hade testamenterat större delen av sin förmögenhet till bildandet av ett litterärt samfund, Samfundet De Nio. Anna Williams är ordförande i samfundet och biografin kan, om man så vill, läsas som en utförlig bakgrund till samfundets stiftande 1913. 

Ramen för berättelsen är svensk högreståndsmiljö under 1800-talet. Lotten von Kræmer växte upp i en familj med både ett starkt ekonomiskt och kulturellt kapital. Fadern var en tid landshövding i Uppsala med bostad på slottet och här samlades en stor skara bemärkta personer, såsom Malla Silfverstolpe, Erik Gustaf Geijer, P.D.A. Atterbom, Fredrika Bremer, H.C Andersen och många andra. Ja, det är svårt att hitta en enda för eftervärlden känd kulturpersonlighet från den tiden som inte ingick i familjen von Kræmers umgängeskrets. Den del av samhället som Lotten von Kræmer tillhörde finns det vid det här laget en hel del forskning om. Williams rör sig hemtamt i den historiska miljön och delar generöst med sig av referenser till bidrag från andra forskare som hon förmår att väl inarbeta i framställningen. Mycket är alltså bekant sedan tidigare och man kan fundera över vilka nya perspektiv skildringen av just von Kræmers liv ger på tiden och i vilken mån hon förtjänar en så omfattande biografi. 

Av Williams framställning framgår vilka dörrar som under 1800-talet stod öppna för en kvinna från högre samhällsskikt och vilka som var mer eller mindre stängda. Som många andra kvinnor från välbeställda familjer blev von Kræmer bekant med en rad intressanta kulturpersonligheter, hon fick kvalificerad utbildning i hemmet, bland annat i flera språk, och möjlighet att göra resor i Europa, allt som en förberedelse för kommande giftermål. Hon behövde aldrig tänka på att förtjäna sitt uppehälle och hade gott om tid för det hon var intresserad av. I hennes fall var det litteraturen, framför allt poesin, som fångade intresset. Eftersom hon inte bara var en hängiven läsare utan även hade egna författarambitioner, stötte hon dock emot dörrar som ännu inte var öppna för kvinnor med konstnärliga och intellektuella intressen. Att verka som kvinnlig författare innebar i allmänhet att välja bort möjligheten att bilda familj. I enlighet med tidens uppfattningar innefattade intellektuell verksamhet för en kvinna en risk att förlora den kvinnlighet som antogs hänga samman med ett liv som maka och mor. 

Anna Williams. Foto: Sara Mac Key

För von Kræmer var valet mellan författarskap och äktenskap ett levande och smärtsamt dilemma och det kom till uttryck i den komplicerade relation hon under många år hade med en man vid namn Sten Johan Stenberg, docent i estetik vid Uppsala universitet. De två var hemligt förlovade men utan att det resulterade i giftermål. Williams beskriver ingående och nyanserat de olika turerna i relationen, och det blir inte helt klart om det enbart var svårigheten i att förena äktenskap med von Kræmers skrivande som satte käppar i hjulen. Williams resonerar kring det faktum att mannen i fråga verkar ha lidit av prokrastinering, för att använda en sentida term, och dessutom tycks han inte ha varit helt övertygad om värdet av det von Kræmer skrev, en uppfattning han delade med flera andra. 

För von Kræmer var relationen ett tragiskt uttryck för den svåra belägenhet som många kvinnor med litterära ambitioner befann sig i. Temat återkom hon till i sitt skrivande, exempelvis i dramat Strid från 1869. Hon var enligt Williams tidigt ute med att söka debatt i frågan, vilket ledde henne in på ett vidare engagemang för kvinnors rättigheter. Det var följdriktigt att hon 1885 blev medlem i det då nyligen bildade Fredrika Bremerförbundet. Snart blev hon också engagerad i den svenska rösträttsrörelsen.

Det lidelsefulla förhållandet till litteraturen fick god näring genom de författare von Kræmer mötte i barndomshemmet och som hon i flera fall behöll kontakten med även senare i livet. En viktig inspiratör var författaren Thekla Knös, som var en av få kvinnor som med framgång skrev dikter vid den här tiden. Trots att hon var tretton år äldre än von Kræmer, blev de nära vänner och Knös blev en av de många läsare von Kræmer tog råd av när hon själv började skriva. Von Kræmer var överlag angelägen om att få synpunkter från läsare av olika slag och möttes ofta av hårda omdömen, även i recensioner av publicerade texter. Man kan förundras över att hon inte tog mer illa vid sig av de kritiska kommentarerna – motgångarna till trots kämpade hon oförtröttligt vidare. Williams beskriver vilken stor omsorg von Kræmer ägnade sina alster; hon skrev om och skrev om, och ett antal dikter och dramer utkom i flera olika versioner. Hon var uppenbarligen beredd att gå mycket långt för att få det hon skrev publicerat – som läsare häpnar man över skamlösheten då hon till en lämplig redaktör parallellt med en inskickad dikt eller drama bifogade ett erbjudande om donation. Man kan dock notera att detta i flera fall var en framgångsrik strategi. Hon hade också en förmåga att nyttja de kontakter hon etablerat med kända personligheter under uppväxtåren. Så fick hon till och med kung Oscar II, en av dem som hade besökt hemmet i Uppsala, att bidra med en översatt dikt i den kortvariga tidskriften Vår Tid som von Kræmer utgav i slutet av 1870-talet. 

I enlighet med tidens uppfattningar innefattade intellektuell verksamhet för en kvinna en risk att förlora den kvinnlighet som antogs hänga samman med ett liv som maka och mor

Williams konstaterar att von Kræmer som författare inte var riktigt lyckad och menar att det inte är som sådan hon bör ihågkommas. Även om hon var tidigt ute med att i litterär form uppmärksamma teman som rörde kvinnors bristande rättigheter, så ikläddes detta en klumpig och ålderdomligt språkdräkt. I förhållande till det moderna genombrottet under senare delen av 1800-talet framstod hennes texter som otidsenliga. Med tanke på Williams kritiska kommentarer förvånas man över de många sidor som hon trots detta använder för att redogöra för innehållet i von Kræmers dikter och dramer. Förutom långa innehållsreferat redovisas sorgfälligt alla ändrade kommatecken och enstaka ord mellan olika versioner. Det känns omotiverat och är tröttande. Biografin hade helt klart vunnit på att detta kortats betydligt. 

Von Kræmer hade också andra hinder att övervinna än bristande erkännande som diktare. Ett sådant var den dåliga hörsel som var en följd av den scharlakansfeber som drabbat henne som barn. Williams beskriver hur hon åkte Europa runt för att genomgå den ena i våra ögon mer märkliga kuren efter den andra. Som i så mycket annat var von Kræmer ihärdig i kampen för att hitta bot för sitt handikapp, men här hjälpte varken pengar eller kontakter. Williams redogör för de skamkänslor som detta skapade hos von Kræmer och vilket hinder det var för deltagande i det sällskapsliv hon var så beroende av. 

Kanske bidrog detta till att von Kræmer efterhand blev alltmer avskärmad från yttervärlden. Under senare delen av sitt liv försummade hon sitt yttre och sin hygien, betedde sig nyckfullt, för att inte säga elakt, mot människor i omgivningen och framstod alltmer som något av ett original som residerade i sitt stora hus på Östermalm i Stockholm. Och även om hon kallades ”trasfröken” av kvarterets barn, så visste hon att väl använda sin förmögenhet, också som ett sätt att torgföra sina egna texter. Biografin inleds med beskrivningen av en scen från slutet av von Kræmers liv, då ett sextiotal kvinnor ur rösträttsrörelsen i samband med en stor internationell rösträttskongress marscherade på gatan utanför det hus hon bodde i. Att de alls tog den vägen var en hommage till von Kræmer för att hon hade bekostat det stora och vackra standar som kvinnorna bar på och som pryddes av en dikt i guldbrodyr av givaren själv. 

Lotten von Kræmer är långt ifrån urtypen för de ofta framgångsrika personer som brukar vara föremål för biografier, och kanske är det just hennes tillkortakommanden som väcker intresse. Det litet sorgkantade över von Kræmers person fångas fint av Williams som, om än alltför utförligt, förmår levandegöra detta mänskliga öde från det förflutna. Och kanske är det just detta som är det bestående värdet av biografin. Den bidrar inte med några helt nya rön gällande den tid då von Kræmer var verksam, men den skänker kött och blod åt en tidsperiod. Framställningen visar också med all önskvärd tydlighet på hur långt man kan komma med kulturellt och ekonomiskt kapital – då som nu. Utan pengar, kontakter och självförtroende är det svårt att tro att von Kræmer hade fått något publicerat över huvud taget. Och troligt är att utan de pengar som möjliggjorde bildandet av Samfundet De Nio, hade hennes liv fallit ned i historiens glömska. 

Publ. i Respons 4-5/2022
I FOKUS | Respons 2012–2022
Relaterat

Familj som spegel för tidsandan

I valet mellan att skriva minibiografier över medlemmarna i släkten von Fersen och att framställa personerna som tidstypiska har Norrby lagt sig närmare det senare. Kanske överbetonar han de adliga...


Inga Sanner

Inga Sanner är professor emerita i idéhistoria vid Stockholms universitet. Sanner har i sin forskning behandlat frågor rörande sekularisering i Sverige under de senaste århundradena och framväxten av en så kallad profan religiositet. Hon skriver om idéhistoriska ämnen ur ett brett perspektiv med särskild inriktning på människosyn. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa recensioner

  1. Historia
    Nazisternas försök att mobilisera islam
    Hakkorset och halvmånen Niclas Sennerteg
  2. Filosofi & psykologi
    Frälser de redan frälsta och irriterar de redan irriterade
    12 livsregler – Ett motgift mot kaos Jordan B. Peterson
  3. Ekonomi
    Ikea marknadsför det svenska folkhemmet
    Design by IKEA – A Cultural History Sara Kristoffersson
  4. Filosofi & psykologi
    En bok för alla som kantstötts av mätbarhetshysterin
    Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas herravälde Jonna Bornemark