Mellan förnyelse och värnande av det bestående

Gunnel Vallquist (1918–2016) är mest känd som översättare av Marcel Proust. Alva Dahl visar att Vallquist ofta såg förändringar av språket som förflackning och att denna hållning hängde samman med hennes religiösa engagemang, i vilket traditionen också var av betydelse. Dahls biografi är ett viktigt bidrag till forskningen om vilken roll religiösa idéer har spelat i det svenska samhället.

Bilden av det moderna Sverige som ett utpräglat sekulariserat samhälle ifrågasätts allt oftare. Samtidigt finns relativt litet forskning om den roll som religiösa idéer faktiskt har spelat i det svenska samhället under det senaste seklet. Ett viktigt bidrag till en sådan historieskrivning ges dock i en ny biografi av Alva Dahl om den katolska författaren och översättaren Gunnel Vallquist, Slå rot i förvandlingen – Gunnel Vallquists liv och livshållning. Vallquists livsgärning är en alldeles utmärkt ingång till en mer övergripande berättelse om religiöst tänkande och aktiviteter i modern svensk historia. Hon är tacksam som utgångspunkt, eftersom hon var verksam under en så lång period – född 1918 och död 2016 – och med tanke på att hon var aktiv inom så många olika sammanhang. 

Mest känd är dock Vallquist inte som religiös personlighet utan som översättare av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt (1964–1982). Översättningen är resultatet av en imponerande arbetsinsats som inleddes redan på 1950-talet och som Vallquist rönt stor uppskattning för. Dahl redogör för svårigheterna med att alls få en översättare till det storslagna verket och för de många vedermödor som Vallquist fick genomgå för att kunna slutföra arbetet. Bedriften bidrog till erbjudanden om flera intressanta uppdrag, såsom ledamotskap i Samfundet De Nio och i Svenska Akademien. Som expert på svenska språket kom hon att ingå i såväl Bibelkommissionens arbete med en nyöversättning av Bibeln och i Svenska Akademiens språkkommitté.

Vallquist tog alltid sina uppdrag på stort allvar och när det gällde språkfrågor så till den grad att hon i flera fall hamnade på kollisionskurs med dem hon arbetade med. Dahl beskriver henne som något av en språkpolis och menar att Vallquist i många fall såg förändringar av språket som liktydigt med förflackning. Dahl, som själv är översättare, beskriver på ett inträngande sätt grunderna för Vallquists hållning och hur den på ett mer övergripande plan hängde samman med hennes höga värdering av traditionen. Så värnade hon om gamla ord och uttryck, och bemötte dem som argumenterade för att vissa ord som blivit ovanliga i språket inte borde användas, med att hävda att man i så fall skulle verka för att göra dem mer vanliga igen. 

Dahl visar hur Vallquists syn på språket hängde samman med hennes hållning i religiösa frågor. I båda fallen var traditionen av stor betydelse. Den kristna tron var grundackordet i hennes liv. Redan i unga år kom hon genom dominikaner i Stockholm i kontakt med katolicismen, och hon upptogs i katolska kyrkan 1939. Efter andra världskrigets slut reste hon till Frankrike och blev kvar där en längre tid. Hon blev väl förtrogen med fransk kultur, som hon menade att man måste vara katolik för att rätt kunna förstå. 

I Frankrike blev Vallquist särskilt attraherad av benediktinerna som genom sin liturgi erbjöd en avskalad form av religiös praktik. Särskilt fångades hon av den gregorianska musiken som gav uttryck för vad hon uppfattade som en ren gudomlig upplevelse, skild från det man fick sig till livs i det Vallquist såg som inställsamma ”tralala-mässor”. Under flera år bodde hon nära ett benediktinskt kloster söder om Paris, och här kunde hon förena bön och kontemplation med resor till det sjudande kulturlivet i Paris. 

Under hela sitt liv varvade Vallquist perioder av avskildhet med utåtriktade aktiviteter, som innefattade nära kontakter med andra människor. I Frankrike mötte hon författaren och kritikern Sven Stolpe som på 1940-talet sökte sig till katolicismen och för vilken Vallquist blev en betydelsefull ciceron. Stolpe blev å sin sida viktig för Vallquist genom att öppna dörrar till det svenska kulturlivet och introducera henne som skribent till ett flertal kulturtidskrifter. I slutet av 1950-talet återvände Vallquist till Sverige, delvis för att hon tyckte sig behöva vitalisera sitt svenska språk. Förutom arbetet med Proustöversättningen, som hon då hade inlett och som aldrig tycktes vilja ta slut, försörjde hon sig som författare till ett stort antal artiklar och böcker, varav flera bestod av presentationer av religiösa personligheter. 

En av hennes mer lästa böcker – utgiven i flera delar – var Dagbok från Rom, vilken byggde på hennes reportage från Andra Vatikankonciliet i Rom på 1960-talet. Till Bonniers förtret – förlaget ville att hon skulle ägna alla krafter åt Proustöversättningen – följde Vallquist detta för den katolska kyrkan så viktiga evenemang, och såg det som sin plikt att förmedla sina intryck av händelserna. Likt många andra var hon begeistrad både över den nya påven, Johannes XXIII, som hade initierat konciliet och över den reformanda som präglade sammankomsterna. Det som framför allt fångade henne var det faktum att olika röster här fick komma till tals och att olika uppfattningar bejakades. Mest engagerad var hon i fredsfrågan och hon formulerade ett uppmärksammat öppet brev till konciliet, i vilket hon anklagade kyrkan för att vara alltför passiv när det gällde att verka för fred. 

Parallellt med hennes iver att reformera delar av den katolska kyrkan fanns, precis som när det gällde språket, en längtan efter att hålla fast vid och till och med återgå till det hon uppfattade som ursprungligt och äkta.

Det fanns en spänning i Vallquists person mellan ett behov av förnyelse och av att värna det bestående som kommer tydligt till uttryck i Dahls framställning. Parallellt med hennes iver att reformera delar av den katolska kyrkan fanns, precis som när det gällde språket, en längtan efter att hålla fast vid och till och med återgå till det hon uppfattade som ursprungligt och äkta. Motsättningen kom bland annat till uttryck i synen på liturgin, där hon å ena sidan bejakade reformer som syftade till att minska avståndet mellan prästen och församlingen, men å andra sidan uttryckte skepsis mot att använda sig av ett alltför vardagsnära språk. Som för många andra reformister innebar vägen framåt för henne i många fall en väg tillbaka till det som en gång hade varit. 

En hjärtefråga för Vallquist var det ekumeniska arbetet. En av hennes idoler var den tyska teologen Hans Küng, som spelade en framträdande roll under Andra Vatikankonciliet och som argumenterade för att fred i världen förutsätter fred mellan religionerna. Detta blev ett credo även för Vallquist som, hur djupt rotad hon än var i katolicismen, ofta rörde sig i riktning mot andra kristendomstolkningar. Att gemensamt fira nattvarden såg hon som en utgångspunkt för samverkan, vilket föranledde kritik från somliga katolska företrädare. Rörelsen utåt blev för Vallquist efterhand allt starkare, samtidigt som hon var fortsatt lojal med katolska kyrkan. 

Vad är det då för historia vi får oss till livs genom Vallquists gärning? Dahls framställning ger en exposé över en rad viktiga religiösa sammanhang i den svenska historien som Vallquist var delaktig i, både inom och utanför Svenska kyrkan. Här ges en inblick i det katolska Sverige med de många författare och intellektuella som genom Vallquist introducerades till katolicismen – Birgitta Trotzig, Barbro Alving, Torgny Lindgren med flera. Här figurerar Sigtunastiftelsen som med sin anda av dialog och samförstånd över åsikts- och samfundsgränserna blev som ett andra hem för Vallquist. I redogörelsen för Vallquists liv ingår också skildringar av den buddhistiskt präglade och junginspirerade verksamheten vid Rättviks meditationscentrum, som Vallquist under en period tog aktiv del i, liksom kretsarna kring pingstpastorn Peter Halldorf i Bjärka-Säby och dem kring kännaren av rysk ortodoxi, Per Arne Bodin. I framställningen finns ett myller av religiös aktivitet och – för att använda sig av Dahls uttryck – ”avförtrollade Hedeniussvenskar” och ”religiös analfabetism” är något som snarast finns med i bakgrunden som en sekulär kuliss. Det framgår med önskvärd tydlighet att religiösa idéer hade en viktig plats i det svenska samhället under den period då Vallquist var verksam.

Dahl är stundtals väl lojal med sitt studieobjekt, men det är en randanmärkning. Biografin är ett intressant och välskrivet bidrag till en ännu alltför outforskad del av den svenska historien.