Levde upp till fördömandet

Vilket är det säkraste sättet att bli ihågkommen? Svar: Bygg ett spektakulärt hus på en spektakulär plats. När dina insatser är glömda kommer huset att vittna om ditt namn och skapa intresse. På Capri finns det två hus av detta slag: Villa San Michele och Villa Lysis. Kommer man till Capri är det svårt att inte upptäcka Villa Lysis. Man kan se huset som en hägring i fjärran redan när man når hamnen; det tycks hänga på en klippavsats inbäddat i grönska. Huset byggdes 1905 av en man med det halvt svenskklingande namnet Jacques d’Adelswärd Fersen (1880–1923). Fersen var något som han lagt sig till med för att suggerera romantik och tragisk kärlek kring sin person. Villan är en skönhetsupplevelse, ett smycke utkastat i vildmarken, fantasieggande och mystisk.

Om den egendomlige byggherren har Viveka Adelswärd, professor emerita i kommunikation vid Linköpings universitet, skrivit en fascinerande bok som sätter in denne halvt mytologiske gestalt i ett samhälleligt sammanhang. Hon är avlägset släkt med huvudpersonen, som tillhörde den franska grenen av släkten Adelswärd. Upphovsman till denna var en svensk officer som 1806 blivit krigsfånge (Sverige befann sig då i krig med Frankrike) och stannat kvar i Frankrike. Den svenske officerens sonson tjänade i den franska stålindustrin en väldig förmögenhet, som Jacques d’Adelswärd Fersen 1898 plötsligt befann sig vara ensam arvtagare till. Han drömde vagt om diplomatbanan, men gav redan som 18-åring ut en diktsamling. Han skrev sammanlagt 18 böcker och kunde därför karaktärisera sig som poet och författare. Men han slog aldrig igenom. Det är mycket blommor, suckar, färger och läppar i hans poesi, det homoerotiska draget var tidigt framträdande.

Hade han 1903 gift sig med den unga kvinna som han förlovat sig med skulle hans liv förmodligen tagit en annan vändning, men just detta år drabbades han av en katastrof, som gjorde honom till ”den landsflyktige på Capri” (titeln på ”skandalförfattaren” Roger Peyrefittes lätt fiktiva bok från 1959).

Han greps tillsammans med en vän av polisen och anklagades för att ha förfört unga manliga skolelever. Skandalen var fullständig. Pressen frossade i berättelser om orgier och satanism. Jacques anklagades för att ha arrangerat svarta mässor. Det gjordes jämförelser med J-K Huysmans skildring av den hyperestetiske des Esseintes i boken La-bas, där det talas om ”nätter nedblodade av brunstens bestialitet”. Av allt att döma rörde det sig om ganska oskyldiga maskeradupptåg och så kallade tableux vivantes, som var mycket populära vid denna tid. Men Jacques d’Adelswärd Fersen dömdes till sex månaders fängelse. Han var nu traumatiserad – dömd till homosexualitet.

Capri marknadsförs i dag som ”Isola d´amore”, men vid sekelskiftet 1900 var det den homosexuella kärleken som drog människor till ön. Homosexualiteten hade nämligen avkriminaliserats i Italien 1891 och Capri blev ett ställe där man kunde andas ut och med viss diskretion ägna sig åt sina böjelser. ”Gossekärleken” var också något som ortsbefolkningen såg på med en viss förståelse. Detta torde ha varit en viktig anledning till att Jacques lät bygga Villa Lysis. Han hade 1904 i Rom träffat en 15-årig yngling, Nino Cesarini, som han omedelbart blev förälskad i och som han (med föräldrarnas tillstånd) gjorde till sin ”sekreterare”. De skulle förenas i en livslång kärlek.

Jacques d’Adelswärd Fersens liv skulle i fortsättningen bestå av vistelser på Capri, avbrutna av ibland årslånga resor över hela jorden. Han hade tidigt börjat använda opium och lät i Villa Lysis inreda ett rum, en opiumhåla helt enkelt, där gäster inbjöds att delta. Opiummissbruket var självklart en anledning till det planlösa irrande som utmärker hans liv. Han skall ha haft en samling på över 300 kinesiska opiepipor. Han gjorde försök att avgifta sig, men lyckades inte. En läkare rekommenderade honom att övergå till kokain! Han dog genom att tömma ett glas champagne spetsat med fem gram kokain. Det var en stilenlig självdöd.

Jacques d’Adelswärd Fersen lever genom det hus han byggde. Utan det skulle han säkert vara helt bortglömd. Huset fascinerar fortfarande genom sitt hisnande läge och den atmosfär av skönhetskult, erotism och berusning som omger det. Jacques d’Adelswärd Fersens gestalt präglas av narcissistisk självbespegling. Viveka Adelswärd kallar honom för en dandy, till det yttre oklanderligt elegant men samtidigt onåbar. Efter den sociala katastrofen 1903, menar hon, anammade han samhällets bild av honom som en dekadent ”pervers” aristokrat. Han försökte helt enkelt leva upp till vad det fördömande samhället förväntade sig av honom.

Alf W. Johansson är professor emeritus i historia och senior editor på Respons.