Mer framgångsrik kritik av kapitalismen än av religionen

Martin Hägglund ställer i sin uppmärksammade bok en sekulär tro mot en religiös. Han menar att den religiösa tron på en evig existens efter döden gör oss likgiltiga för förluster i våra ändliga liv och därmed hindrar oss från att utveckla omsorg om andra. Men Hägglund karikerar de religiösa tänkare han anför, för de är väl medvetna om den förtvivlan som oundvikliga förluster orsakar i detta liv. Tron hjälper dem att hamna i ett permanent tillstånd av hopplös förtvivlan. Då ter sig hans kritik av kapitalismens inneboende motsägelse när det gäller dess syn på värde mer framgångsrik och den tvingar läsaren till djupgående reflektioner. 

En bok som har utsetts till både ”en ny filosofi för vår tid” (Alex Bell i The Boston Globe) och ”den humanistiska forskningens motsvarighet till neurosedynskandalen” (Bo Rothstein i Svenska Dagbladet) torde i varje fall ha förtjänsten att inte vara oförarglig. Så det var med viss nyfikenhet jag under mellandagarna till slut satte tänderna i Martin Hägglunds Vårt enda liv – Sekulär tro och andlig frihet. Bokens enorma genomslag har väl gått få förbi: i USA har den utsetts till en grundläggande teoretisk skrift för den nya vänstern, och i Sverige har den stötts och blötts i otaliga recensioner och diskussioner. Det kan tyckas som om det inte finns mycket att tillägga. Men låt mig ändå göra ett försök.

Boken består av två delar om vardera tre kapitel, omgivna av en inledning och ett långt avslutningskapitel. Den första delen innehåller en religionskritik som utmynnar i försvaret av vad Hägglund kallar ”sekulär tro”. I den andra delen kritiserar han kapitalismen och försvarar vad han kallar ”demokratisk socialism”. De två delarna är menade att hänga intimt samman: om vi tagit till oss den sekulära trons grundläggande insikt att vår begränsade tid här på jorden är det enda liv vi har, kan vi se hur kapitalismens systematiska exploatering av denna tid bygger på en motsägelsefull blindhet för det som är av grundläggande värde i människans tillvaro – nämligen just denna begränsade tid. Har vi väl genomskådat detta kapitalismens fundamentala missförstånd, följer enligt Hägglund den demokratiska socialismens överlägsenhet närmast rent logiskt.

Bokens femte kapitel, där Hägglund genom en nyläsning av Marx identifierar kapitalismens motsägelsefulla värdebegrepp, är bokens bästa. Jag ska försöka sammanfatta Hägglunds analys. Men innan dess ska jag ta mig an bokens religionskritik. Avslutningsvis ska jag säga något kort om det mycket omdiskuterade och problematiska sjätte kapitlet, där Hägglund skisserar grunddragen i ett demokratiskt socialistiskt styrelseskick.

Hägglunds religionskritik bygger på en fullständigt generell och kategoriskt svartvit distinktion mellan ”religiös” och ”sekulär” tro. Det utmärkande för all religiös tro är enligt Hägglund att den utgör en tro på ”evigheten” som tillvarons yttersta mål – ett liv efter döden som antingen bokstavligt fortgår i evighet eller som utgör ett tillstånd av salig tidlöshet. Den sekulära tron utmärks av att den inte räknar med någon sådan evighet, utan konsekvent erkänner att människans liv är ändligt. Enligt Hägglund är det enbart erkännandet av vår ändlighet som gör det möjligt att fullt ut förhålla sig till vår jordiska tillvaro och våra medmänniskor som mål i sig, värda att älska och hysa omsorg om för deras egen skull. Den religiösa tron, konsekvent genomtänkt, leder däremot till en inställning där vårt jordiska liv och våra medmänniskor har mening bara som medel till evighetens högre mål.

Men här tror jag att det går att resa en tredje invändning mot Hägglunds religionskritik, en invändning som jag inte sett någon annan ta upp.

Därför är den religiösa tron enligt Hägglund i grunden oförenlig med genuin omsorg om och engagemang för våra medmänniskor och för de materiella och andliga villkor som möjliggör våra liv här på jorden. Likaså menar han att den religiöst troende inte konsekvent kan erkänna vårt ömsesidiga beroende av varandra och den sårbarhet som detta beroende involverar genom risken för svek, sjukdom och död. Ty inbegripet i religionens löfte om evighet finns enligt Hägglund idén om en relation till Gud i ljuset av vilken mellanmänskliga sårbara beroenden framstår som mindervärdiga i sin otillförlitlighet. Den sekulärt troende ser däremot klart att vi måste bejaka dessa mellanmänskliga beroenden och sårbarheter för att alls leva ett gott liv. Vi måste sätta vår tillit till dessa jordiska relationer, inte i brist på något bättre utan därför att just deras bräcklighet är villkoret för att vi ska finna en mening i vårt liv tillsammans. Denna tillit är, om jag förstår Hägglund rätt, den mening i vilken den sekulära tron är en tro.

Här kan man resa en rad invändningar. Det första problemet är Hägglunds ytterst svepande generalisering av vad religion är och måste vara, överallt och i alla tider. Ja, som varje religionsvetare skulle påminna oss om är själva distinktionen mellan ”religiös” och ”sekulär” betydligt mer historiskt och kulturellt specifik än vad Hägglund låtsas om. 

För det andra finns det ju, som många av Hägglunds kritiker påpekat, gott om religiösa människor som inte bara visat stor kärlek, omsorg och engagemang i sina relationer till andra människor och till jordelivets bräckliga omständigheter, utan som dessutom betraktat sin religiösa tro som en viktig grund till denna omsorg och detta engagemang. Hägglund erkänner det, men anser att dessa människors självförståelse helt enkelt är felaktig; i själva verket är deras omsorg och engagemang uttryck för en sekulär tro, och det vore mer konsekvent av dem att slänga sina religiösa föreställningar överbord. Det där är förstås en standardmanöver bland systembyggande länsstolsfilosofer; om det dyker upp motexempel som tycks hota dina prydligt konstruerade dikotomier, så insistera helt enkelt på att motexemplen egentligen ska förstås på ett sätt som förutsätter dikotomiernas giltighet – och vips har hotet avvärjts som ett rent missförstånd, även om detta innebär att man (som Hägglund gör i det avslutande kapitlet) påstår sig förstå Martin Luther King Jr bättre än vad han förstod sig själv. Med de aprioriska glasögonen på blir man lätt blind för sina egna förnumstigheter.

Nu kan förstås Hägglund invända att han faktiskt diskuterar ett antal exempel på religiösa tänkare och ingående visar hur evighetstanken hos dem står i ett genuint spänningsförhållande till deras engagemang i det jordiska människolivet och dess sårbara ömsesidiga beroenden: C. S. Lewis, Martin Luther, Augustinus, Søren Kierkegaard… Men här tror jag att det går att resa en tredje invändning mot Hägglunds religionskritik, en invändning som jag inte sett någon annan ta upp.

Den har att göra med en oklarhet i hans idé om vad det innebär att erkänna och förhålla sig till sårbarheten i mellanmänskliga relationer. Hägglunds sekulärt troende hjälte är någon som fullt ut bejakar sådana relationer, i klar medvetenhet om att ”allting vi hänger oss åt kan negeras, lämna oss förkrossade och – i slutänden – döda”. Ty ”[r]isken för en ’absolut sönderslitenhet’ är ett villkor för att vi ska kunna hålla ihop någonting överhuvudtaget. Ja, utan risken för sönderfall och död skulle själva livets form […] inte kunna ha något syfte”.

Här kan till att börja med påpekas att jordelivet inte bara innebär en ”risk” för sådant sönderfall, utan att sådant sönderfall är något varje människa faktiskt får erfara i sitt liv, förr eller senare och i en eller annan form. Relationer som är avgörande för hennes självförståelse och som hon sätter sin tillit till slits sönder genom svek, sjukdom eller död. Om den sekulära tron ska räcka för att hantera livet får den alltså inte nöja sig med att heroiskt bejaka risken för sådant sönderfall. Den måste också ge oss resurserna att hantera sönderfallet när det faktiskt inträffar – när vår grundläggande och identitetsbestämmande tillit till våra mellanmänskliga relationer visar sig inte hålla streck. 

Att bli ’förkrossad’ i den relevanta meningen är inte frågan om att bara bli ledsen eller bedrövad. Det är att erfara hur marken under fötterna ger vika så att det liv man levt och den person man varit inte längre kan förbli desamma.

Att bli ”förkrossad” i den relevanta meningen är inte frågan om att bara bli ledsen eller bedrövad. Det är att erfara hur marken under fötterna ger vika så att det liv man levt och den person man varit inte längre kan förbli desamma. Det är den sorts erfarenhet som är central för Luther, Augustinus och Kierkegaard, och som för dem klargör religionens oundgänglighet för människan. I sådana situationer, när det heroiska risktagande som Hägglund förkunnar har förbytts i en föga heroisk förtvivlan, kan det vara poänglöst att komma dragandes med en ”sekulär” tro av Hägglunds slag – eftersom det är just denna sekulära form av tillit som gått förlorad.

Hägglund skriver: ”Den gemensamma nämnaren för det jag har kallat ’religiösa’ ideal är målet att frigöra oss från alla […]former av smärta inför misslyckande, förluster och död”. Det tror jag helt enkelt är fel som en beskrivning av Augustinus eller Luthers eller Kierkegaards mål. De är tvärtom i högsta grad medvetna om att sådan smärta är oundviklig i människans liv. Den ”frigörelse” de talar om har snarare att göra med vad som kan hjälpa den ”absolut sönderslitna” ur ett fortsatt permanent tillstånd av hopplös förtvivlan. Och deras poäng är att det finns situationer i vilka det Hägglund kallar ”sekulär tro” inte räcker till för att frigöra en sådan person, eftersom hon befinner sig i en situation där dessa resurser i alltför hög grad redan förbrukats.

Man kan naturligtvis invända att i en sådan situation är kvarvarande vänskaper och andra jordiska mellanmänskliga relationer tvärtom oundgängliga, och att det är bättre att söka vägen ur förtvivlan på sådana ”sekulära” vägar. Men faktiskt händer det ju att människor visar en märkvärdig förmåga att komma ur den yttersta förtvivlan på ett sätt som det vore förmätet att förklara genom att hänvisa enbart till de stöttande sekulära relationer dessa människor måhända har kvar (hur viktiga dessa relationer än är). När man påträffar en sådan förmåga, hos andra eller hos sig själv, ligger det nära till hands att karakterisera den i termer av ett mirakel, en sällsam nåd.

Min poäng är inte att det religiösa ”idealet” såsom det formuleras hos Augustinus, Luther eller Kierkegaard är riktigt och problemfritt. Allt jag vill hävda är att Hägglund missförstår och därför karikerar deras tankar. Här finns det också anledning att påminna om två andra författarskap som lyser med sin frånvaro i Hägglunds diskussion: Fjodor Dostojevskijs och Lars Ahlins. Hos dem båda är den tematik jag just antytt absolut central, om än på rätt olika sätt. Det vore intressant att se Hägglund konfrontera sin religionskritik med dessa båda författares verk.

Ett av Hägglunds favorituttryck är ”immanent kritik”. Det hänvisar till en form av kritik som avser att spåra motsägelser inom och inifrån det tankesätt som kritiseras. Ett exempel är Hägglunds redan nämnda försök att visa att religiösa människor missförstår sig själva i den mån de ser sin religiösa tro som grunden för sina medmänskliga och jordiska omsorger. Strikt genomtänkt måste detta engagemang snarare ses som uttryck för en sekulär tro, enligt Hägglund. En sådan kritisk ambition löper en uppenbar risk att i själva verket pådyvla folk kritikerns egna förutfattade favorittankemönster. Jag har redan indikerat att Hägglunds föregivet immanenta religionskritik uppvisar just en sådan brist på lyhördhet och därför tvärtom blir ”extern”. (Användning av ord som ”måste”, ”nödvändigtvis” och liknande är alltid en varningssignal här – och Hägglunds text vimlar av sådana uttryck.)

Hägglunds Marx-influerade immanenta kritik av kapitalismen lyckas däremot betydligt bättre, kanske därför att den i första hand riktar sig mot ett ekonomiskt system snarare än mot individuella människors självuppfattning (även om detta system förstås enligt Hägglund formar och formas av självförståelsen hos de människor som lever under det). Kapitalismens grundläggande motsägelse finns alltså enligt Hägglund i själva dess begrepp om värde. Å ena sidan fungerar inom kapitalismen den tid människor ägnar åt lönearbete som den yttersta grunden för genereringen av profit eller mervärde. Det är enbart genom att människors tid i möjligaste mån exploateras för lönearbete som profiten kan maximeras. Tekniska innovationer, som i ett annat system kunde leda till att mängden fri tid ökar, kommer i stället att leda till ytterligare exploatering av arbetarnas tid. Fri tid ses som ett problem (”arbetslöshet”, ”slöseri med tid”) – dess enda legitima funktion är att arbetaren ska få ”ladda batterierna” så att hon klarar av att arbeta desto effektivare när hon väl är på jobbet.

Men å andra sidan erkänner ju kapitalismen att det finns något i sig värdefullt med människors fria tid, eftersom man faktiskt betalar just en lön för att de ska avstå denna fria tid till förmån för att underkasta sig arbetsgivarens krav (kapitalismen berömmer sig ju av att inte vara ett slaverisamhälle). Systemet erkänner i praktiken att, vore det inte för att de fick betalt, så skulle människor hellre rå över sin tid själva. Och just därigenom avslöjar det sin schizofreni; det allt övertrumfande målet att generera profit förnekar och osynliggör den fria tidens egenvärde, samtidigt som lönearbetet som institution bygger på att detta egenvärde existerar.

Jag har komprimerat Hägglunds rika och detaljerade kapitalismkritik och kan bara varmt rekommendera ett närstudium av bokens kapitel fem. Hans slutsats blir att upplösningen av värdeparadoxen hos kapitalismen kräver att själva systemet överges till förmån för ett system som klart identifierar det som skänker människolivet dess grundläggande värde: vår ändliga tid här på jorden. Detta system är den demokratiska socialismen. Först när produktionsmedlen inte längre ägs privat och profitmaximering inte längre utgör samhällets övergripande strävan kan vi enligt Hägglund klart inse värdet av vår fria tid; först då får vi möjlighet att själva rå över och tillsammans avgöra vad vi bör och vill göra med vårt enda liv. Detta är vad Hägglund kallar ”andlig frihet”. I den demokratiska socialismen framstår vår fria tid inte längre som bara ett tillfälle att ladda batterierna eller slå dank, utan som det mest värdefulla vi äger. I ett sådant system kan tekniska innovationer hjälpa oss att frigöra än mer sådan tid, snarare än att på bekostnad av vår frihet och jordens ändliga resurser driva fram en överproduktion av varor som kapitalismen inbillar oss att vi behöver.

Kritikerna har förstås rätt i att det är besvärande att han inte bryr sig det minsta om hur socialistiska projekt havererat under de senaste hundra åren och att han över huvud taget inte anser sig behöva smutsa ned händerna med empiri kring hur samhälleliga förändringar verkligen äger rum och hur människor faktiskt fungerar som samhällsvarelser.

Här talar en sann utopist. I Sverige har Hägglunds beskrivning av den demokratiska socialismen i kapitel 6 redan fått utstå så mycket kritik för sin brist på realism att jag inte nänns lägga sten på börda. Kritikerna har förstås rätt i att det är besvärande att han inte bryr sig det minsta om hur socialistiska projekt havererat under de senaste hundra åren och att han över huvud taget inte anser sig behöva smutsa ned händerna med empiri kring hur samhälleliga förändringar verkligen äger rum och hur människor faktiskt fungerar som samhällsvarelser. I detta kapitel blir också Hägglunds extrema rationalism som mest problematisk; han tycks verkligen föreställa sig att de olika konflikter som uppstår i ett demokratiskt socialistiskt samhälle ska gå att lösa genom att alla parter efter välordnade diskussioner rättar sig efter vad de inser vara det gemensamma bästa, utan att någon form av tvångsmedel kommer till användning. (Jag kan inte tänka mig en bättre representant än Hägglund för det kristallpalatsbyggande som Dostojevskijs underjordsmänniska angriper med sådan frenesi.)

Men, ändå… ett större problem än utopism är väl i dag bristen på visioner bortom den kapitalistiska rovdrift som håller på att helt föröda den jord vi lever på? Ramarna för vad som anses ”realistiskt” sätts numera ofta så snävt att det enda ”realistiska” som återstår är att hysa den fromma förhoppningen att vårt system nog ska driva fram ännu några tekniska manicker som ska fixa klimatproblem och annat. Men hur realistiskt är egentligen det?

Visst, man kan förstås hävda att rena önskedrömmar gör mer skada än nytta i denna prekära situation. Ändå tror jag Hägglunds vision har en stor betydelse genom att tvinga sina läsare till en djupgående reflektion kring de inneboende problemen med kapitalismens värdebegrepp. Oförarglig är boken som sagt inte. I Sverige finns det, tycks det mig, en oförmåga att uppskatta värdet av provokationen som intellektuellt redskap. Hägglunds bok läser man bäst som en sådan – och då innehåller den mycket av intresse.